Vid kapitel arton förväntas du läsa om nya förändringar. Om dörrar som öppnas till andra världar. Överdrift eller total sanning spelar ingen roll. För att kapitel arton skulle handla om detta, det visste jag sedan länge. Det kunde jag läsa på baksideomslaget. Men det som jag inte kunde läsa på baksidan var att författaren försvann.
Innan har boken alltid varit förutsägbar. Nästintill vägledande till allt som sker. En enda stor fjärilseffekt som författaren tyckts ha lämnat kvar vid kapitel arton.
Kapitlet beskrivs ofta som det bästa. Recensioner skulle till och med beskriva det som häpnadsväckande. Men ingen sade att den också är fylld av oro, ångest och smärta.
Livet är en bok som någon läser. Alla kan läsa boken. Men nu är det jag som skriver den, och det är det som är så läskigt.
Ingen skriver boken utom jag. Jag får välja mina egna ord och meningar. Men ibland kan jag önska att någon bara kunde skriva boken åt mig. Att få slippa stressen kring prestation och förmåga. Att bara kunna gå efter förutsägbara kapitel. Att bara kunna läsa. Men jag antar att jag får lära mig att skriva själv. Stå på egna ben och välja mina ord med klok eftertanke. Det finns många ord att välja på, men varför behövde det vara så läskigt? Det är väll bara ord, eller?
”Tiden läker alla sår” som folk säger. Kanske detta stämmer. Jag kan tolka på andra sätt. Jag ger min förmåga att skriva lite tid, då blir boken i slutändan säkert bra, kanske? Det kommer vara jobbigt i början, men jag kommer lära mig. Men nu när jag precis börjat läsa kapitel arton är det blanka blad som väntar på att få fyllas. Bladen ekar tomt. Det är ett stort ansvar som jag i bästa mån ska lyckas med. Men med rädslan för misstag, och pressen från andra böcker så får jag styrkan att lära mig.
Boken är livet som JAG skriver, ingen annan. Ta då hand om boken. För den är nu du.
Författare: Elin