Nattens tystnad fick djuren att ständigt finna sig i lydnad. Mörkret hade många hemligheter att gömma och fick en under dagen att glömma. Ingen fan nytta av att vara ute på en sådan tid förutom de ensamma själarna som sökte efter lycka.
Hon satte sig ner på en stor mossig sten, hon var djupt medveten om att hennes ljusa jeans skulle bli smutsiga men för henne så spelade det ingen roll, just nu. Hon hade haft det nog med allting, hon kanske inte skulle hem idag eller någonsin. Tankarna for till allt det hemska hon någonsin hört. När började hon ens känna allt detta tänkte hon? Var det inte sedan hon bara var sju? Man kan inte alltid lyckas att sluta känna eller sluta att komma ihåg, tänkte hon. Hennes hand for till mobilen i hennes ficka, juste hon skulle ha svarat på sin chef, tänkte hon. Fingrarna darrade när hon skrev, vad var hennes ursäkt? Hon kunde väl inte säga att hennes depression hade gjort det nästan omöjligt för henne att gå till jobbet? Hon stängde av skärmen och la tillbaka mobilen i fickan. Hon hade inte svarat på två veckor, hon skulle ändå nog få sparken, tänkte hon.
Tårarna for ner för hennes kinder, hur länge skulle hon bara sitta och gråta tänkte hon. Hon tog ut en lapp ur sin ficka, den lappen som psykologen hade gett henne. ”072…..” hon satt tyst och tittade på numret. Om nära och kära inte brydde sig, varför skulle en främling göra det? Tänkte hon.
Hon ställde sig upp och tog sig genom den täta skogen, längre in än vad hon någonsin hade varit med lappen i handen. Hon älskade naturen och dess tystnad. Hon satte sig ner igen på en stam denna gång och tittade beundrande på några hjortar som tittade tillbaka på henne. De kom närmare henne och hon satt alldeles stilla för att inte göra dem rädda. Hon kom inte ihåg hur länge hon bara satt där och stirrade på dem fastän när de hade väl börjat gå så steg solen upp. Skogen hade en vacker röd och gul essence runt omkring sig. Hon ställde sig upp och tog sig djupare in tills hon såg vatten. Det fanns en liten sjö mitt i skogen och hon tittade beundrande på den. Hon satte sig ned nära den och såg på när djuren drack ur den. Ett leende formades på hennes läppar och hon kände en verklig lycka. En lycka som hon inte hade känt på en evighet.
Hon ställde sig upp, lappen var fortfarande i hennes hand. ”072…..” hon läste numret igen. Hon vände sig om och började ta en annan väg djupare in i skogen. Där fann hon dansande fer, så små att ögat knappt kunde se dem. Hon kunde dock se de glitter som de lämnade efter sig. De började röra sig vidare och hon följde efter dem, djupare och djupare in i skogen. Tills de försvann och lämnade henne ensam i den täta skogen. Numret på lappen läste hon igen ”072……” hon tog ut mobilen ur fickan och knappade in numret. Dock så var hennes tanke långt från att ringa så hon la tillbaka mobilen i fickan. Hon såg ännu en fe denna gång med en guld essence så hon följde efter henne. Tills all skog försvann och hon fann sig vid en gammal bilväg. Hon tog mobilen ur fickan och knappade in sin adress: 14 timmar hem stod det på skärmen. Dock framför henne så långt ögat kunde gå så fanns det ett värdshus. Hon
tog sig dit och innan hon hann in så ringde hennes mobil. Hon tog ut den ur fickan och numret ”072….” ringde henne. Varför? Tänkte hon, det var ju så att hon aldrig hade hunnit ringa. Hon svarade ”Hallå?” sa hon i telefonen. Hon hörde skrammel från den andra änden innan hon fick ett svar ”kom in” sa ena änden på telefonen. Hon steg inuti värdshuset.
”Vi har bara kunnat finna en lapp med nummer 072……”, säger polisen i en intervju. Reportern talar om att lappen stod vid ett övergivet värdshus. ”Den 18-åriga flickan kom aldrig hem och lappen var det enda kvar av henne”, säger reportern. ”När vi ringde numret så fann vi att det inte tillhörde någon”, sa reportern. Jag släkte av TV:n och knappade in numret ”072…..”. Jag fick ett svar av en telefonsvarare som sa, ”om du följer efter mig så finner du en evig lycka”.
Författare: Alaa Ramadan