Där Himlen möter Havet,
Finner du ljuset som speglar mot mörkret.
Ty aldrig skall dina vingar bära dig till stjärnorna,
Blott skall du sjunka, där demonerna viskar ditt namn.
Du skall ej skåda änglarnas glans, ej ledas av Afrodites milda hand.
Så glöm icke silvret till färjkarlen,
Som för dig över minnets bleknande strömmar,
Där själens rop dör i tidens kyliga famn.
Och när vinden ej längre bär ditt namn genom natten,
Skall du stå allena, där skuggor dansa utan ljus,
Frusen i evighetens bleka gryning,
Vid gränsen där havet aldrig stillnar och himlen aldrig gryr.
Där skall du stilla ditt samvete i Hades kalla grepp,
Ej ond, men fördömd av sina bröder,
Att evigt bära ensamhetens missförstådda krona.
Ty smärtan tynar aldrig bort,
Blott vittrar den långsamt till smulande kol —
Aldrig slipad till diamant.
Så som Lancelot aldrig fann Guinevere,
Där pliktens bojor vägde tyngre än hjärtats rop,
Och elden från sveket brände dem båda,
Med Arthur – evigt drömmande i Avalons dimmor.
Till slut förbleknar allt till en saga,
En viskning i vindens glömda sång,
Ett bräckligt minne från en tid som försvann,
Likt Atlantis, sänkt i havets tysta djup,
Bortom människors blickar och gudar som vänder sig bort.
Ty utan mörkret inget ljus,
Utan demoner inga änglar,
Och utan dödliga – inga gudar.
Så är världens väv spunnen – i mörker och i ljus.
Författare: Felix Kaldeby