Förord.
Jag skrev en novell om dig för att allt kändes rätt. För att allt var intressant från början till slut och att inga tvivel visade sig förrän i slutet. Då insåg jag att allt varit fel.
Hon visste inte om att han bodde i samma stad som hon. Att han fanns där, levade och verkade på samma plats som hon. Det var ingen stor stad. En befolkning på 170,000 vilket var betydligt fler än de 45,000 som bodde där hon hade växt upp. Hon var från småstaden. Han från den lite större som blev hennes nya småstad efter att hon dragit upp sina 18 år gamla rötter djupt borrade i marken i småstaden och tog med allt hon ägde. Vilket var mer än normala 18-åringar hade, enligt modern.
De hade mötts tidigare men egentligen inte träffats. Utbytt fraser i normala konversationer i alldagliga sammanhang. Sådana man ägnade sig åt i den tidiga 20-årsåldern sittandes på den billigaste puben i den nya småstaden, i sällskap med dåtidens respektive dejter. Om en utomstående hade känt på stämningen dem sinsemellan så gick den att ta på, och den var svalare än plastgolvet i studentlägenheten på sjätte våningen i januari. Det fanns ingen antydan om att de ett eller ett par år senare skulle tillbringa helgmornarna med att ta på varandra i timmar utan att egentligen nudda den andra. Eller utan att ta på varandra som vanliga brunstiga ungdomar tar på varandra kl. 11 på förmiddagen dagen efter.
Det fanns andra energier mellan dem. Ett sprakande telepatiskt samspel som bara gick att tyda på att lakanen var skrynkliga men inte blöta av hetta. Ett stök som finns i huvudet i tanken om varandra men som inte utspelar sig i samlivet. Den dagen på Puben, då de möttes första gången, frågade de varandra saker som förnamn, hemort, sysselsättning och studieval. Men nämnde inget om förväntningar, drömmar om framtiden, partners eller sex. Han var intresserad av att föra samtalet vidare, det märkte hon. Hon tyckte att han hade sett bra ut, men inte i håret som han hade låtit växa långt över öronen. Hon gick hem med sin dejt den kvällen och han gick hem till sig, ensam.
Det gick lång tid tills de sågs igen. Hon hade avslutat det med dejten från förr sen ett tag tillbaka och dejtat andra för den delen också. Blivit sårad och själv sårat om vartannat. Till sina vänner sa hon att hon var trött på män. Att hon var klar med sådant där. Läste böcker om antikärlek där relationer målades upp som ett försök att mätta drömmar och ge Hollywood något att skriva manus om. Att det hela var en konstruktion för att människan är ett djur som anpassar sig för att utvecklas framåt. Att reproduktion var något som behövde ske och att kärlek var något som styltats upp för att göra det hela med sex och biologiskt inprogrammerade behov att kännas okej. Humant i någon mån.
Hon drack mycket öl och dansade hett på klubben så där som män antingen avgudar eller äcklas av. Hon älskade karaktärer som Bridget Jones och pratade bara i tysthet med sig själv om hur mycket hon egentligen ville bli älskad. Inte älskad såsom mamma, pappa eller kompisar kunde älska henne. Utan bli älskad så mycket att man inte kan annat än att ligga tätt, tätt intill varandra för då sprängs man. Och bli älskad som i att vara nöjd med att spendera en hel dag med att andas i takt med varandra utan att göra så mycket som att sträcka sig efter ett glas vatten. Älskad som så att man tycker att varje suck, läte och kontur av den andre hade varit värd att studera högskolepoäng i.
Vännerna och hon hängde inte lika mycket på Puben längre. De var på andra barer. Höll sig borta från barer där hon kunde stöta på dejten från förr, och besökte i stället nya. Han var där då. Jobbade tydligen där. På den oetablerade baren som besöktes med vännerna bara den sommaren. Han hade klippt sig kort och hon kände knappt igen honom. Han var snygg. Det var uppenbart för henne och hon kopplade nog vem han var men inte att han skulle känna igen henne också. De sa inget till varandra den kvällen. Utan att tänka efter gick hon dit mer. Oftare. Tog hellre en omväg för att kunna gå förbi den på sin väg hem. Stabila steg förbi uteserveringen. Hopp om att han skulle vara där.
Hon gick oftare förbi när hon hade kläder som hon kände sig självsäker i och nytvättat hår. Läppglans med toner av mörkt rött som skiftade mer till lila än klarröd. Hon visste om att även hon var snygg. Hon väntade bara på att han skulle uppfatta det med. Senare, när de träffades, älskade hon att höra honom påpeka hennes gångstil. Att den var så självklar. Att hon visste exakt var hon var på väg och inte brydde sig om vad eller vilka hon passerade. Varje kliv hade varit uträknat men det erkände hon inte. Varje blick var fäst framåt som att hon inte visste om att han fanns eller att hans existens kunde så mycket som nudda henne. Ville att just han skulle uppfatta just exakt det. Hon var inte dålig på att hänföra.
En kväll pratade hon mindre om hur stort hennes hat för det motsatta könet var. Lät i stället hennes kompisar berätta mer om sina sambos och tänkte att hon nog kunde anpassa sig till att leva det livet också. I slutet av kvällen berättade hennes kompis om en person som kunde vara en bra match för henne i ett sådant liv. Det var ingen mindre än han. Han som hon hade mött men aldrig träffat. Han som hon på något sätt inte kunde få nog av och som fick det att bubbla och spraka av nyfikenhet inom henne. Väckte inte bara fjärilar i magen utan också brännan i bröstet. Vetskapen om att människor utifrån såg samma vision som hon fantiserade om gjorde att hon mer ofta än sällan föreslog baren han jobbade på. Den där oetablerade baren blev det nya haket.
Hon hade bra vänner. Vänner som ville hennes bästa och som höll en hand bakom ryggen på henne och tittade två gånger över vägen innan hon passerade. Vänner som höll koll på att inga bilar kom medan hon blint sprang över övergångsställen, eller korsningar som inte hade övergångsställen men som hon nonchalant passerade ändå. Hon hade en tendens till sådant. Att inte se sig för. Hon levde som att hon visste att folk flyttade sig bara för henne. Att hon hade den verkan på omgivningen. Då behövde man vänner som dem. Som vistades på vissa barer. Barer med betydligt dyrare öl per liter bara för att få en glimt av en viss någon. Byta blickar, skänka ett leende eller två och hoppas på att få samma tillbaka. Även de kvällar han inte var där satt de där. De kunde inte göra det uppenbart att de bara var där för hans skull.
Det framgick ibland som att hon vistades på baren otaliga gånger. Det stämmer inte. Hon var där några få. Det behövdes inte mer för allt var redan så självklart. Självklart hur det skulle urarta sig.
Vem som njöt av vems närvaro, vem som led av den andres frånvaro och att stämningen sinsemellan dem nu var betydligt varmare än plastgolv i höghus som gick under namn som Studentcity.
Han förde konversationer med henne igen. Det var helg, och hon hade gått till baren med en vän efter jobbet. Hon var inne på några öl för många, mest för att ha en ursäkt att gå fram till honom och hänga i baren. Han var bra på det. Att föra konversationer. Han pratade om sådant som hon själv hade låtsats om att hon inte hade haft koll på om hon var i hans sits. Information om henne som bara han kunde veta om han visste vem hon var, att de hade mötts förut och att de hade konverserat om sådant som man pratar om när man är tjugo och vistas på kvartershaken när volymen är på låg och klockan inte passerat midnatt. Med andra ord, innan alla blir för glada i hatten, volymen skruvas upp och endast mumlanden om vem som ska hem med vem kan uppfattas. Han tittade henne rakt i ögonen när han frågade saker och hon blev bubblig i magen. Inte den sortens bubblighet som skapas av att dricka öl, utan sådan mousserande gnisterhet som skapas av förälskelse, attraktion och drömmar om rosa moln och ljumma andetag i nacken. Hon drack många dyra liter den kvällen och gick hem på tok för sent för att börja jobba klockan 07:30 som myndighetsperson dagen efter. Hon vinkade och gick tillsammans med vännen ut och hem i julinatten. I hennes ficka låg en hopknycklad lapp med hans nummer på.
Dagen efter höll hon på att svimma på jobbet. Hennes kollegor stannade upp och gjorde frukost och såg till henne. Hon såg deras oro i blicken. Försäkrade sig själva om att hon åt genom att mata henne. Som att hon var en fallen fågel, eller en ätstörd tonåring. Hon hade gått upp alldeles innan jobbet började och dök upp utan mat i magen eller vatten i systemet. Torr i munnen och bubblandes i magen. Inte bubblandet som uppstår när man är betuttad i någon, utan den typen av bubblighet som uppstår efter för många liter starköl.
På tåget hem till småstaden ringde hon kompisen som hon hade varit ute med. Hon brast ut och pratade högt och öppet utan att bry sig om vem som hörde. Hon pratade om hur bakis hon var och hur hon skämdes över att hon så uppenbart stannade kvar på baren för att ha mer tid i närvaron av honom. Offrade sin goda natts sömn och hennes kollegors tillit, för en man? Hon var besviken. Men efter den sommarnatten hörde han av sig. Hon kunde inte tro sina ögon när sms-rutan dök upp på telefonen. Han ville se henne igen och hon trodde att allt skulle bli som det aldrig hade varit.
Dagars sms-konversationer senare och några ytterligare kvällar på baren sågs de hemma hos honom. Det gick fort nu och de hade ingen tid att förlora. Hon visste mycket väl att trots endast 20 år på jorden fanns det ingen anledning till att slöa sig med att ta tag i känslor. Hon hade lärt sig vikten av att låta utspela sådant som måste ske.
De lagade risotto. Det tog flera timmar för de hade aldrig lagat risotto förut. Hon tyckte inte om att laga mat. Hon gör det nu, men det vet ju inte han om och det kommer han aldrig få veta. När risotton var klar och serverades på de vita djupa tallrikarna var hon nästan mätt redan. Hon blir så. Mätt av att vara upp över öronen kär och förälskad i män hon inte vet något om och män som hon aldrig kommer lära känna bättre. Som att hennes kropp vet det före henne. Blir mätt för att hon inte ska behöva sitta och öka sina kalorier för folk som bara slukar hennes tid. Män som hon aldrig kommer att lära känna bättre för att det tar några dejter tills de känner henne bra nog och inte har något behov av att ta reda på mer. Det blir ofta så för henne. På samma sätt som hon blir mätt av att vara kär blir de som träffar henne mätta av att ha henne omkring sig.
En dag när de satt med varandra på haket tåflörtade han med henne under bordet. När de kom hem påpekade hon det och frågade varför. ”För att jag ville vara nära dig” sa han. ”Men vi satt ju bredvid varandra” svarade hon. Han vädjade, ”Jamen, det räckte inte”. Hon tänkte att det är såhär det är att vara älskad.
De dagar hon spenderade med att fylla sin tid med allt hon kunde för att inte tänka på honom, såg hon honom. Hon satt på balkongen med en barndomsvän som hon inte hört av på ett tag. Vännen hade hört av sig, som att hon hade förstått vilken sits hon befann sig i. En sån period då hon behövde fylla sin tid med vad som helst för att hållas ockuperad och inte låta tankarna vandra iväg och överrumplas av ångesten. Oron om att dö ensam.
Han cyklade förbi. Kollade inte ens upp. Trots att han spenderat flera dagar och nätter i den lägenheten, sittandes på den balkongen som han nu cyklade förbi, bara någon vecka tidigare. Han tittade bort, cyklade iväg, framåt i världen. I småstaden som hon hade gjort till sin men som han berövade henne på. Staden hon hade svårt att återvända till efter att hon varit hemma i några veckor och återhämtat sig. Återhämtat sig hemma hos en pappa som bredde knäckemackor med tjocka klickar bregott som trycktes ut ur de små hålen på fin crispen. En pappa som gjorde kamomillte med stora skedar honung som gjorde fingertopparna kladdiga när man höll i tekoppen. Smör och honung för att läka ungdomssåren i ett brustet ungdomshjärta.
Återhämtning efter att ha fått hjärtat urlakat och stampat på. Det var inte blod som pumpade i aortan då. Det var bregott, kamomillte och hat. Det hat som tidigare endast hade berörts ytligt gällande män. Det har nu växt större och grövre. Hat för dem som trodde att de hade makt över henne och hat för henne för att hon lät dem.
Han hade cyklat fram och förbi henne som att han inte ens brydde sig om ifall hon var hängd från balkongräcket eller satt vid vardagsrumsbordet med en ny nu. Hon vägde de två alternativen mot varandra för att de enligt henne var likställda. Hon glömde av att lyssna till barndomsvännen. Sa
ingenting. Berättade inte om hur hjärtat hoppade över ett slag och hur magen bubblade igen. Varken bubblade sådär som av gnistrande upp över öronen förälskelse, eller som av dyra och många till antalet halvliters öl, utan bubblade sådär som illamåendet efter ett panikpåslag.
Han var en sån som hade fått henne att känna sig hel. Sådär som folk pratat om men som hon aldrig förstått sig på. Tänkt att alla är egna, hela individer. Att ingen kan komma och tränga sig in i någons redan existerande och välskapta person och tro att det ska läka eller utöka dennes karaktär. Hon lärde sig att det fanns och att det gick. Han fick henne att sluta tvivla på att hon var fin, eller rolig eller hade en perfekt näsa och en gullig haka, genom att precis på väg in i sömnen viska att hon var den finaste han visste. De hade träffats i två veckor men det fanns inga tvivel i hans röst och det kändes som att det han sa var sant. Han slutade aldrig säga det och hon började aldrig. Trodde att han inte behövde höra det. Kanske var det vad som fick honom att bli mätt på henne. Visst gav hon honom komplimanger, men inte på samma sätt som han. Tänkte att det var dynamiken mellan man och kvinna. Trodde att män visste om att de såg bra ut och att relationer handlar om att män ska tycka att kvinnan är snygg. Att kvinnan redan valt mannen och uppenbarat det på så sätt.
Som person var han kommunikativ. Ringde upp henne när han märkte att hon upplevde energin som kylig och förklarade sig. Lugnade henne och fick henne att förstå att det inte låg hos henne utan hos honom. Fick henne att tro att han bara var orolig och att det inte fanns något bristande i hans känslor för henne. Hon trodde honom. Kanske viskade han i örat på henne att hon var fin när rummet var släckt och ingen vaken för att det var då han kände det. Att det var svårare att erkänna i dagsljus när allt var naket och uppenbart och svårt att förneka.
Han introducerade henne för sin mamma och de åt middag tillsammans. Hon var inte van vid att bli hembjuden på middagar hos mäns mammor och kände att det betydde något. Han själv hade tvingat sig in i hallen hos hennes pappa när hon förklarat att hon bara snabbt skulle springa in och lämna bilnycklarna till bilen de lånat. Hon berättade att det inte var en vana för henne att ta med män till pappas hall. Pappa som spenderade dagarna på sitt kontor eller i soffan hos farmor. Pappa som sett många främmande tjejer i t-shirt och trosor i köket som sonen dragit hem men aldrig en kille i något sorts sammanhang tillsammans med dottern. Pappan och mannen skakade hand. De var trevliga och avslappnade gentemot varandra. Pappa berättade senare att han fick bra känslor från honom. Att han såg att det var någon som både kunde gilla och gillas av dottern.
Det var för bra för att vara sant. Alltihop. De båda hade vetat om att deras tid var knapp. Att de skulle flytta till olika platser. Hon till och med till ett annat land. Det var därför hon hade avvärjt killar förut. Sagt att de inte har tillräckligt med tid. Att hon behövde vara själv när hon for iväg. Kunde inte hållas tillbaka av någon som saknade henne där uppifrån Norden. Istället var det hon som åkte iväg och saknade någon i Norden.
En av deras sista dagar pratade hon om en körkonsert som hon hade deltagit i. Han frågade varför han inte hade blivit bjuden då och fick som svar att de inte hade varit vänner under den tiden. “Vad synd”, sa han och vred på huvudet och såg på henne, konfunderad. Som för att lista ut varför de inte hade dumpat sina dåtida partners och gett vika för varandra, för personer som de inte ens kände till. Som att inga hinder var för stora för deras kärlek. Att den kunde krypa sig igenom och över vad som helst. Hon började långsamt förstå att han inte var vad hon ville ha, utan vad hon behövde.
Hon räds för att alla i hennes familj hade misslyckats med att älska någon och att hon själv inte ens visste hur man skulle börja. Skräcken vällde ut ur henne och hon blev tvungen att berätta det för honom. Om allt. Fläkte ut sitt hjärtas innersta vrår och sin sols svarta fläckar. Berättade att hon blev mätt av sådana som honom, berättade om alla sorters bubbligheter i magen och osäkerheten bakom hennes så betrodda självsäkra gångstil. Han lyssnade förtroget och slickade i sig av allt. På samma sätt som en utmärglad hund lapar i sig sin första måltid efter en svulten tid. Som att han behövde henne också. Att hans hela själ behövde hennes trasiga. Rengjorde hennes sår och la omsorgsfullt tryckförband och bandage och allt vad det kallas som är verktyg för läkningsprocesser för sådana som hon. De sårade. Skadade vid striden om kärlek där allt är tillåtet och inget förlåtet. Han pussade henne på alla hennes osäkerheter och sade att hon var vacker. Den här gången medan lampan var tänd och staden ännu vaken. Det kändes tryggt och varmt och de somnade sammanflätade den kvällen sådär som man gör, på alla de sätt som hon ville bli älskad.
När hon skulle lära sig själv att sluta älska honom började hon lyssna på musik på högsta volym bara för att låta sig känna något. Som att det blir lättare att ta sig upp, ta sig fram och ut när trumhinnan vibrerar på snudd till sprängs till toner av Tom Misch. Hon bokar tid på vårdcentralen och går dit. Får diagnos på sprucken trumhinna och inte på brustet hjärta för att det är lättare att läka. Lättare för antibiotikan att leta sig fram. Hitta springan, sippra in där och fylla ut. Bota det sjuka. Det var svårare att bota det som var mindre synbart och påtagligt trots att hon trodde att alla borde kunna se hur bitter och icke älskbar hon var. Hon sitter i väntrummet och intalar sig själv att hon har svårt att älska. Att det är därför hon inte lyckats bygga djupare relationer med män.
Att vara skilsmässobarn blev ursäkten för att inte lyckas med kärlek. Att det var så svårt att älska när hon aldrig sett en sund och välfungerande relation och att det blev så himla okej för att ju hennes föräldrar slutade älska varandra när hon var så liten och inte ens hade hunnit börja i skolan. Hon visste att det inte var det som var problemet. Hon älskade att skylla på det, skylla på sina föräldrar. På den satans släkten där folk var tillsammans men ingen var kär. Eller aldrig blev tillsammans med någon över huvud taget och intalade sig själva att det är så skönt att kunna styra sina egna helgmorgnar. Fastän hon hör på sin farbrors röstläge hur gärna han vill ha en kvinna att dricka snabbkaffe med om morgnarna. Visste inte vad som var värst. Att inte kunna bli kär över huvud taget, eller att bli kär i någon bara för att den kan dricka snabbkaffe. Vilket också är en utmaning i sig.
Hon själv hade egentligen, faktiskt alldeles för lätt med att älska. Älskar alla i sin omgivning så hårt att de inte mäktar med. Hon älskar ihjäl folk. Ringer och frågar om de kommit hem helskinnade när de skiljs åt efter en utekväll, vill ses varje dag. Tröttnar aldrig. Hennes tankar avbryts av ett gammalt par som ser ut som att de är på väg in i graven ihop och har älskats av varandra varje dag i 50 år. De slår sig ner bredvid henne. Som att de vet hur mycket det torterar henne. Hennes namn ropas upp. Hon går in till läkaren på vårdcentralen och berättar inget om sina hjärtproblem men allt om sin höga temp och smärtsamma örongång. Hon går därifrån och tycker att hjärtesorg borde räknas till hjärt- och kärlsjukdomar. Önskar att det också kunde förhindras med att börja jogga i 25-årsåldern.
Det känns så mycket i att leva. I att älska, sluta älska och lära sig älska igen. Det känns så mycket när knoppar brister. Det vet hon för det hörde hon Karin Boye tycka. Hon undrar varför träden odlar fram nya knoppar varje år. Det gör henne arg. Att andra ska frodas när hon själv förmultnar. Hon låtsas att hon gläds åt vännen som precis gått tillbaka till sitt ex. Hon vet att de är rätta för varandra och blir ännu argare på grund av det. Gläds åt vännen som ska spendera ytterligare en säsong på Sveriges finaste sommarort där hon själv aldrig ens varit och där vännen blir till en helt ny person för det bättre, som hon inte ens känner igen. Åt vännen som har 40 goda vänner som ringer henne varje vecka bara för att de vill höra hur hon mår. Hon är genuint glad för alla sina vänner, för att de har så fina liv, men hon hatar det också. Hatar att det ska lösa sig för alla andra men gå itu gång på gång för henne. Hon älskar våren samtidigt som hon hatar den. Hatar att alla får börja om och blomma om på nytt samtidigt som organen precis börjat sin förruttnelseprocess inom henne. Känner att hjärtat har torkat ihop. Tror att det aldrig kommer pumpa runt tro, hopp och kärlek där igen. Det är så vackert när det blommar, men det gör så ont när något gammalt brister och något nytt måste växa.
Det finns inget slut på den här historien. Den skulle handla om att älska, sluta älska och lära sig älska igen. Hon känner inom sig att hon aldrig slutade att älska. Kärleken stannar aldrig av, känner inte till några bästföredatum eller sluttider. Hon behövde inte lära sig älska igen för hon har alltid vetat hur man gör. Har bara inte hittat den som vill älskas på det sätt hon vill älska. Hon läste dikten “Love after Love” av Derek Walcott varje dag och tillslut kände hon det. Att kärleken alltid funnits där. Att efter kärlek kommer kärleken. Om så inte för någon annan så inom och för henne själv.
Därför har hon låtit sig själv bli för full, ha för mycket sex, ha för lite sex, äta för mycket mat eller för lite mat. Gå från att aldrig dricka kaffe till att alltid dricka kaffe. Äta choklad lika mycket som alltid. Gått från noll till hundra och från hundra till noll. Festat mer än hon borde, testat saker hon aldrig trodde. Ångrat sig, haft ångest inom sig. Inte förlåtit sig.
Hon har också handlat på tok för mycket, eller en alldeles lagom mängd, kläder från second hand affären i småstaden. Hon har gått dit sedan hon var 13 och har genom åren kommit ganska nära kvinnan som äger butiken. Får rabatt men går egentligen dit för att hon älskar kläderna och butiken och att konversera med kvinnan som jobbar ensam där varje dag. De båda vet att hon handlar mer
plagg för att hon gillar kvinnan och kvinnan erbjuder fler på köpet för att hon gillar henne också. Kanske handlar hon mer kläder för att det är destruktivt och inte får plats i garderoben och bara leder till lycka för henne och kvinnan. Hon tänker att det kan finnas kärlek i det också.
Hon flyttade bort och flyttade hem. Ville flytta bort igen men insåg att man inte alltid måste fly. Man kan bygga bo där man trivs. Måste inte alltid bygga ut och bygga större någon annanstans som är ny, häftigare och mer hektisk. Kan skapa något nytt hos något gammalt. Hon känner sig hemmavan och hon kan frodas i det. Det har blivit vår hos henne där hon är. Så solstrålarna når hennes hy. Den skiner och blir gyllene. Fräknarna kommer fram och klär henne i ett lager som ser ut som sprinklat kakaopulver. Hon känner hur hon utökas, växer, evolverar.
Hon blommar nu och det undgår ingen.
Alla kan se det.
Författare: Eva-Matilda