Min man visste aldrig vad han skulle ge mig i julklapp. Det var lite pinsamt men tydligen ganska vanligt i äktenskap, även de mest stabila. Förra året bad jag honom ge mig en robotdammsugare. Han tyckte det var så orimligt att han genast sa att han absolut inte kunde ge mig en sådan sak i julklapp. Och självklart köpte han något helt annat till mig. Något så långt från vad jag ville ha att jag inte ens minns vad det var, trots att det bara är april nu.
Jag gav honom en elektrisk stekkniv, som han uppenbart var lika nöjd med som jag var med min gåva. Den ligger fortfarande kvar i förpackningen i kökslådan. Så den julaftonskvällen blev som den brukar vara hos oss. Efter att vi hade öppnat paketen samlade jag ihop julpappret, plockade bort tejpen och vek pappret prydligt. Det värmde mitt hjärta att se gammalt julpapper från mamma i högen, tio år efter att hon gick bort. Två dagar senare åkte vi, som vanligt, på skidresa.
Min man ville alltid åka på skidsemester över nyår, och den här gången gav jag med mig. Vi flög till Österrike och bodde på samma gamla skidhotell som vi varit på många gånger förut. Vädret var förstås eländigt, som man kan förvänta sig den här tiden på året, så vi behövde hitta något annat att göra eftersom det inte gick att åka skidor.
Dagen efter nyårsdagen öppnade butikerna och vi bestämde oss för att titta på elektronik. Min man tycker om att titta på elektronikprylar, särskilt elverktyg. Det var därför jag gav honom stekkniven, jag trodde det skulle vara en rolig variation på elverktyg. Jag tycker också det är roligt att titta på elektronik, om än med måtta. Jag älskar att titta på onödiga prylar som äggkokare, vem behöver en sådan? En elektrisk stekkniv kan vara användbar, men en äggkokare? Hallå? Räcker det inte med en kastrull för att koka ägg? Det är otroligt vad det finns för märkliga apparater, och jag kan lätt fastna i att titta på dem. Inte för att jag skulle köpa dem. Skulle aldrig falla mig in.
Vi gick in i en butik vi hört skulle ha bra priser. Min man är mycket sparsam, nästan snål, och ville alltid försäkra sig om att han gjorde det bästa köpet. Han skröt gärna om det för vem som helst som ville lyssna. Jag blir också glad om jag gör ett bra köp, men jag försöker att inte skryta för någon annan än min man.
Den här butiken var verkligen ett paradis för den som gillar billigt skräp. Inte för att jag tänkte köpa något. Jag saknar aldrig något och har vant mig vid att nöja mig med det jag har. Ser ut som att jag har varit lite före alla dessa minimalistkändisar på sociala medier. Men där, när jag stod och tittade på ett batteridrivet uppstoppad murmeldjur på extrapris, fick jag syn på en robotdammsugare till vrakpris. Helt otroligt billig. Jag hade aldrig hört talas om varumärket. Men jag visste bara att jag måste ha den. Jag grep tag i ett kartong med vackert foto av glänsande robotdammsugare på utsidan och höll den tätt intill mig.
Min man tyckte det var lite väl att köpa en robotdammsugare på skidsemestern, men jag gav mig inte. Även om han försökte få mig på andra tankar och påpekade att det här varumärket förmodligen var skräp. Vilket man kanske kunde misstänka med tanke på butikens utbud. Men robotdammsugaren följde med hem. Jag fick offra mina skidbyxor för att få plats med Herr Murmel, som jag döpte honom till, i resväskan. Men jag sörjer inte de skidbyxorna, och nu är jag säker på att jag slipper åka på skidsemester igen. För min man sa att det inte var försvarbart att slänga fjorton år gamla, hela skidbyxor bara för att köpa nya. Så han bestämde att från och med nu får jag antingen åka skidor i regnbyxor eller stanna hemma.
Och jag måste säga att Herr Murmel har gett mig fler glädjestunder än någon annan hushållsapparat, och mycket mer än skidbyxorna någonsin. Vilken glädje det var att titta på honom där han far fram över golvet och suger upp dammpartiklar med ett glatt, pysande ljud som en belåten katt.
Jag hade verkligen funnit kontakt med Herr Murmel, litade på honom och kände ro och tillhörighet tillsammans med honom. Jag hade till och med börjat dammsuga varje dag. Då hände något oväntad. Varje gång jag startade Her Murmel, var jag än befann mig i lägenheten, började han som förväntat rulla fram tills han stötte på en vägg och ändrade riktning. Han svängde alltid åt höger och rullade vidare tills han stötte på nästa vägg, gjorde en liten förflyttning i sidled och så vidare.
På det sättet borde han städa sig genom hela lägenheten och komma tillbaka till startpunkten. Men så har det inte varit på länge. Jag började märka att han plötsligt gjorde fler sidoförflyttningar än vanligt. Om och om igen ryckte han till och gled av sin vanliga bana, tills han försvann in under sängen. Där stannade han långa stunder. Till en början var jag nöjd med det. Skönt att det blev städat under sängen. Men snart upptäcke jag att det började samlas damm i ett hörn där han tydligt inte städade längre.
Så en dag kröp jag under sängen för att kolla. Där låg en gammal skrivare. En grej som hade varit länge till besvär tills min man slutligen gav upp och köpte en ny. Han hade tydligen inte orkat gå längre med den än till under sängen. Där hade den legat och samlat damm tills Herr Murmel hittade den och blev uppenbart besatt.
Jag bestämde mig för att låta skrivaren ligga kvar och se om detta verkligen stämde. Nästa gång jag startade Herr Murmel började jag mitt i vardagsrummet istället för i hallen som vanligt. Och se på tusan, han justerade sin bana och styrde rakt mot sovrummet. Jag kunde knappt tro mina ögon när han försvann in under sängen. Hur troligt är det? Att ett hjärnlöst eldrivet ting, även om det är älskvärt, beter sig så slugt? Jag blev sårad. Hur kan en tanklös pryl som Herr Murmel bli så tillgiven ett ännu mer meningslöst elskrälle? Jag kastade mig ner på golvet och puttade ut skrivaren från under sängen. Jag slängde den rakt ner i sopnedkastet. Jag ville inte ens köra den till återvinningen, jag ville förgöra den.
Sedan gick jag in i lägenheten och satte igång Herr Murmel. Och minsann, han började genast rycka till och styra rakt mot sovrummet. Men nu kom han snart ut igen. Det kändes som om det glada surrandet dämpats lite. Jag sa halvhögt: ”Det var rätt åt dig.” Jag skrattade inte högt, men det bubblade inombords. Jag vill ha kontroll över mina hushållsapparater. Med det i åtanke putsade jag Herr Murmel extra noggrant innan jag satte honom i laddaren igen, så han skulle veta vad som gällde.
Några veckor senare märkte jag att Herr Murmel börjat igen. Han kutade plötsligt in i badrummet, som vanligtvis är stängt, men jag hade glömt att stänga dörren. Jag hittade honom till sist under badrumsskåpet. Där började en ny fas med skutt och ryck. Om badrummet var öppet, till exempel om min man glömt att stänga dörren, styrde herr Murmel direkt dit. Samtidigt lät han bli att städa vissa hörn av lägenheten, så jag fick själv jaga dammtussar.
Till sist lade jag mig på det iskalla badrumsgolvet och kikade under det nya Ikea-skåpet vi installerad för tolv år sen. Och där, just där låg mammas gamla badrumsvåg. Rund och oansenlig, med batteri. Hon hade köpt den för tjugo år sen, för att den skulle ha någon slags fettmätare. Den funkade aldrig riktigt, så den blev knappt använd, men jag hade inte haft hjärta att slänga den när mamma dog. Där låg den och lockade Herr Murmel. Jag var väldig upprörd och besviken.
När jag berättade detta för min man, att jag trodde att min robotdammsugare, herr Murmel, hade en hemlig kärleksaffär brast han ut i skratt. Så häftigt att han satte skrattet i halsen, tappade andan och föll ihop. Jag bara stod där med Herr Murmel i famnen och tittade på honom en god stund innan jag ringde ambulansen. Jag torkade faktiskt av Herr Murmel och satte honom i laddaren innan jag slog 112. När ambulansen kom var min man medvetslös, och när jag kom hem igen efter att ha tagit farväl, väntade Herr Murmel på mig. Jag såg till att han inte märkte när jag kastade både mammas våg och den elektriska stekkniven i soporna.
Författare: Ásdís Ingólfsdóttir