Han mindes inte när lutningen hade startat. Den kom smygande över den vänstra axeln och fick honom att knäa, som om han bar en börda över den ena kroppshalvan. Kanske var det längdens fel.
”Du har blivit lång och stilig pojk, gå rak i ryggen så andra får respekt för dig”, hade hon sagt, och den gången för många år sedan hade han svarat:
”Man måste väl luta åt något håll.”
Han hade stannat kvar i den gamla tegelvillan tillsammans med modern, men då han var knappt femtio år fyllda föll hon in i förvirring och tappade orden om honom och om allt som levde.
Vaccaria hispanica (åkernejlika) och Briza media (darrgräs) påminde om modern – hennes alltmer rosavioletta hy, den grånande blicken och händer som aldrig kunde vara stilla. Hennes fasta, fylliga kropp hade ersatts av en sprödhet han aldrig vågade vidröra.
Det var så hans växtsamlande hade påbörjats. Först för att han ville att hon skulle vila de trötta ögonen på färska blommor varje dag, men senare blev det en vana, ett behov, något rogivande han alltmer ägnade tid åt. Han tog ledigt från sitt arbete i stadens bokhandel och lånade kilovis med litteratur om växternas liv på biblioteket och blev så småningom, efter många timmars läsande, en botaniker av rang.
Då modern allt oftare slumrade till framåt eftermiddagarna gav han sig ut i grannskapet för att samla ängsblommor, gräs – ja, allt växande han kunde bära med sig. Noggrant sorterade han sina örter vid hemkomsten. Kontoret på andra våning hade inretts med boxar i skilda färger. Han byggde sig ett alldeles eget, familjesorterat kartotek med hjälp av Mossbergs Nordiska flora. Någon särskild plan med samlandet hade han inte.
Ofta höll han små föredrag efter kvällsmåltiden. Om varje växts särskilda egenskaper och släktskap med andra arter. Det kunde då hända att han märkte hur moderns händer rörde sig över täcket och att hon försökte forma några vokaler. Han talade till henne som om han hade ett stort auditorium framför sig – inte för att hon var särskilt döv, utan för att han aldrig stått inför många människor, bortsett från när han som mycket ung i högstadiet tvingats fram av en energisk svensklärare och högröd om öron och hals stammat fram sin text.
Han tyckte om känslan. Gjorde små konstpauser och prövade att vara lite teatral när han försökte förklara örtens betydelse i ett större sammanhang – för biotopen, för kretsloppet, för något som visade på hur väsentlig den lilla växten var.
Så kom den kvällen när Viola odorata (luktviolen) fyllde rummet och sensommarstrålarna slutat ge skuggor. Kvällen för hans sista föredrag.
Han inledde kraftfullt, som alltid, med växtens latinska namn och såg en stund bort mot sängen för att se om det fanns någon rörelse i täcket. Han kunde uppfatta ett lätt sus, en färdighet han fått med sig genom många vandringar på ängar och i skog. Han sökte sig närmare mot sängen och lade sin hand på sidentäcket och blev alldeles stilla.
Det surrade i rummet. En fluga studsade mot fönstret. Han öppnade det och lät den kvardröjande kvällsvinden fylla det instängda rummet. Han vilade i tystnaden som uppstått, slöt sin mors ögon och gick.
Det fick bli en begravning så som hon förmodligen hade önskat sig, även om de aldrig pratat om att livet någonsin skulle ta slut – varken för henne eller för honom. Han hade levt hela sitt liv med sin mor. Ingen relation hade blivit viktigare.
Något mer arbete i bokhandeln föresvävade honom inte längre.
Det blev ingen minnesstund efteråt med begravningskaffe. De få som kommit fick viska bäst de ville om att det var snålt. Han sparade på den utgiften, för nu skulle allt hans kapital användas till SAMLINGEN. Nya boxar och bruna kuvert väntade på att köpas in.
Om någon råkade fråga honom vad han sysslade med svarade han alltid:
”Jag samlar fröer.”
De flesta vågade sig inte på några följdfrågor, utan drog egna slutsatser om att han nog, precis som modern, drabbats av någon alzheimerliknande sjukdom – eller bara var lite ”tokig”, ett original.
Hemma i huset belamrades nu alla rum med allehanda kartonger där han varsamt förde ner små och stora frökapslar i bruna kuvert. Han utökade antalet frösamlarturer och tycktes alltmer bli en offentlig person. Lokaltidningen hade utnämnt honom till ortens gröna själavårdare i en artikel om frösamlingen.
Det fanns förstås också de som retades med honom. Kanske är det därför jag lutar så mycket, tänkte han en dag när en man i hans egen ålder tydligt kommenterade hans sysslande med växterna:
”Det där är ju bara tidsfördriv. Det finns väl annat som är viktigare att ta hand om?”
Så fortskred livet i flera år, och invånarna i den lilla staden hade så när blivit stolta över sitt original. Men så en dag skedde det oundvikliga.
En dam från kommunen råkade se hur han idogt skördade Chelidonium majus (skelört) nära åkanten.
”Vad har du hittat här då?” försökte hon låta intresserad och så vänlig hon kunde.
En orosanmälan hade lämnats, och hon var den utsända handläggaren som skulle försöka få lite kontakt.
Han ignorerade henne, lutade lite extra och hoppades att hon skulle avlägsna sig. Men hon var djärv och van vid motspänstiga äldre herrar och tog hans hand.
”Jag förstår att du har mycket att stå i, men vad sägs – jag har kaffe med dopp, färska wienerbröd. Vi kan väl prata en stund?”
Överrumplingen gjorde honom mild till sinnet. Hon liknade en Dianthus barbatus (borstnejlika).
Efter flera koppar kaffe och ett antal wienerbröd lyckades de nå en överenskommelse – så som han såg det. Att varje dag gå till en verksamhet han själv fick bestämma över, även om kommunen nu var hans uppdragsgivare. I utbyte mot sitt arbete skulle det vankas ett mål mat varje dag och någon gång emellanåt lite hygienvård. Nåja, det sista kändes inte självklart.
Tiden fick väl utvisa vem som skulle vinna den uppgörelsen, och när tanken for igenom honom rätade han sig något på ryggen och log.
Den blomstrande ängen han anlagt utanför äldreboendet vårdades ömt och omsorgsfullt under några år. Men slutligen blev han tvungen att upphöra med de dagliga promenaderna från hemmet till ängen och tvingades motvilligt tacka ja till en plats på boendet, där han redan blivit en nära vän till både personal och några av gästerna.
Det som bekymrade honom mest var den stora frösamling han förvarade i sin bostad. Ingen såg längre till den, och det gick ju inte att härbärgera samlingen i hans nya, lilla enkla rum.
Oron växte och han fick allt svårare för att tala. Personalen tog ut honom på promenader vid ängen, men ingenting tycktes hjälpa – tills en dag.
En nyanställd undersköterska satte sig bredvid honom i dagrummet, fattade hans hand och undrade:
”Vad är det du är så orolig för?”
Hon uppfattade hur han försökte forma sin mun till ett F, och så kom ytterligare några ljud.
”Menar du att ingen tar hand om dina fröer?”
Han tryckte hennes hand.
Hur kunde just hon utlova att hans frösamling skulle förvaras och komma till bruk varje år? Det visste hon inte. Men nu var det gjort.
Att det skulle leda till stora bekymmer både för henne själv och hela avdelningen var inget som förstörde det fina ögonblick hon nu fick erfara.
Han försökte klappa henne på kinden, men lyckades inte riktigt. Så tog han en Ranunculus acris (smörblomma) ur vasen på soffbordet och lade den i hennes hand.
Hon log mot honom och bedyrade:
”Vi ska ta hand om allt det fina du samlat. Det lovar jag dig.”
Det skulle bli en lång, komplicerad och byråkratisk process innan den omfattande frösamlingen kunde hämtas. Men om detta visste inte mannen.
Några dagar efter samtalet med den nyanställda somnade han fridfullt in.
Bland hans privata tillhörigheter fann den unga undersköterskan en vaxduksbok med etiketten:
”Skötselråd för blomsteräng”
Författare: Lena Jeppsson