Kapitel 1
Hej, mitt namn är Elda. Det stavas precis likadant som om man “eldar” en pinne i kaminen eller i en stor brasa. Hur som helst blev mitt liv ett fel, ett stort fel. Min mamma var en slampa och hade varigt gift med 5 olika män på rad, så jag hade också väldigt många syskon som hatade mig allt vad de orkade. Min pappa lämnade mig i skam och flyttade till Christiania i Danmark. Min mamma tar droger och slår mig i uppfostran. Jag bor i ett litet rum med en liten byrå till garderob och en luftmadrass, som alltid skulle lånas ut till alla gäster som kom till på “fester”. Jag skulle egentligen inte ens existera och jag blir behandlad som om man inte ville att jag skulle göra det. Men det började inte där, det började innan jag föddes:
Min mamma, Karin skulle bara gå över hos en bekanta kompis från högstadiet, Daniel och äta. Men allt ätande gick över till drickande. Öl som sedan blev vin och till sist stora mängder whiskey. Karin blev full. När de vaknade var både köket och vardagsrummet ett stort kaos. Det låg minst fem tomma flaskor på golvet. En hade gått sönder och ett klädspår låg på golvet från en stökig soffa till Daniels sovrum där de låg just nu.
Efter några veckor blev Karin illamående och började kräkas på morgonen, till sist testade hon sig och var gravid med mig. Hon försökte att bli av med mig så fort som möjligt genom att röka, ta dagen-efter-piller och supa sig full igen., Som om inte det var nog började hon till och med droga, och om man har börja med något sådan kan man inte sluta. Men jag överlevde utan att bli det minsta handikappad. Jag vet inte hur. Jag bara blev inte det, men det hände något annat. Jag blev som osynlig…
Kapitel 2
Jag älskar alla sorters färger, på kläder och på papper. Men jag får inte ha några fina färglada tröjor och byxor som alla andra har. Jag har inte ens fått färga ett papper om det inte är i skolan på bilden. Jag har mörkt långt trassligt hår och är hatad var jag än går. I skolan tycker lärarna att vad jag än gör blir det fel, de dömmer på utseendet och popularitet. Det plus jag är likamed F och ingen utbildning. Jag har inga vänner och om jag kommer nära någon elev får de “Elda-Sjukan” eller “Brännskada” eller så slänger de bara med håret och ger en svidande menig av kritik och ett ökennamn.
Idag fick vi en ny elev i klassen. Det hade pratats om detta i veckor: “Är det en kille? Hoppas han är snygg!” “Om det är en tjej, ska hon bli min flickvän eller så ska hon bli så fucking utskrattad och retad så att hon byter skola -igen!” Det viskades och det gick ryckten om det jämt. Jag visste inte vad jag skulle tycka som vanligt, men nu var den dagen här då han eller hon skulle komma till klassen. Jag måste erkänna att jag faktiskt blev nyfiken. “Tänk om jag faktiskt skulle kunna få någon att vara med!” tänkte jag medan det pirrade i magen. Det började som en helt vanlig dag, som då började med Engelska. Kapitlet handlade om ett nerbrunnet hus. Det tog en evighet. Min förhoppning började ebba ut, ända tills läraren sa: Det här är Emil.
Kapitel 3
Där stod han. Han hade svart taggigt hår, mörka kläder, en liten piercing i näsan, och färgen på hans ögon var för mörk för att se, men de lyste av ljus nästan som hopp i mina egna ögon. En söt EMO kille.
-Hey. sa han och nickade lätt på huvudet så att luggen viftade upp lite. Det var ungefär bara jag och någon mer som svarade, annars var det vissa tjejer som bitch blicka. “Det var konstigt, alla brukade svara när det kom en ny till klassen…” tänkte jag.
-Ska du ta och sätta dig ned? sa lärararen, de enda lediga platserna var bredvid en tjej som direkt satte sin ryggsäck på den lediga stolen och blängde med blicken. Den andra var bredvid mig där han satte sin väska och tog fram sina böcker.
När lektionen var slut försökte jag meningslöst få någon att vara med på rasten. En vecka senare så kom han fram till mig började snacka med mig.
-Hej, Vad heter du då? sa Emil lugnt och coolt medans jag kände hur jag började rodna.
-Elda, sa jag svagt. Det var så längesedan jag pratade med någon i klassen, eller på hela skolan.
-Coolt namn, Emil heter jag men det kanske du redan vet, sa han och jag nickade. Han var lika lång som jag. Jag hade inte märkt det innan. Jag trodde faktiskt att han var längre.
-Är du en sådandär EMO? frågade jag och kände att mitt huvud nästan brann av rodnad.
-Aah, är du? frågade han.
-Nää, ser det ut så? sa jag svagt och försökte låta hyst
-Ah lite, om du vill jag kan visa dig efter skolan om du vill. Annars möts vi vid ICA affären. Jag vill lära känna dig mer. sa han och gick till nästa lektion medan jag stod kvar och såg honom gå med ett litet bortglömt leende. “Och om jag ville!” tänkte jag
Kapitel 4
När skolan var slut och jag stod förhoppningfult vid ingången till affären. Jag tog upp klockan på telefonen, 17:30. Varför dröjde det så? Är det fel ICA? Nej, det finns ingen annan än denna i trakten… Synd att jag inte bad om telefonnumret.
-Hubvmm! “usch vad kallt det börjar bli. ”tänkte jag för mig själv och började gå runt den stora byggnaden för att se vart han skulle kunna vara. När jag hade gått en runda såg jag honom innanför ingången bredvid automaterna.
-Hej! Har du varit där inne hela tiden?! sa jag när jag kommit innanför dörren som sköts upp, och såg en liten blå kasse fylld med svart smink i handen på Emil.
-Ja, jag letade ju efter dig och men tänkte också köpa lite saker som skulle behövas, för du ska ju ta med dig mina saker… sa Emil med ett oskyldigt ansikte.
-Okej… Men först innan vi gör något behöver jag ditt telefonnummer, så att det här inte händer igen! sa jag innan vi gick.
“Han bor inte så långt från skolan, eller mig så vi kan gå tillsammans när vi kände varann lite bättre.” tänkte jag när vi kom fram till ytterdörren.
-Hm, min familj är rätt så… eh.. ja.. min lillasyster, äger mer än mitt halva rum så… sa han med en liten aning oro i blicken innan han öppnade dörren.
Kapitel 5
Jag förstod sedan vad han menade när han öppnade den. Det var ett kaos där inne. Det var kläder på golvet och en liten tjej med blont spikrakt hår och en rosa prinsessklänning sprang runt och gormade: JAG VILL HA EN TILL BARBIE!! I hörnet stod en vuxen man och log med ett skrämmande stort leenden. Det måste vara Emils pappa. tänkte jag
-Ja Marissa min prinsessa. Du ska få det du vill ha. sa tydligen pappan. Han var så läskigt snäll. Emil du är hemma! och vem har du med dig?
-Elda. sa jag ganska förvånat rädd.
-Kom vi går in till mitt rum. sa Emil och verkade inte bry sig så mycket. När vi kom in i rummet så var mer än halva rummet alldeles rosa och strösslat med gossedjur överalt. Jag kände att jag nästan svimmande och jag förstod vad han menade nu.
-Oj… sa jag förvånat.
-Jupp, sa ju det… Lillasyster. Ska vi ta fram sminket nu då? sa .
Vi gick in till badrummet utanför. Det var nästan lika rosa rom sovrummet, fast mindre.
Han tog fram sminket och frågade, förklarade och pekade. Jag fick gör ena halvan av mitt ansikte och han gjorde den andra. Jag rodnade när han fick röra mitt ansikte lite extra för att fixa och mixtra med eyelinern. Hans händer var lena. Jag kunde känna att han inte var proffs på att bjuda hem en tjej och sedan sminka henne… Jag kände det efter som han såg mig mycket i ögonen. När vi var klara kände jag inte igen mig själv. Jag var annorlunda, och mycket mer levande än att vara så osynlig som jag var innan.
-Snyggt! Tack så hemskt mycket! sa jag medan jag betraktade det nya mörka ansiktet. Emils sida blev mycket snyggare men det såg ändå ut som samma person hade sminkat mig.
Kapitel 6
När jag kom hem med den lilla blåa kassen och det nya ansiktet började min lillebror Anton skrika och kastade en hård leksaksoldat på mig:
-AAah!!!! MONSTER!! skrek han, det gjorde jätte ont.
-Men din idiot! sa jag medan jag höll under ögat där leksakens svärd träffade. Jag kände svagt av blod i min hand.
-Jaha, det är du. Bryr mig inte. Kan jag få tillbaks min soldat nu? sa han och sträckte fram handen och vinkade med fingrarna som ett signal att ge honom den.
-Det kan du glömma om du ska vara så djäkla sarkastisk! sa jag och släppte soldaten i golvet och sköt sedan den med foten åt motsatt håll än det där Anton satt. Han han knycklade ihop ansiktet till en sur grimas och sprang till mamma. När han gjorde det förstod jag att han skulle ge henne en dubbelt värre historia än vad som hände. Karin kom fram till mig, tog upp handen och slog till mig på kinden och ögat samtidigt flera gånger tills den blev alldeles knallröd och senare lila.
-JÄVLA F#TTA! HUR VÅGAR DU SLÅ MIN UNGE?! skrek hon och slog mig en gång till.
-Är inte JAG din unge?! sa jag irriterat med gråten i halsen för att det gjorde så fruktansvärt ont. Karin såg mig djupt in blicken, men inte på mig utan bara rakt igenom mig som om jag inte var där. Som om att hon skulle var säker på att elden i kaminen brann ordentlig och inte skulle slockna. Sedan skakade hon sakta på huvudet, vände mig om och knuffade till mig hårt så att jag började gå till den riktning mot mitt rum. Det var så klart inte den första gången som jag fick stryk av just henne.
-Du har aldrig varit mitt barn, eller någons! sa hon med en mörk röst som sved inuti mig precis som syra.
Kapitel 8
På rasten dagen därpå i skolan var Emil mitt på gården och väntade tydligen på mig. Jag blev faktiskt glad och småjoggade fram till honom med ett sådant där “förhoppningsvis” leende.
-Hej! sa jag.
-Tjena! Wow, vad har hänt med facet?! sa han med en chockad blick. Jag förstod inte frågan och tog fram min lilla smink spegel och såg en rödsvullen kind, en stor fet blåtira och ett stort sår från leksaken och mammas näve i gårkväll.
-Fahan! Shit!… sa jag.
-Vad har hänt? sa Emil. Jag blev rädd för hur han skulle reagera på mitt hemska svar.
-Eh.. Alltså… min, min mamma slår mig. Nästan hela tiden nu, och dricker, plus att det har blivit värre, sa jag med en osäker röst. Emil förstod och sträckte ut en famn och kramade mig. Det var en kram som hade saknats, väldigt länge. Kramen var den första kram jag fått, någonsin. Jag började gråta. Men försökte göra så det inte hördes högt. Hans famn var mjukare än ett moln. Till sist tror jag att han hörde mig lipa, men jag brydde mig inte. Jag var inte lika rädd längre.
-Jag vet hur det känns. Har det hänt något mer? Ska vi prata om det? sa han till slut och log vänligt mor mig. Jag nickade och blev förtrollad av hans ögon medans han ledde oss till närmsta sittplats.
Vi började prata, och ord rann och rann ut ur mig. Det var skönt att få det ut. Få ut allt till någon jag faktiskt kunde prata med, kanske till och med flera gånger med. När jag blev klar med mitt livs historia från början till slut började han på sin. Han hade det också tufft.
Hans mamma jobbade väldigt väldigt mycket. De träffades nästan bara en gång om månaden. Hans pappa var lat, och lillasystern var en stor fet kaxig fjortis och bitch blinkade mot honom varje gång de sågs.
-På nätterna brukar hon färga mitt hår rosa och sminka mig…! sa Emil och viftade med armarna. Jag hann bara fnissa innan skolklockan ringde in till nästa lektion.
Kapitel 9
Nu hade det gått flera månader sen jag och Emil träffades för första gången, och vi hade varit ungefär bästa vänner sen dess. Det var som om vi var sin nord och syd poler på två magneter. Vi dras nästan ihop. Jag hade alltid haft på mig sminket han gav mig på hemma hos honom. Den femte månaden och alla de andra månaderna kändes alltid som den första. Vi möttes som vanligt i skolan innan lektionen. Vi hade märkt ut vart vi skulle mötas vid alla tider före lektion.
-Hej! sa jag så fort jag såg honom. Men det var något annorlunda. Han hade matchande kläder istället för random som han brukade ha. Han såg faktiskt mer “handsome” ut.
-Hej, Elda… sa han och lät nervös och deprimerad.
-Snygga kläder! sa jag och försökte muntra upp honom. Men det funkade bara lite grann.
-Jo, jag undrar… Eh.. vi har haft ett bra tillsammans nu och så… Men jag bara undrar… Det lät som han ville komma åt något, men jag visste bara inte vad.
-Men eut med språket!! sa jag till sist alldeles fnissandes med en gammaldags röst.
-Får jag chans på dig? sa han. Jag slutade att fnissa. Det blev tomt i skallen. Det kändes som om det ekade. “Får jag chans på dig?”. De ord skämtade man inte med. “Får jag chans på dig?”. Jag visste inte vad man skulle svara på de orden. Det kändes som det gick långa minuter. “Ja, Ja, JA, JA, JAAA!” ville jag gorma men egentligen sa bara istället: “Okej, eh…” Det var väldigt chockerande.
-Bra…eh, För jag tycker om dig. Men det här stör väl inte vårt vänskapsförhållande? Sa han sen.
-Nej då… sa jag alldeles stelt innan skolklockan ringde. Hej då vi ses väl?…
-Ahh.. Sa Emil. Det blev tyst en lång stund innan jag gick in till klassrummet.
Jag kunde inte lämna det. “HERRE GUD!!” tänkte jag. “vad fan?! Jag har, en, en…!! Waah!” Jag flöt bort ut i tankar. Vad skulle jag göra nu? Dejta? Pfhh! Typiskt mig, eller hur?
Kapitel 10
Efter tre dagar kändes som om inget hade hänt. Ända tills Emil frågade om jag ville gå på bio.
-Väna, va? Sa du bio?! Sa jag som var ny på detta.
-Ja, bio. Vill du eller inte? Sa han väntandes.
-Visst! Det är bara så att det har aldrig hänt förut. Jag har inte ens varit på BIO någon gång…! sa jag ovanligt glad. Det pirrade i magen. Jag ville skrika högt för att få det ur mig.
-Vilken film vill du se? sa han sedan. Skräck eller komedi?
-Skräck helst, tack! sa jag tyst.
-Ok, vi ses då. Jag vet en riktigt bra film som kommer på fredag! sa han och flinade. Efter några dagar blev det som sagt fredag. Det blev ett fjärilskrig i min mage på vägen på bussen till bion. Jag hade sminkat mig så noggrant som möjligt. Egentligen fick jag inte gå ut för mamma, så jag smet ut… det kändes inte bra. ”Hon kommer att döda mig om hon fick veta vart jag är på väg just nu…” tänkte jag och fick kalla kårar. När jag kom fram stod Emil redan där och väntade på mig. När jag kom fram till honom tog han min hand och sa hej. Jag rodnade och alla möjliga tankar började flyga runt i mitt huvud. Alla möjliga olyckor och alla fåniga miraklen hoppade runt mig.
-Ska vi gå in? sa jag alldeles röd i ansiktet.
-Aah ok. sa han och log in i mina ögon. Nu stod jag framför kiosken till popcorn och läsk, jag stod framför något jag aldrig fått njuta av som alla andra barn fått göra. Om min mamma fick reda på det här kommer jag inte att få gå i skolan eller överhuvudtaget ut mer… Tydligen utan att jag märkt det hade jag också svarat på Emils frågor vad vi skulle ha för snacks.
-En stor popcorn och två coca cola. sa han till kvinnan bakom disken sedan. Jag började leta upp min lilla miniplånbok då han la sin hand på väskan.
-Jag bjuder. sa Emil och tog fram en femtiolapp ur fickan från sitt eget mobilskal. Han räckte fram den till expediten och tog emot snackset. Vi satte oss ned på våra platser då bioreklamen slutade och en man i kavaj bad oss om att stänga av våra mobiler innan filmen började.
Kapitel 11
Nu hade ungefär hälften av filmen gått och jag var alldeles kallsvettig. Till och med Emil var det. Jag ryckte till när det kom en jumpscare från det stora monstret med halvt krossade huvuden emellan sina fettvalkar . Nästan hela salen skrek, inklusive vi. Monstrets huvud hade börjat brinna och man kunde se hur hudflikarna började ställa sig upp och hur blod sipprade ner för halsen.
Han kastade sig sedan på de skadade fångarna så att hans enorma kroppsvikt skulle krossa dem. Det blev bara hemskare tills jag kände att någonting slingrade ner sig ner i mitt knä och tog tag i min hand. Det var en mjuk och varm hand som höll om min. Det var Emils hand förstås. Jag såg upp på honom och han log in i mina ögon som spjut. Jag rodnade och vände mig sakta tillbaka mot duken som hade börjat brinna. Även fast att jag visste att elden var fejkad så var det fascinerande Den var fin på ett sätt. Plötsligt kysste han mig på kinden. Jag blev förvånad och alldeles stel i kroppen. Jag vände mig mot honom med ett blekt ansikte trots att jag rodnade för fullt. ”Vad FAN hände?!” tänkte jag och kände hur mitt egna huvud började böja sig fram mot hans. “Nej! NEEJ!” “DU VÅGAR INTE!!” ”MEN FÖR I HELVETE! STANNA!” skrek jag inuti mitt huvud men min kropp lyssnade inte, utan i stället för att svara på kyssen försökte jag bara luta mig mot hans axel och han lutade sig då mot mig. Plötsligt blev filmen inte lika hemsk längre. Jag blev varm inuti och filmen var snart slut. Jag önskande att den kvällen aldrig skulle ta slut, även om det var en oförskämd man bakom oss som bad oss flytta oss ur vägen.
-Nej tack du, gör det själv! Håll käften så att du inte stör de som kollar på filmen! sa Emil irriterat. Jag försökte lugna ner honom genom att krama hans hand och luta min kind mot hans hals. Han köpte det och slappnade av lite grann.
-Idiot, hörde jag honom muttra.
-Såja, titta filmen är precis slut nu! sa jag mammalikt för att retas och få honom att tänka på något annat. Sen var efter några minuter filmen slut.
När vi gick ut ur bio salongen tog Emil tag i min hand. Han verkade vara väldigt nära mig när vi promenera, hand i hand. Jag började dinglade med armen, fram och tillbaks. Jag log ända tills jag kände något skrovligt på hans arm. “Vad fan var det?!” tänkte jag och tog upp hans arm. “Han har bara inte gjort det! nej han har inte…“ tänkte jag stressat för mig själv och kavlade snabbt upp hans ärm, när jag kavlat upp så att nästan hela underarmen syntes vred jag på den. I fasa stod jag där med Emil, min Emil med stora ärr i underarmen.
-Du cuttar dig! viskade jag. För jag visste att det är en hemlighet och skam för den som gör det…
-Nej! Du får inte. Du har det bra, för du har ju mig, eller? Är det någonting som du inte har berättat för mig? Säg det! sa jag med krasslig röst.
-Inte här Elda. Sen, och definitivt inte nu. sa han medans han böjde sig fram mot mig för att för minska risken att någon skulle kunna höra dem.
-Eyeh! Elva var det jah? Ju, varför fahan gör du här! Du ska ju för helvete vara hemma och slagga!! Det var mamma! ”Fan! Inte nu! Hon kommer att bokstavligt att döda mig, eller åtminstone göra mig handikappad!” tänkte jag och blev lite skräckslagen. Jag såg upp på Emil. Han var inte lika panikslagen som jag.
-Är det där din morsa? frågade han. Jag nickade och började sedan backa långsamt bakåt. Även om hon var mänsklig så såg hon ut som en ilsken björn som jag inte ville ha någonting att göra med. Emil började att ta av sig sin jacka och hängde den stora huvan över mitt huvud och drog ner den över pannan. Sedan drog han över huvan på sin munkjacka över sitt egna huvud. Han tog mig axeln och började gå mot den riktning där mamma stod. När vi skulle passera henne knuffade han henne med sin axel.
-Du menar Elda? Phf! Inte den subban igen! sa han, jag blev lite förvånad och ledsen när han sa ”subba”, men jag visste att han inte menade det utan försökte bara få ut oss. Det funkade och den fulla mamma hade redan glömt bort oss. Emil ledde mig till skolgården, ända in till vår bänk som vi brukade prata vid. Han vände mig snabbt om.
-Jag cuttade mig innan jag hade dig. Inte nu längre, okej? sa han. Jag förstår hur du har det, du har det till och med kanske värre. Men du var inte ensam om det. Jag ville inte berätta hela historien från första början. För jag visste att det skulle gå bettre när jag hade dig! Du vet att jag nästan aldrig ser min mamma, det är för hon har ett eget hus. Hon vill inte vara med oss. Han satte mig ner på på bänken medans han gjode det själv och började beretta. Hans mamma var ju gift med Emils pappa, men hon låg med många andra män på olika barer och klubbar. Hon var otrogen men ville ändå vara gift. När hans pappa fick reda på det fick han fläpp. Han blev inte sig själv, det som står där hemma är inte han det är bara en tom kropp som går runt och vet inte vad den gör… Och när han var glad, utnyttjade lillasysten det genom att peka på allt som hon ville ha och sa att hon också skulle bli lycklig av det. Sen blir pappan arg för att Emil har varit i skolan och inte varit hemma och roat dem. Det slutar med att Emil får ont, och blöder.
-Men om de någonsin rör dig igen, ska jag se till att det slutar! Jag krävde av honom att säga hur han mådde. Men när jag vände mitt huvud såg jag att klockan var minst tio på kvällen och att jag hade börjat frysa. Jag önskade att vi hade en liten brasa. Det skulle vara perfekt nu! Och väldigt vackert… Jag hasade mig längre in mot Emil och han måste ha läst mina tankar för han öppnade sin jacka och lät mig krypa in. Jag blev genast varmare.
Kapitel 12
På vägen hem på bussen tog jag fram alla bilder i huvudet på vad som hade hänt, hänt mig. En jävla date. En ful och full mamma. Bio. Emil. Plötsligt kom det en kille runt 16 års åldern och satte sig bredvid mig. Han såg lite vinglig ut, men jag tänkte inte så mycket på det. Sedan började han lutade sig mot mitt säte och rörde vid mig. Jag kände mig obekväm men jag började fundera mer på det när han satte handen på mitt ben och lutade sitt ansikte läskigt nära mitt huvud. Han satte blicken under min hals.
-Ehh, ditt säte är där borta… sa jag och pekade på hans plats medans jag försökte ta bort hans hand från mitt knä. Men istället för att ta bort hanns hand tog han tag i min och höllfast den så hårt att det värkte. Jag kände att han rörde, nej knöt om sin lediga hand runt mitt bröst. Jag fick panik och försökte ta mig loss, men det gick inte. Han höll fast för hårt. Förutom smärtan runt hans gräpp kände jag någonting blött och strävt mot min kind. HAN SLICKADE PÅ MIG. ”THAT FUCKING BITCH!”
-AAH!! skrek jag och gav honom en bitch-slap med min lediga hand så hårt jag kunde medans jag knuffade av honom ur sätet med bena. Men han höll fortfarande fast i mig, så jag följde med honom ner på golvet. Som tur var så landade jag över honom så jag kunde lägga hela min kroppsvikt på hans mellangärde. Jag kunde känna när jag föll över honom att han tappade andan och släppte min arm. Jag reste mig snabbt upp. En annan man ställde sig upp ur sitt säte bakom oss. ”Hjälp?”
Han som reste sig upp fick heta ”Typ 2” och Peddot fick heta ”(idiotisk) Typ 1”. ”Typ 2 gick fram till mannen som jag hade kastat ner på golvet. Men så fort ”Typ 1 fick tillbaks sin kondition sträckte han sig efter mig igen. Han fick tag på mitt ben och jag började skrika så högt jag kunde. Jag märkte redan från början att vi inte var ensamma i bussen, men varför hjälpte inte ”Typ 2 eller någon annan mig? Inte ens busschauffören la ett enda jävla litet piss på att jag höll på att bli våldtagen av en äldre person. ”Typ 2 såg ju bara till så att ”Typ 1 mådde bra, en han sa ingen ting..?
Jag tog tag i ett av sätena och försökte sparka av hans hand, men det var lättare sagt än gjort… Han tog bara nya grepp uppåt varje gång jag sparkade. Nu hade också ”Typ 2 tagit tag i mitt andra ben. Tillsist reste ”Typ 1 på sig upp och nu var var det min tur att ligga längst ner på marken. Han satte sig över mig med ett ben på vardera sida och försökte ta av mig min tröja. Jag var fast. En äldre man satt på mig och försökte ta av mig tröjan, han hade kommit halvägs. I en buss, och ingen gav ett jävla piss på vad som hände just runt omkring dem. Jag kollade ut genom fönstret och såg att träden åkte saktare förbi oss. Dörrana öppnades och en muskulös kvinna steg in i bussen. Hon hade blonda lockar uppsatt i en hästsvans, mjukisbyxor och en svart T-thirt med en mouerte på. Åtminstone kunde väl hon se vad som hände?
-Sluta med det där! skrek hon. ÄNTLIGEN! Kvinnan gick längre in i bussen till mig och mannen som låg över.
-Jag är polis och beordrar dig att sluta! Släpp flickan nu! sa hon och jag började bli otålig.
-Stå inte bara där, han är döv och dum i huvudet! skrek jag och försökte ta mig loss från hans grepp igen. Polisen gick ännu längre fram och drog upp den dumma idiotiska 16 åriga pedofilen från marken där jag låg och ställde honom på fötter. Jag kunde inte se vad hon gjorde men han trycktes uppåt och började gnälla som en liten lidande pipleksak. Jag ställde mig upp medans hon höll fast honom och slog honom på näsan, igen, och igen. Det började sippra rött blod ut ur näsborrana.
-MEN vad gör du? sa kvinnan och höll fast peddot. Hon drog honom åt sidan så att jag inte skulle kunna slå honom igen.
-Gissa tre gånger, sa jag. Jag tackar så hemskt mycket för hjälpen, MEN VARFÖR FAN KUNDE INTE NÅGON REAGERA PÅ VAD SOM HÄNDE INNAN HON KOM? sa jag och började skrika inne i bussen. Sedan gick jag fram och slog till till peddot på kinden innan jag knuffade mig ut ur bussen och började gå den sista biten hem.
Kapitel 13
På vägen hem började jag smålipa. ”Vad skulle jag göra om polisen inte kom? Om det var fler än bara ett peddo? Och om han hade kommit längre?..
Författare: Caroline