Det är dags, upprepade min far…
Jag tog väskan som inte rymde alla mina minnen och drömmar, inte heller min rädsla och oro, och inte heller mina familjemedlemmars hjärtan.
Ja, pappa, det är dags.
Jag kramade dem alla… min mamma vars hjärta skakade – jag kände det när jag närmade mig henne – men hon höll sig stark. Hon tog min hand och sa:
”Du måste åka. Det här landet har inte plats för dina drömmar… det här landet är en grav för sina barn, det bär inte ens en enda dröm. Åk dit, långt bort, där dina tankar blir hörda och dina drömmar accepteras. Du kanske inte hittar mitt hjärta där, men du kommer att hitta trygghet… du kommer att hitta en stilla morgon utan oro och rädsla… du kommer att leva som jag önskat för dig. Och jag stannar här, drömmande om ett hemland värt att du återvänder till.”
Min far la handen på min axel och sa:
”Vi väntar alla på dig… du och dina drömmar som du alltid berättat för oss om under kvällar utan el, utan internet och utan telefoner… dina drömmar var det enda ljuset som lyste upp de nätterna.”
Jag släppte deras händer, och kände att mitt hjärta var på väg att slitas ut ur kroppen, men jag samlade mig. Jag gick utan att titta tillbaka, för jag orkade inte möta min fars oroliga ögon, eller min mors längtande blick, eller mina syskons ögon som inte visste om det fanns ett nytt möte, eller om detta var det sista avskedet.
Jag gick bort från mitt familjehem, hemmet där jag druckit kärlek, ömhet och trygghet, till främmande ansikten jag inte kände, till hjärtan som kanske aldrig skulle älska mig, till en plats utan minnen, till ett samhälle som inte kände mina drömmar.
Jag gick mot det okända, och mitt hjärta var nära att brista av rädsla… men jag gick ändå, med hela min beslutsamhet att få uppleva de stilla morgnar som min mamma berättat om.
Jag gick och upprepade varje dröm jag lovat min far att uppfylla… och jag gick med mina syskons rädda och längtande hjärtan som följde mig vart jag än gick.
Och nu… sitter jag i mitt hem i det där landet långt, långt borta från min familj.
Jag bär på drömmar som kanske aldrig går i uppfyllelse, och andra som jag faktiskt redan fått leva.
Vid min sida finns min lilla familj som jag älskar, men i mitt hjärta bor den större familj jag lämnat bakom mig.
Var beslutet att resa rätt? Eller förlorade jag allt när jag gick?
Är det jag lever idag värt priset jag betalade? Eller kommer jag, när livet passerat, återvända ångerfull?
Dessa frågor lämnar mig aldrig, inte heller lämnar mig mina föräldrars drömmar för mig… deras tårar, deras stöd, deras kärlek.
Jag lämnas inte heller av bilden av mitt lilla barn, som jag drömmer för så som mina föräldrar drömde för mig.
Jag lever mellan min familj där och min familj här… mitt i två länder, mellan ett förflutet jag lämnat men som aldrig lämnar mig, och en verklighet jag kämpar för i varje ögonblick.
Jag lever i hoppet om en återförening, ett möte med stolta föräldrars ögon…
Stolta över att jag inte gav upp, och att jag inte återvände gråtande till deras famn, trots att jag så ofta önskade det.
Stolta över att jag fick den stilla morgon de önskade mig, trots deras egna bullriga morgnar.
Författare: Faten Alkour