Hon står där och väntar på bussen,
ensam vid hållplatsen, med väskan över axeln och blicken någonstans långt bort.
Det är en sådan där morgon som ännu inte riktigt bestämt sig för om dagen ska bli ljus eller grå.
Hon ser vägen framför sig, men det är inte vägen hon tittar på.
Tankarna har redan lämnat hållplatsen och färdats någon annanstans.
Vad tänker hon på i sin frånvaro?
Kanske på skolan, på provet hon inte känner sig redo för,
eller på någon som skickade ett meddelande sent i går kväll och sedan blev tyst.
Kanske tänker hon på framtiden, den där framtiden som vuxna gärna frågar om
men som för en ung människa kan kännas alldeles för långt borta.
En bil passerar och gruset knastrar under däcken.
Hon märker det knappt.
För en stund står världen stilla omkring henne.
Jag undrar hur många människor vi möter varje dag
utan att egentligen se dem.
Vi ser en flicka vid en busshållplats.
Vi ser en äldre man på bänken utanför affären.
Vi ser kvinnan som alltid går samma väg hem,
mannen som sitter ensam vid sitt bord och dricker sitt kaffe.
Vi ser deras ansikten, deras kläder, deras rörelser.
Men vi ser inte deras tankar.
Vi vet inte vad de bär med sig när de går vidare.
Bussen kommer runt kurvan och bryter hennes frånvaro.
Hon lyfter blicken, rättar till väskan och kliver ombord. Dörrarna stängs.
Bussen rullar iväg och hållplatsen blir tom igen.
Kvar står bara vägen, vinden och en liten pappersbit som rör sig över marken.
Och kanske är det just där vi borde öppna våra ögon.
Inte bara för det vi ser framför oss,
utan för människan bakom blicken.
För varje människa vi möter
bär på något vi aldrig får se. Ett minne. En oro. En dröm. En längtan. Ett helt liv.
Och ibland står det livet bara några meter ifrån oss
och väntar på nästa buss.
Författare: Kenneth Bergmark 2026 08 17