Under kronan av en mycket gammal och vis ek, vars rötter sträckte sig
djupt i jordens minnen, satt två unga män. De lutade sina ryggar mot den skrovliga barken, kände tidens tyngd i dess spruckna ådror och lät den värma deras trötta kroppar. Dagen svävade i stillhet, som om tiden själv höll andan.
De två männen vilade i fridens mjuka famn, under ekens skyddande krona, trädet som känt deras barndoms röster och burit deras första drömmar. Varje gren, varje rot, bar minnen av dem. Eken hade sett dem växa, följt deras klumpiga barndoms steg och vuxit med dem. I dess grenar dröjde ekon av viskade hemligheter, i dess rötter fanns spår av deras osagda ord.
År för år hade den känt deras band flätas starkare, rot för rot, tills deras själar tycktes höra ihop med dess stam. Nu satt de här, denna lugna dag och förberedde sig inför morgondagen. Deras tankar vandrade mellan minnen och drömmar om vad som kunde bliva deras öde. Morgondagen bar skuggor av krig, och jorden under deras fötter kändes plötsligt orolig, som om den kunde ana det blod som snart skulle dränka dess rottrådar.
Matthaeus, lång och tyst som en skugga, kände en orolig eld fladdra i sitt bröst. Cyrus, med ansiktet mjukt i det falnande ljuset, bar en tyngd i blicken, som om han redan sett morgondagen och inte tyckt om vad han såg. Marken under dem, lika gammal och stilla som eken, ruvade på hemligheter om en kommande blodspilla.
Matthaeus ägnade en blick åt Cyrus, han studerade sin kamrat. Han iakttog hur Cyrus ljusa hår reflekterade solens varma strålar. Hans blick vilade på Cyrus gyllene hy, upplyst av solens sista strålar. När deras ögon åter möttes, fann Matthaeus samma ljus i hans blå djup. Han såg oro och tvivel.
Den gamla eken viskade lugnande ord till dem båda. Cyrus ansikte mjuknade och han log.
”Om du kunde forma din egen framtid, vad skulle du då skapa?” frågade Cyrus med blicken fäst på horisonten, som om han letade efter svaret där.
”Jag skulle inte forma något alls,” svarade Matthaeus med ett snett leende. ”Det som sker, sker, och våra händer är för små för att hålla ödet.”
“Jag hade velat bli en skald, väva ordens skönhet till poesi,” började Cyrus med en drömmande röst, som om han talade till himlarna.“Jag hade velat skriva dag till natt, dela mina ord till alla på denna jord och de som kommer efter.”
“Jag visste icke att du hade sådana drömmar, min käre vän,” Matthaeus betraktade honom med värme och förundran.
“Nej, det kunde du icke ha vetat, för icke ens jag vet det,” Cyrus kollade på den mörkhåriga och log sorgset. “Jag har aldrig fått lära mig skriva, ty min barndom gick förlorad i hären.”
“Om din dröm är att skriva poesi är jag säker på att den kommer att uppfyllas, min kära vän.” sade Matthaeus och lade sin hand på sin kamrats axel. Cyrus gav honom ett varmt leende som värmde Matthaeus hjärta.
När solen åter klättrat mot sin höjd, började hären sin tysta vandring — fem tusen män med blickar riktade mot ett kommande öde. Gråa moln drev över himlen, tunga som väntan, och träden viskade rastlöst i vinden, deras löv darrande som hjärtan fyllda av föraning. Skogens sus var ett språk i sig, ett tungomål av varningar.
Kvar i Rom stod kvinnorna, deras ansikten sänkta i sorg. De höll sina barn tätt intill sig och viskade löften som aldrig skulle infrias. ”Allt blir bra,” sade de med skälvande röster, fast de själva kände det osanna i orden. Sorgen brann i deras bröst, som en eld som långsamt åt sig genom revbenen, och varje flamma var en bön om återkomst.
Männen visade ingen sorg. Inte öppet. Deras ansikten var sten, deras blickar av järn. Men bakom den hårda ytan låg tankar som aldrig sagts. De kände markens tyngd under sina fötter, som om jorden själv försökte hålla dem kvar. Steg efter steg ekade dova ljud genom luften, och varje steg tycktes väga tyngre än det förra. Tystnaden var så tjock att den kunde skäras i bitar.
Matthaeus och Cyrus gick sida vid sida, deras fötter slog i marken med samma rytm som deras hjärtslag. Ibland snuddade deras axlar vid varandra, som en påminnelse om att de inte gick ensamma. Cyrus sneglade mot sin vän, såg den spända linjen i hans käke, och hans bröst fylldes av något som liknade rädsla men som var mer än så. Som en låga, flämtande i mörkret, vred sig en oro i honom. Han bar en skugga av förlust i sitt hjärta, en känsla han icke kunde skaka av sig. Att förlora Matthaeus… tanken slog mot honom som en våg mot en klippa, och han kände sprickorna bildas inom sig.
Matthaeus gick med blicken fäst framåt, fast besluten att inte låta tankarna styra. Varje gång hans sinne försökte måla upp bilder av blod och nederlag, tvingade han bort dem. ”Vad som än kommer, kommer det,” sade han för sig själv. Men ibland, när han snuddade vid Cyrus, kände han en längtan brinna i sitt inre — en längtan att hålla honom, att skydda honom från allt. Han sade ingenting. Orden var svaga ting. De kunde aldrig bära den tyngd han kände i sitt bröst.
De marscherade tills solen började gömma sig bakom horisonten. Himlen brann i rött och guld, men soldaterna såg det inte. Deras blickar var sänkta, deras tankar fjättrade vid det kommande kriget. Vinden dog bort. Träden tystnade. Skogen stod stilla, som om världen själv höll andan.
De slog läger vid skogsbrynet. Kvistar bröts och lågorna tändes. Männen jagade ett vildsvin och lät eldens rök stiga mot den stjärnklara himlen. Molnen hade flytt, men ingen kände sig fri. Trötthet låg som ett tyst täcke över lägret, och en efter en föll männen in i drömmar där deras svett mötte blod. Men Cyrus fann ingen vila. Hans tankar gnistrade som eldens kol, ständigt glödande. Han satt vid elden, lutad framåt, ögonen vilande i lågornas dans. I hans hjärta slet en oro utan namn, en känsla som växte som en vildvuxen rot.
Han tänkte på morgondagen, men mest av allt tänkte han på Matthaeus. Han tänkte på hur världen varit kall innan Matthaeus funnits i den. Om han förlorade honom, vad skulle finnas kvar?
Matthaeus, som kände sin väns frånvaro som en skugga över sitt eget hjärta, gick till honom. Utan att säga ett ord satte han sig bredvid Cyrus och lät deras axlar mötas igen, som om det var det mest självklara i världen. De satt där, sida vid sida, medan elden sprakade och knäppte. Cyrus lyfte sin blick och såg in i de mörka ögonen, som såg på honom med en orubblig värme.
”Ingen eld kan förtära oss,” sade Matthaeus lågt. Hans röst var stadig som en bergsrygg, tyst men orubblig. Han lyfte en hand och lät tummen vila mot Cyrus kind. Beröringen var varsam men fast, som om han ville försegla något i luften mellan dem.
”Oroa dig icke, hopp finns alltid, min vän.”
Cyrus kände elden i sitt bröst flamma upp, men det var ingen förtärande eld. Det var en eld av liv. Där, under nattens kalla himmel, kände han en glöd i sig själv som ingen vind kunde släcka. Matthaeus hand var som ljus mot hans hud, och där hans fingrar vilade, kändes hans själ levande, gnistrande. Han ville luta sig närmare, låta deras själar mötas helt, men han vågade icke.
De satt där, och världen stannade. Träden, som nyss viskat av oro, stod nu tysta. Molnen hade dragit bort, men det var icke himlen som var klar. Det var deras värld. Deras ögon sökte varandra, som två skepp på ett oändligt hav. Deras själar rörde vid varandra i en stilla, osynlig dans, och natten slöt dem i sitt lugna grepp. De lutade sig, omedvetet, mot varandra. Matthaeus kände hur hans hjärta slog hårdare, men inte av rädsla. Han ville luta sig in i Cyrus, in i hela hans väsen, förlora sig där och aldrig mer vandra ensam. Cyrus var stranden som väntade på vågen, stilla men otålig. Matthaeus var vågen som slog mot kusten, gång på gång, aldrig tillfredsställd, alltid hungrande. Och för ett ögonblick, i det tysta lägrets mitt, kunde de ha mötts helt. Men då hördes härförarens röst:
”Sök vila. Morgondagens vandring blir lång.”
De bröts ur sin värld. Deras blickar höll fast vid varandra ett ögonblick längre än nödvändigt. Ett andetag längre. Ett hjärtslag längre. Matthaeus tog bort handen från Cyrus kind, och kyla fyllde tomrummet som lämnades kvar. De reste sig utan att säga något, men orden hängde kvar i natten mellan dem. De bar på ett krig större än det kommande fältslaget — ett krig i sina egna hjärtan, där längtan och rädsla kämpade om segern.
Dagarna hade smält samman i en oändlig ström, likt vågor som ständigt sköljde över stranden, lämnar intet spår efter sig. Tiden, deras stilla följeslagare, var nu blott en skugga som smugit sig undan, knappt märkbar i sin tystnad. Matthaeus och Cyrus satt en bit bort från de andra, lutande mot ett ålderstiget träd vars bark kändes trygg och uråldrig under deras ryggar. Deras röster flöt ut i luften, mjuka och ljusa som vindens viskningar bland bladen – ett eko av det liv de en gång haft. Världen omkring dem kändes för en stund avlägsen, som om kriget bara var en dröm de vaknat ifrån.
Vandringen mot kriget hade varit tuff, som att klättra ett högt berg, svårare ju högre man kom. Vädret var klart, solen brände som en sista strimma hopp, en värmande påminnelse om att det fanns något mer än kriget. De var trötta, hungriga, deras fötter tunga efter dagar av vandring, och vila hade endast kommit när månen tagit över där solen släppte sin plats.
Cyrus oro växte i honom som murgröna som klättrade längs väggarna, oförtröttligt, utan att ge vika för ljuset. Han ämnade inte delta i kriget om det innebar att han förlorade Matthaeus. Den tanken fick hans hjärta att jämra sig, det fick hans själ att skrika. Matthaeus märkte den dolda oron och hade gjort allt för att lätta den, men ju mer han försökte, desto mer växte den inom Cyrus. Nu satt de där, under fikonträdets gamla, tröstande grenverk, deras tankar flöt som en stilla flod, men en tanke gnagde hos Cyrus. En tanke han länge velat dela, men som han fruktade skulle riva ett sår i deras vänskap. Han samlade mod under det trygga trädets skydd.
“Vi borde ge oss av,” började Cyrus tyst, hans röst knappt hörbar.
“Vad menar du med det, käre vän?” Matthaeus vände sig förvånat mot honom.
“Jag menar det jag sa,” svarade Cyrus, den längsta tystnaden av hans liv fyllde hans ord, “Jag vill bort från allt som hotar att slita oss isär. Låt oss återvända till det som en gång var vårt hem.”
Matthaeus såg på honom, förvirrad men samtidigt med en skugga av oro som började ta plats i hans bröst.
“Men vad är hemmet utan oss? Utan vår styrka och det vi kämpar för? Att fly är inte att rädda oss. Det är att överge den framtid vi drömmer om.” Förbittringen fyllde Matthaeus bröst när han såg på sin vän, en vän som inte ville slåss. En vän som tycktes vilja lämna allt innan kriget ens hade börjat.
“Ja, Matthaeus,” svarade Cyrus, hans röst fylld av uppgivenhet, “Jag vill lämna hären. Jag vill bort från döden. Jag vill bara vara i tryggheten av ett hem och skriva.”
Matthaeus förstod inte varför Cyrus ville ge upp nu. Varför han ville lämna hans sida. Det var inte bara ett krig de stred i, utan också en vänskap.
“Men Cyrus, det kommer inte finnas något hem om du inte slåss. Varför vill du inte slåss för vårt hem? För mitt hem?”
Cyrus ansikte mörknade, och hans vackra drag förlorade sitt ljus, som om hans hopp spolades bort i regnet. Matthaeus såg på honom, förvirrad och förkrossad. Han ville förstå, men hans vän hade tystnat. Den ljushåriga vände bort blicken och tittade ner på sina händer, som om han hade förlorat sig själv där.
“Ett hem behöver inte vara en plats, det kan lika väl vara en person,” sade Cyrus, mer för sig själv än för Matthaeus. Han reste sig långsamt, lämnade sin vän med orden hängande i luften, och Matthaeus blev kvar, ensam med sina egna tankar. Han ångrade de hårda ord han sagt. Han visste inte vad som hade sårat honom, men han kände att han hade förlorat något värdefullt. Trädkronan ovanför honom rasslade i den mjuka vinden, som om den försökte säga något, men Matthaeus var inte säker på att han ville höra det. Kanske var det han själv som hade skapat denna spricka mellan dem. Molnen rullade in, tunga och hotfulla, som förlorade drömmar som aldrig skulle finna ro. Matthaeus kände hur hans eget hopp långsamt smulade bort, som sand mellan fingrarna, bortom hans räckhåll.
Dagarna som följde var som inneslutna i mörker, ty molnen samlades över de vandrande männen, och vinden bet i dem, som den biter i trädets löv. Hoppet var svagt mellan dem, en fjärran stjärna på en svart himmel. Matthaeus och Cyrus hade undvikit varandras blickar, hållit sina ord på avstånd. Matthaeus var vilse i sitt eget sinne, tunga tankar som vägde ned honom medan han granskade sina känslor, undrande vad de egentligen betydde.
Cyrus, å andra sidan, hade distanserat sig. Hans steg var tunga och hans hjärta brann av en längtan som han inte riktigt förstod, men som hade funnits där länge, gnagande och stilla. Först var det en vilsen känsla, men när han till sist förstod var den kom ifrån, förvandlades världen. Plötsligt var allt upp och ned, men ändå helt rätt.
Matthaeus kände den där samma längtan som han inte kunde sätta ord på. Han trodde att hans hjärta längtade efter slutet på kriget, som om det var det som skulle släcka hans inre eld. Men kanske var det något annat, något som han ännu inte var redo att se.
De två unga männen slutade tala, men de lämnade aldrig varandras sida. Deras ryggar var ständigt vända mot varandra, deras blickar som osynliga förbindelser i luften. En tyst trygghet lades mellan dem, som om närvaron av den andre var allt de behövde för att minska oron.
De saknade varandras röster, den värme och förtrolighet som endast en vänskap av år av delad tystnad kan ge. Deras själar längtade efter att åter dela samma plats, åtminstone för en stund, och förlåta sig själva för all den tystnad som nu byggts mellan dem.
En natt, när stjärnorna återigen tändes på den djupblå himlen och månen, högt uppe, lyste sitt mjuka och kalla ljus över världen, kunde inte Matthaeus längre hålla sitt hjärta fångat. Han hade känt sig tom och ödslig, som ett ensamt träd mitt i en öken, rotat i tystnaden. Det var natten före det fruktade kriget, och en oro hängde tungt, som dimma över de vandrande männen. Matthaeus låg stilla, blicken fäst vid de otaliga stjärnorna som blinkade hemliga meddelanden om hopp, som om de talade till alla de som var vakna, förlorade i sina egna tankar.
Han hade funderat länge, i tysthet, under den senaste måncykeln, på alla de känslor som gnagt på hans insida, otåliga, oförklarliga. Han hade vägt dem, kanske för att förstå, kanske för att finna något för att stilla sitt hjärta. Men vad han än kom fram till, förblev det fortfarande en gåta. Och nu, där, i den nattens tystnad, med kriget som hotade vid horisonten, visste han att han inte längre kunde vara ensam i sina tankar.
Han reste sig tyst, varje steg noggrant för att inte väcka de andra, och gick, som om drömmen själv bar honom, till sin käre vän. Han lade sig nära Cyrus, deras ansikten nära varandra, som två stjärnor som sökt sig till samma punkt på himlen. Cyrus var förvånad, men det var en förvåning som föll till ro, som en fjäder som sakta landar på vattnet. Tystnaden mellan dem var ingen avståndstagande stillhet, utan en vänskap som, utan ord, hade vävts samman under år av delade blickar.
De såg varandra i ögonen, som de gjort många gånger förut, men denna gång var det annorlunda. Det fanns något mer. Något de inte längre kunde undvika, även om deras hjärtan var rädda för det. De sökte något, något som inte gick att definiera, men som kändes i varje andetag, i varje viskning av deras hjärtan.
Cyrus lät sin blick vandra över Matthaeus ansikte. Han betraktade honom som om han vore en förlorad skatt, som om han ville minnas varje detalj. Hans ögon rörde sig över Matthaeus mjuka läppar, de långa ögonfransarna som ramar in hans mörka ögon, hans ansikte som var fläckat med födelsemärken, som om det var en karta av stjärnor på natthimlen. Och när deras blickar åter möttes, var det som om tiden stannade. Cyrus såg in i ögonen som var varmare än solen, och det kändes som om han brann, som om hans inre smälte bort under den stadigvarande blicken.
Matthaeus, tyst och allvarlig, samlade mod att tala. Han, som aldrig hade bett om förlåtelse för något, fann sina ord nu så naturliga, så nödvändiga.
”Jag ber om förlåtelse, min käre vän,” sade han tyst, rösten fylld med en värme han inte kunde dölja. ”Jag kan inte längre stå ut att vara utan dig vid min sida. Mitt hjärta sviktar när du är långt borta, och min själ skriker i tystnaden. Förlåt mig, min älskade.”
Cyrus hjärta stannade vid dessa ord, och för första gången på länge var hans själ tyst. Han såg in i Matthaeus ögon, och där fann han något han inte kunnat drömma om – förlåtelse, men mer än så: en öppning till något djupare. De låg där, utan att säga mer, men alla ord var sagt genom blickarna, genom den värme som nu flödade mellan deras hjärtan.
Tiden, som alltid varit en fiende, stod nu stilla, som om själva världen hade stannat för att ge plats åt dessa två själar att vara tillsammans för alltid, i denna ögonblickets evighet.
När solen höjde sig högt på den klarblå himlen och lyste som starkast, stod runt fem tusen män samlade, rastlösa och tysta som en enda enhet, väntande på att deras fiende skulle ge det första steget in i stridens skepnad. Deras rustningar blänkte som helgade skepnader i solens sista kyss, som om gudarna själva vaktade dem inför denna stunds ödesdigra prov. Tankarna flög hemåt, till Rom, till de älskade, till de hjärtan som bankade för dem och vars framtid låg som en skugga över deras egna. I sina bröst samlade de alla sina mod, och med en hemlig styrka reste de sig högre än de själva var.
Matthaeus och Cyrus stod där, sida vid sida, mitt i denna storslagna hoper av krigare. Cyrus kände sin kropp bäva, hans händer darrade och hans vilja att fly var starkare än någonsin. Matthaeus märkte hur hans vän var skakad, och det slet i honom. Han ville skydda honom, men visste inte riktigt hur. Utan att tänka, utan att tveka, sträckte han ut sin hand mot Cyrus, som i sin tur, överväldigad av känslor, greppade den och mötte den trygghet som hans väns ögon bar.
Och där, i den korta stund då deras händer låg i varandra, fann de en tyst försoning, ett löfte om att aldrig ge upp. Cyrus höjde blicken och såg på Matthaeus. Där, i hans ögon, såg han ett lugn, en styrka som han ville vara nära, som han var evigt tacksam för. Han kramade hans hand, och med blicken fäst vid den hotande fienden som närmade sig, andades de in tystnaden innan världen exploderade i kaos. Tiden frös, som om den också höll andan. En skakande stillhet lade sig över de båda.
Matthaeus kände en oro växa, en känsla av att något fruktansvärt närmade sig. Som ett svart hål öppnade sig inom honom, en tyngd som tryckte på, en varning han inte kunde ignorera. Hans blick sökte sin vän, och när den mötte Cyrus, fylldes han av en oväntad rädsla.
“Håll dig nära mig, min käraste,” sade han, mjukt men med en stadig röst.
“Jag fruktar vad detta slag kan innebära, och jag vill icke förlora dig.”
Cyrus, som såg på Matthaeus med sin djupa, havsblå blick, kände hur hans egna tankar svindlade. Vad var ett liv utan Matthaeus vid hans sida? Och detta var tanken som höll honom fast när världen rämnade och krigets kaos bröt ut.
Det hade varit ett fruktansvärt slag, fyllt av död och förlorade själar. Många unga och gamla hade fallit, som stjärnor som slocknat på en natthimmel. Molnen hängde lågt, tunga och dystra, som om själva himlen sörjde de bortgångna. Slagfältet var fyllt av tystnad, men en tystnad full av minnen och blod.
Matthaeus och Cyrus hade stått sida vid sida under hela stridens gång, hade kämpat för varandra och räddat varandras liv gång på gång. Men mot slutet, efter timmar av kamp och förtvivlan, hade deras vägar skilts. Och i det ögonblicket var världen förlorad för Matthaeus. Hans själ skrek i panik, som en fågel som fångats i ett nät, vilsen och förtvivlad.
Han sökte med desperat blick, vrickade sina ben i sökandet efter sin vän, men hans egen överlevnad var det enda han kunde tänka på. Slaget var nästan vunnet, men på något sätt kändes det som om han förlorade mer än han kunde förstå. Hoppet, som fladdrade i honom som en blixt, var förlorat i denna osäkerhet.
Han ville skrika av lättnad, men inget ljud formades på hans läppar. Och ändå var det något som plötsligt tändes i honom när han såg de sista fienderna fly, som om världen var på väg att återta sin balans. Och där, bland döda kroppar och fallna krigare, såg han det. Det gyllene håret.
Det var som ett ljus i mörkret, en påminnelse om allt han kämpat för. Hans hjärta slog snabbare, en glädje spröt genom honom, ren och oförfalskad, starkare än solens första strålar vid gryningen. Matthaeus tog ett steg framåt, som om marken under honom brann.
Där var han, hans kära vän, hans livslånga skydd. Och i det ögonblicket, när han såg det glädjefyllda leendet på Cyrus läppar, kände han värmen sprida sig inom sig, som en brasa som tänt sig under den kallaste vinternatt. Men just när han skulle gå emot honom, när hoppet var som allra starkast, stannade tiden, och då…
Matthaeus hjärta stannade. Luften tycktes rinna ur honom som sand genom fingrarna, och alla hans organ slutade ge liv åt hans kropp. Världen stelnade, som i en mardröm där han inte kunde vakna. Han hörde någon skrika, men ljudet var fjärran, för det var hans egen röst han inte kände igen. Det var som om han betraktade sin egen förlust från en plats utanför sin egen kropp.
Cyrus föll på knä, handens grepp om sin såriga midja var svagt, som om varje sekund var en kamp för att hålla sig kvar vid livet. Hans ögon, som alltid varit fulla av ljus, var nu dimma, och han såg upp på Matthaeus med en blick som var omöjlig att förstå, men fylld av allt som inte kunde sägas. Det var som om hans själ försökte sträcka sig över avståndet, som om han ville ge all sin livskraft genom en enda, förlorad blick.
Matthaeus sprang fram mot honom, men hans steg var mekaniska, omedvetna. Han såg inte vad han gjorde, han kände bara en brännande, oändlig längtan att vara där, vid Cyrus sida. Och när han kom fram till det gyllene håret, stannade världen helt. Träden stod stilla, som om de också höll andan, och de mjuka solstrålarna som bröt genom molnen lyste på dem, men inget rörde sig. Ingenting utom det brutna hjärtat som kämpade för att finna någon form av mening.
Han lät Cyrus huvud vila i sin famn, den älskade, den kära. Tårarna rann ner för deras ansikten, som regndroppar på en sommarkväll. Tårarna var tysta, för de var inte längre något att säga. De var ord som inte nådde fram. Matthaeus såg den sista glimten av liv lämna Cyrus ögon, och då var det som om tiden själv stannade. Allt var rött. Rött överallt. Blodet som runnit så snabbt, som om det aldrig haft tid att förlora sig själv. Eller kanske var det han som hade förlorat sig i allt detta.
Ingen visste längre om timmar eller dagar hade passerat. För Matthaeus fanns det bara detta – denna känsla av att hela världen hade gått förlorad. Tårarna föll, renade hans käre väns ansikte från all smuts och krigets grymhet, men de kunde inte rena honom från det som var förlorat för alltid. Matthaeus strök sina fingrar genom Cyrus hår, men det glödde inte längre som förut. Håret, som en gång varit så gyllene, låg nu tyst och livlöst. Hela världen var grå. Och tom.
Matthaeus kände sig som om han var bara en skepnad, ett skal utan innehåll. Han ville skrika. Han ville kasta bort alla de ord han aldrig fått säga, alla de känslor han aldrig hade vågat ge uttryck för. Han ville spola tillbaka tiden, till den där stunden under eken, när solen långsamt dalade mot horisonten och världen var enkel, när inget var förlorat. Han hade gjort vad som helst för att få tillbaka honom. Hans vän. Hans älskade. Och nu förstod han allt han inte förstått förr. Han förstod varför det alltid var just Cyrus som fick världen att kännas ljus. Varför det bara var honom, och ingen annan.
Matthaeus kände sitt hjärta brista, när han insåg att han hade älskat denna själ så länge utan att förstå vad det egentligen betydde. Hans hand lyfte försiktigt Cyrus huvud, och han lutade sig fram, försiktigt, som om han försökte återge honom livet med sin egen värme. När han mötte hans läppar, var det ett farväl, ett löfte om något de aldrig skulle få, men ändå hela hans själ talade genom den tysta, förlorade kyssen. Cyrus var inte längre där. Matthaeus talade till en kropp, inte till den själ han älskat. Han lät sin panna vila mot den ljushåriges, och stängde ögonen, som om han genom viljan skulle kunna få honom tillbaka.
“Jag älskar dig, Cyrus…”
Orden flöt tyst från hans läppar, den sista förkrossande bekännelsen. Och medan solen långsamt gick ner och gav plats åt den kalla månens ljus, satt Matthaeus där, med tårar som rann, hans själ öppen och full av allt han förlorat. Han satt där när den sista av de överlevande samlade sig, när kropparna brändes och askan lyftes med vinden. Och så var det dags. Dags att släppa taget.
Med en sista skakande handrörelse knöt Matthaeus loss det halsbandet, det som alltid varit ett löfte, ett minne av deras barndom. När han höll det, var det som om han höll hela sitt hjärta i sin hand, texturen tryckt djupt i hans handflata, som om han ville bevara den känslan för alltid. Han följde de andra männen när de lyfte Cyrus kropp från hans famn. Hans steg var tunga, som om varje rörelse var ett kvävt rop. Han såg dem lägga hans kropp bland de andra, såg facklorna sänkas ner i mörkret. Och när de brann, och askan lyftes bort med vinden, var det som om världen blev förlorad för alltid. Cyrus aska, som vinden tog bort. För alltid.
Dagarna efter Cyrus död flöt samman, eller kanske var det veckor? För Matthaeus var tiden som en dimma, en grå slöja som han inte kunde riva bort. Han hade återvänt till Rom, men det var inte längre hans hem. De andra männen i hären, som återförenades med sina familjer, kände lättnad, men Matthaeus hade ingen familj kvar. Hans var numera ett minne, utspritt och bortblåst med vinden. Hans liv hade förlorat all färg, all form. Han var tom, som om ett svart hål hade slukat hela hans själ. Det enda han ville var att få vara vid Cyrus sida igen, att återvända till den plats där deras band hade varit som starkast. Han ville bara sitta under eken, blicka upp mot himlen, prata om allt och inget, eller bara vara tyst och känna den andras närvaro.
Matthaeus gick långsamt upp mot eken, den eken som hade sett dem växa upp, som hade bevittnat alla deras stunder och deras band som blivit starkare för varje dag. I sin hand höll han fortfarande fast vid halsbandet, det enda fysiska minnet han hade kvar av sin älskade. Solen sken mjukt över kullen där trädet stod, väntandes. Väntandes på det sista farväl av de som en gång varit dess barn.
Han sjönk ner på knä framför trädet, som om någon annan styrde hans rörelser, som om han var en skepnad utan egen vilja. Med trötta händer började han gräva ett litet hål i jorden. Blicken var tom när han såg upp mot trädkronan, och hans hjärta värkte av alla minnen av de stunder han och Cyrus hade delat här. Alla de stunder av skratt, stillhet, trygghet. Han kollade ner på halsbandet, höll det framför sig som om det var en länk till den förlorade närvaron av Cyrus. Tårarna började rinna, men Matthaeus kände inget längre. Han var bara en tom kropp, en förlorad själ som gråter utan att riktigt förstå varför.
“Cyrus… åh, min Cyrus…” Rösten brast i gråten, den unga mannen kämpade för att få fram orden genom sin sorg. “Vad jag skulle göra för att du skulle vara här med mig vid denna stund, vid varje stund… Jag ångrar mig, jag ångrar min ynklighet, mitt själviska tänkande om konsekvenser… Jag var blind för det som alltid fanns där, för det vi hade kunnat ha. Jag… jag var så desperat att rädda alla andras hem… att jag inte lyckades skydda mitt eget. Du var mitt hem… jag ber om din förlåtelse, för att jag inte kunde skydda dig, min kära.”
Matthaeus bröt samman, hans tårar var inte längre bara tårar av sorg, utan av förlust, av ånger, av något större än han kunnat förstå. Han grät fritt, högljutt, som om hans hjärta var på väg att brista. Eken, den uråldriga, stod tyst och såg på, som om den också förstod, också led för den unge mannen. När Matthaeus till slut fick kontroll över sina känslor, hade solen redan börjat sina sista timmar på himlen, och världen var draperad i ett mjukt, blekt ljus.
“Likt månen, som inte kan lysa utan att solen skänker sitt ljus, så kan jag ej leva utan dig… Min kärlek för dig är djupare än de djupaste haven.” Hans ord var ett slutgiltigt farväl, ett erkännande av det som aldrig skulle kunna bli. Han lade ner halsbandet i det lilla hålet, och täckte det med jorden. Hans tårar föll på marken, som det sista regnet från en storm som aldrig ville ta slut.
Och så satt han där, med månen som en kall spegel ovanför honom. Den gav honom sitt ljus, men Matthaeus såg inte dess sken. Han såg bara sin egen sorg.
Slut
Författare: Ebba Danielsson