Mammas läppar är röda och lite av läppstiftet har hamnat på tänderna. Med jämna mellanrum tittar hon sig i backspegeln och torkar bort det med pekfingret, men det envisas med att komma dit igen. Vi sitter i bilen på väg till Jacobs föräldrar. Mamma har aldrig träffat dem och försöker dölja sin nervositet genom att oavbrutet prata om hur roligt det kommer bli.
Hon har tagit på sig en blommig kortärmad klänning och röda strumpbyxor. Hennes korta blonderade hår är svettigt och rufsigt, som alltid när hon är stressad. Stora guldörhängen dinglar från hennes öron, inte äkta, det har hon inte råd med. Hennes hormonmedicin som ska förhindra att cancern kommer tillbaka har gjort henne tjock och hennes vanligtvis stora bröst är nu alldeles enorma. Hennes kinder har blivit runda och hon har fått en dubbelhaka. Den blommiga klänningen täcker delvis den stora magen. Jag känner hennes skam som fyller bilen. Den genomsyrar allt. Det mest skamliga är magen, som nu hänger ner till låren. Jag får inte fotografera mamma. Skammen är för stor för att få plats på bild. Den tränger ut genom fotografierna och skär in i köttet på den som tittar. Ful, tjock, grotesk, äcklig. Orden har hon sagt om sig själv så länge jag kan minnas. Hon sjöng till och med en låt när jag och min syster var små som gick “Äckliga mamman, som är så vidrig. Hon är alltid lika ful och tjock.” Den hade en munter melodi som hon hade tagit från nån gammal första världskriget låt som handlade om en vacker kvinna som hette Katy. Mammas skam tränger även in i mig och ibland har jag svårt att avgöra om jag skäms för henne eller för mig själv. På kvällarna innan jag ska sova tänker jag på mammas tjocka mage, de runda kinderna och den stora dubbelhakan och blir ledsen. Jag vet inte om jag är ledsen för att hon är tjock eller om jag är ledsen för att hon skäms över det. Kanske är jag ledsen för allting samtidigt. Det är svårt att veta var alla känslor kommer ifrån, vad de bottnar i. Jag tänker ofta på det, hur svårt det är att veta saker. Om sig själv och andra. Och hur ensamt det är att inte veta. Men skammen vet jag. Skammen känner jag.
Vi börjar närma oss Jacobs föräldrars lägenhet. Om man nu kan kalla den för en lägenhet. Det är ett gammalt slott som tillhörde en bekant till kungen, tydligen någon släkting till en känd arkitekt. När vi svänger in på vägen som leder upp till lägenhetsslottet känns det som att vi befinner oss i Italiens riviera. Lummiga träd kantar vägen och bakom dem skymtar havet. Det vita lägenhetsslottet ligger upphöjt på en klippa precis vid vattnet och jag och mamma tittar på varandra med öppna munnar. Vi visste att Jacobs föräldrar var rika, men vi hade aldrig kunnat föreställa oss det här. Mamma parkerar på en av deras privata platser och jag ringer min syster för att säga att vi är framme. Hon säger att Jacobs mamma kommer ner och öppnar. Vi väntar en stund i bilen i spänd tystnad. Mamma tittar sig i backspegeln en sista gång och gnuggar bort nya röda fläckar på framtänderna. När vi väntat i någon minut öppnas tillslut porten till slottet och ut stiger Jacobs mamma. Hon är lång, smal och brunbränd. Jag kan känna hur mamma krymper bredvid mig, och hur hennes mage växer, som en jäst deg. Christine har på sig mörkblå jeans, en sidenblus i zebratryck, beiga klackar och något bälte i lyxmärke jag aldrig hört talas om. Hennes brunfärgade hår är halvt uppsatt med en guldklämma och hennes ansikte är så noggrant sminkat så att det knappt ser ut som att hon har sminkat sig alls.
Mamma har tagit med sig rosa tulpaner och marabouchoklad från Coop som hon sträcker fram till Jacobs mamma när vi kommer upp till lägenheten.
“Åh, vad fina, det hade du inte behövt Malin. Tack så mycket,” säger Christine och låter genuint glad över den magra buketten och den hjärtformade chokladasken. Min syster Klara, Jacob och Jacobs pappa Carl kommer ut från köket. Klara har på sig en ljusblå klänning och hennes hår är stramt uppsatt i en hästsvans. Jacob är också finklädd, med svarta kostymbyxor och vit linneskjorta. Jag känner mig underklädd med mina håliga jeans och gröna t-shirt. Jag har inte ens borstat håret idag och ångrar mitt beslut.
Carl skakar hand: först med mamma, sen med mig. Hans grepp är stadigt och han ler utan att visa tänderna, polerat och artigt. Hela han är polerad. Han ser inte ut att vara en dag över 40, trots att han närmar sig 55. Hans hår är ljusbrunt och han är smal men vältränad och är klädd i en ljusblå skjorta, beiga chinos och ett par bruna loafers.
“Välkomna, vad roligt att ni är här. Ni kan hänga era jackor i garderoben,” säger Carl och öppnar en enorm spegel-skjutdörr.
“Kom så får ni en rundtur i lägenheten.”
Vi går genom en tio meter lång korridor med marmorpelare i början och slutet. Golvet är av trä, i utsökt vackert mönster och en djup brun nyans. Carl öppnar dörren till vad som är gästrummet. Fönsterna är enorma och utanför syns grönskande träd. Sängen ser ut att vara hotellbäddad. Det ligger stora fluffiga kuddar vid gaveln och det vita sängöverkastet är helt slätt, inte en enda rynka går att utröna.
“Vilket gästrum!”
Mammas röst är gäll. Hennes hår ligger svettigt mot pannan och hon ler ansträngt.
“Tack, Malin.”
Carl leder oss vidare till det stora sovrummet. Det liknar gästrummet men är dubbelt så stort. I vardagsrummet är det fyra meter höga taket dekorerat i guldmålad stuckatur. Genom de takhöga fönsterna ser man det klarblå havet. Mamma ser malplacerad ut i deras stylist-hem. De smakfullt inredda ytorna med beiga, vita och bruna färger kontrasteras mot hennes rödflammiga hud och färgstarka blommiga klänning.
När rundturen är färdig tar Christine fram champagne och charkuterier och ber oss sitta ner i den vita vardagsrumssoffan.
“Jag har nog aldrig sett en så fin lägenhet,” säger mamma. Hennes leende är brett och små svettpärlor rinner från hennes högra tinning.
“Tack. Vi trivs bra. Men det har varit en jobbig flytt från huset. Det är inte lätt att vänja sig vid att bo mindre,” säger Christine, och skrattar mjukt.
“Nej, och renoveringen av semesterhuset har ju tagit ganska mycket av din tid på sistone, eller hur älskling”, tillägger Carl och lägger handen runt Christines axlar.
“Var har ni semesterhus?” frågar mamma.
“Nere på Mallorca. Jag ska visa bilder senare. Tyvärr har jag har fått sluta jobba för att fokusera på renoveringen på heltid. Sen sköter jag vårt airbnb också så det är en del att göra. Men du då, Malin, hur går det med ditt jobb?”
Mamma harklar sig innan hon svarar.
“Jodå, det går bra faktiskt. Jag har just skrivit färdigt min avhandling. Sen har jag nyligen skrivit på kontrakt med ett förlag som ska ge ut min poesisamling.”
“Åh, vad roligt. Vad skriver du för poesi?”
Mamma flackar med blicken.
“Det är lite svårt att förklara. Men det handlar en del om självhat och skam.”
Christine ler besvärat.
“Det låter väldigt intressant,” säger hon, men frågar inte mer om mammas dikter.
“Nämen, är det någon som är sugen på middag?”, säger Carl och bryter tystnaden.
Vi sätter oss vid matbordet i massivt ljust trä, uppdukat med två sorters bestick, två sorters tallrikar, och två sorters glas. Mitt på bordet står mammas rosa Coop-tulpaner i en vas av rostfritt stål.
Författare: Ellen D