PARASITER 

 Titel: PARASITER 

Parasitism är ett förhållande mellan organismer där den ena organismen, parasiten, utnyttjar värdorganismen för egen vinning på ett sätt som skadar värdorganismen och drar näring ifrån organismen 

Avrapportering 1 – Vattenlevande organismer 

Nummer 228 gick genom den svagt upplysta korridoren på väg till mötet i det stora konferensrummet, som alltid med känslan av att han hade gjort en så bra förberedelse som man kunder förvänta sig utifrån förutsättningarna. Han hejade lite förstrött på nummer 35 som han mötte i korridoren och tänkte tyst för sig själv att han inte visste vad hon hette. Alla på avdelningen var bara ett nummer för honom. Det där med nummer hade börjat för länge sedan när någon hög ledare tyckte att det var lättare att komma ihåg nummer än namn och så hade det förblivit. Att vara nummer 228 hade inget med rang eller anställningstid att göra utan slutade någon fick någon annan överta numret, detta hade varit tradition sedan länge. Hur länge visste han inte men så var det nu i alla fall. Han stannade utanför dörren till konferensrummet, tryckte sitt passagechipp mot avläsaren och dörren öppnades med ett svagt pysande. Det lilafärgade skimrande skenet slog emot honom som det alltid gjorde. Varför stänger de aldrig av skärmväggarna tänkte han tyst för sig själv när han gick in. Rummet såg ut som det alltid hade gjort så länge han kunde minnas. Framför honom var den halvmåneformade vita bordet med åtta platser varav fyra nu var upptagna. Föreläsningspulpeten stod framför bordet, från där det var tänkt att han skulle hålla sin presentation för kommittén. Han kände igen de flesta kommittémedlemmarna, nummer 3, 5 och 58 men den sista var ny för honom. 

”Välkommen” sa nummer 5, ” med sin välkända nasala röst ”allt är uppkopplat så det är bara att börja.” 

228 placerade sin läsplatta på podiet, bekräftade anslutningen och presentationen speglades upp på en av skärmväggarna. Detta var inget nytt för honom, han hade haft många liknande analyser bakom sig och hade genom åren lärt sig hur en presentation skulle göras för att fånga åhörarnas intresse. Han hade arbetat hårt med att i presentationen. Som vanligt bygga upp en förväntan, beskriva den bakgrund som de under den korta tiden hade fått fram för att i slutändan lyfta fram det som han ansåg var viktigt. Han var denna gång väldigt spänd och nervös eftersom det i normala fall blev endast en avrapportering inför nästa analysprojekt. Denna gång ville han att kommittén skulle vilja att hans avdelningen gick vidare med djupare analyser för objektet. Han var erfaren och det var sällan han blev ifrågasatt men denna gång så hade hans avdelning funnit väldigt speciella förhållande i objektet i motsatt till allt annat han hade undersökt och rapporterat genom åren. 

Han var ansvarig för avdelningens analysgrupp för främmande biosfärer och de hade nyligen börjat analysera biosfär X1AF. Denna biosfär var inte nyupptäckt men hade sedan länge varit nedprioriterat eftersom den inte hade uppfattats som något som kunde tillföra något nytt. 

Plötsligt reste sig den okända rådsmedlemmen och presenterade sig som nummer 105, hon var ny i kommittén. Hit hade hon skickats från rådet eftersom hon var en erfaren professor gällande astrobiologi, att hon hade skrivit fler uppmärksammade avhandlingar samt bedrivit ett antal olika forskningsprojekt kring det hela. Hennes bakgrund hade setts som ett bra tillskott till kommitténs förmåga att tolka data och besluta om eventuella vidare studier kring de olika objekt

228 tackade för hennes personliga presentation och tänkte tyst för sig själv att det var på tiden att kommittén fick in lite friskt kompetensblod. 

”Är vi redo så börjar jag” sa 228. Han inväntade inget svar utan satte i gång presentationen, 

”Då så” sa han. ”Jag har sammanställt den information vi har kring objekt X1AF, vi har haft kort tid på oss och resurserna har varit begränsade”. 

”Biosfären vi har studerat är mångfacetterad, mer än vad vi normalt brukar analysera. Det finns väldigt mycket olika levande kolbaserade organismer både i luftmiljö samt i vattenburen miljö.” 

Han avbröt sig och tittade upp på kommittén, försökte tolka om de såg intresserade ut eller bara artigt lyssnade, något som han normalt brukade uppleva att de gjorde. 

”Jag börjar med att beskriva biosfären” sa 228 ” Ytan består av cirka 70% vatten resten är bevuxna ytor av olika storlekar och karaktärer. Det finns en del sterila områden, varma, kalla samt områden med förhöjningar av hårt stenmaterial. Det är en syrekrävande biosfär precis som vår och syreblandningen skulle teoretisk fungera för oss under en kortare tid. Vi har också konstaterat att biosfären har genomgått ett antal olika geologiska perioder, vi ser även kontinentalplattor, habitatets skorpa är uppdelad i olika plattor som rör sig och som över tid förändrar habitatet drastiskt. Denna rörelse är en stor orsak till att ha format biosfären till vad den är idag beträffande nuvarande liv och livsmiljöer. 

58 avbröt honom och ställde en del frågor kring syreblandningens sammansättning. 228 svarade så gott han kunde med förklaringen att eftersom samtliga studier var gjorda på distans så gick det inte att precisera bättre. 

”Jag fortsätter” sa 228 och började beskriva hur mångfacetterat livet var i de vattenlevande miljöerna. ” Det finns som vi kan se två olika typer av vatten, det mesta vattnen har en väldigt högt natriumhalt, men trots detta ett rikt liv av vattenlevande organismer i olika storlekar. Vi ser dock inga tecken på någon högre intelligens bland de vattenlevande organismerna vilket naturligtvis inte är så konstigt eftersom vår erfarenhet visar på att det är en svår miljö att kunna utveckla samhällen och kulturer i. Vi ser tecken på att många arter har specifika krav på miljön för att trivas och överleva, så det skiljer sig åt beroende på var vi tittar i habitatet. Vi tror att de vattenlevande miljöerna är ett eget ekosystem som skulle fungera väl utan bidrag från det landlevande systemet. Vi har kunnat konstatera att det i dessa vatten finns encelliga organismer som har en stor påverkan på syrehalten för hela habitatet, genom fotosyntes så de landlevande organismerna är beroende av de vattenlevande organismerna i större utsträckning än tvärtom.” 

228 växlade bild på monitorn och en mångfald av olika djur och växter visades upp. 

”Vi har kunnat identifiera en del vattenlevande liv, växter och djur tack vare sonden som vi lyckades sända ner. 

Vi har hittat encelliga och flercelliga organismer varav många är syreproducerande som jag nämnde tidigare. Vidare har vi sett en stor variation av andra vattenlevande djur, många kommer inte upp till ytan så vi utgår från att de kan ta upp syre från vatten.

Det som är gemensamt med de flesta vattenlevande djuren är att de tar sig fram med hjälp av platta tentakler. ” 

105 reste sig upp och gick närmare monitorn, tittade runt på de olika djurarterna som de lyckats fånga på bild samt de förstoringar som fanns. Hon pekade på en bild föreställande en ovalformad kropp som dök upp över ytan . ”Vad är detta frågade hon?” 

”Det är ett stort vattenlevande djur” sa 228. ”Jag kommer att gå igenom de marklevande organismerna vid nästa presentation om ni tycker att jag ska gå vidare med att analysera habitatet.” 

”Som sagt” sa 228, ”Det kretslopp som vattnet har är liknande som vi ser i andra habitat. Vatten kondenseras, blir till nederbörd och rinner som sötvatten ut i haven. Vi ser på ovansidan och nedansidan av habitatet isöknar men med ett rikt organiskt liv i vattnet. Vattnen har ett väldigt biologiskt och organiskt rikt liv. Från mätningar som vi gjort så ser vi att det natriumhaltiga vattnet som täcker det största delen av habitatets yta även har en väldig volym, det är mycket djupt” 

105 tittade på 228 och frågade varför man skulle ägna mera tid kring rapportering och undersökning kring detta habitat eftersom inget hittills hade framkommit som skiljde sig åt tidigare kända habitat. 

”Det här habitatet har parasiter” sa 228 ” Min grupp behöver analysera dem mer noggrant eftersom vi ser att de i förlängningen kan förstöra habitatet inklusive dem själva och på sikt även bli ett allvarligt hot mot oss.” 

”Det låter mycket oroande det du säger. Du har en stor erfarenhet och jag tror inte att du skulle nämna detta så bestämt om denna risk inte fanns. Jag tillstyrker en vidare analys och en ytterligare avrapportering av habitat X1AF ” sa 105 och gick och satte sig igen. 5 tittade på sin monitor och påpekade att tiden hade gått ut men att 228 skulle bli kallad igen om ett tag för en ytterligare analys. Den måste dock ske inom den tiden som stationen låg i omloppsbana kring habitatet. 228 visste sedan tidigare att nummer 5 var den som höll sig strikt till schemat och det var säkert någon annan som skulle in och redovisa sin forskning från andra närliggande planeter som de hade börjat studera. 

”Då tackar jag för mig för tills vidare och återkommer ” sa 228. Han blockade ihop sin läsplatta och lämnande rummet. Bakom honom skimrade rummet åter i lila och dörren stängdes med sitt bekanta pysande. 

Avrapportering 2 – Landlevande organismer 

Stationen hade gjort ett antal varv i sin omloppsbana runt habitat X1AF och 228:s forskargrupp hade haft mycket att göra för att analysera dess livsmiljöer samt geologi. 

Det var knappt om tid, detta eftersom det inte var så många varv kvar i den planerade tiden som stationen skulle befinna sig runt habitatet innan den skulle flyttas till ett annat planetsystem. 

228 var nervös när han vandrade runt i laboratoriet, det var skrämmande det han började förstå om habitatet och han såg en stor risk att dessa parasiter med tiden skulle kunna hota den värld som han befann sig i. 228 hade fått en ny tid verifierad för presentationen och tillsammans med sin forskargrupp gjorde de allt för att få till en redovisning som gjorde att man bestämde sig för att förlänga tiden för omloppsbanan och ytterligare analyser.

De hade sänt ner några ytterligare sonder och fokuserat på landmassorna som i stort var ockuperade av parasiterna. De hade funnit att habitatet har en aktiv inre struktur med en fast mantel, en flytande yttre kärna och en fast inre kärna. Habitatet var uppdelad i kontinentalplattor som flöt runt på den yttre kärnan och som långsamt, över tid omformar habitatet. 

De hade funnit att dess atmosfär skyddar mot skadlig kosmisk strålning och hjälper till att upprätthålla en temperatur som möjliggör liv i princip över hela habitatet. De hade sedan tidigare detekterat kväve/syre halten och kommit fram till att den var funktionell även för dem under viss tid utan någon extra utrustning. Habitatet hade även ett starkt magnetfält som vissa av 228:as forskare trodde även kunde byta polarisation över tid. Magnetfältet ansågs skydda habitatet mot de stjärneruptioner som annars kunde orsaka stor skada på habitatet från deras närmaste stjärna. 

Nu vandrade 228 åter igen i den svagt upplysta korridoren på väg till mötet i det stora konferensrummet för en ny avrapportering. Han och hans team hade gått igenom presentationen många gånger och gjort vad de kunde för att få rapporteringen så intressant som möjligt och samtidigt lyfta fram det viktigaste med budskap om att ytterligare tid för studier behövdes. 

Dörren öppnades som vanligt med ett svagt pysande och det bekanta lilafärgade skimrandet var som alltid där. Han gick fram till det halvmåneformade bordet och samtidigt kunde han konstatera att det var samma kommittémedlemmar som sist. 

”Välkommen tillbaka” sa 5 med sin omisskännliga röst, ” varsågod att börja. Du sa att du skulle lägga fokus på landområden samt de parasiter som du sa habitatet hade”. 

228 nickade mot kommittén, kopplade in sin läsplatta och presentationen började lysa upp väggarna runt om i rummet. 

”Habitatets landmassor är hem för miljontals arter, från mikroskopiska bakterier till stora däggdjur. Den biologiska mångfalden är enorm och inkluderar växter, djur, svampar och mikroorganismer” började 228. 

”Habitatet är organiserat i olika ekosystem som skogar, hav, öknar och tundror. Varje ekosystem har unika förhållanden och arter som är anpassade till dessa miljöer.” 

”Stopp!” sa 105, ” Det du beskriver är inget som skiljer sig mot tidigare habitat som vi har besökt. Anledningen till att du och ditt team får en ytterligare presentationstid innan vi lämnar denna omloppsbana är på grund av det du sa om parasiter. Du kan hoppa över det som vi förväntar oss hitta i ett habitat och mera beskriva dina parasiter samt varför vi ska fortsätta att bevaka dem.” 

De andra kommittémedlemmarna hummade instämmande med 105. ”Fokusera på parasiterna” sa nummer 5. ” Det är som 105 säger, det vi behöver veta för att besluta om eventuella ändrade planer kring detta habitat är om dessa parasiter som du anser dig ha funnit”. 

228 tittade ner på sin presentation, detta var inte riktigt det som han hade planerat i den redovisningen som han hade framför sig. Normalt så brukade man beskriva de olika miljöerna, dess olika arter, vädersystem och allt övrigt som kunde vara av generellt intresse för att utifrån detta eventuellt gå vidare kring analyser av en eller flera intressanta specifika arter. Nu var kommittén väldigt direkt på.

”Vad väntar du på?” sa 5. ”Jag hyser stor tilltro till dig, nämner du parasiter och risker så är jag beredd att lyssna på vad du säger”. 

”Förlåt!” sa 228. ”Jag brukar lägga upp mina presentationer utifrån gängse standard och var inte beredd på att redan nu gå in på specifika arter. Vill ni veta mer i detalj kring parasiterna så skulle jag behöva kalla in min kollega 87. Det är hon som mest har fokuserat på parasiterna och den som bäst skulle kunna utan en förberedd presentation kunna beskriva vad vi har sett” 

5 rynkade pannan, tittade på de övriga i kommittén, mumlade något och fick deras nickande. ”Nåväl” sa 5, ” Vi tar en paus medan du hämtar 87. Vi tar lunch och så ses vi igen efter att vi har ätit. 

228 lämnade rummet. Han gick sakta i korridoren på väg till sin forskargrupp för att hämta 87 och berätta att hon fick beskriva parasiterna utan förberedelse. Han såg ut genom ett av de runda fönstren och kunde urskilja lite svagt i den svarta rymden, det blåskimrande habitatet som de kommit för att analysera. 

Han stannade till vid fönstret och tänkte för sig själv att detta var första gången som han sett eller ens hörs talas om parasiter som levde som de gjorde. Parasiter med ett beteende som över tid skulle förgöra dem själva. 

Han stod tyst ett tag och tittade ut mot habitatet och gick sedan över till andra sidan för att se alla de skimrande stjärnor och galaxhopar som fanns där. Tänkte på alla de habitat som han hunnit beskåda, hur rikt universum var på liv även fast de flesta planetsystemen var livlösa. Han blev plötsligt lite nedstämd när han började tänka på att allt han såg där ute hade ett slut. Även fast det var eoner innan slutet skulle ske så fanns där ändå ett slut. Han började tänka på det pulserande universum som expanderade från dess mitt, sträckte sig ut i universum med en hastighet som över tid retarderade för att till slut sugas tillbaka till dess mitt och där implodera på grund av sin tyngd till ett nytt universum. Ett nytt universum med olika parallella tidsdimensioner i olika riktningar, dött från början men eoner av tid för att skapa nya civilisationer, ett artrikt liv, en ny framtid. Han hade läst tidsperspektivsteorin där tiden var den styrande faktorn som utifrån sitt centrum sedan strålade i alla breddgrader för att skapa en mångfald av parallella universum. Han undrade för sig själv hur länge denna pulsering hade skett, men det var ingen som visste, eftersom ett universum endast levde under sin pulscykel för att i slutändan förgöras för att skapa en ny framtid med nya tidsdimensioner. 

228 ryktes ur sitt filosoferande, fortsatte vandra genom stationen till sitt forskningsteam, öppnade dörren till forskingskammaren och klev in. Hans fem kollegor var alla där, upptagna med diverse analyser av habitat X1AF. Han gick fram till 88 som satt djupt försjunken vid sin monitor och berättade att hon skulle med till kommittén för att redovisa sina iakttagelser av parasiterna. 

88 tittade upp och klargjorde lite desperat att hon inte hade någon presentation färdig eftersom detta inte var planerat att redovisas nu. 228 lugnade henne och sa att hon fick beskriva vad hon kommit fram till på samma sätt som hon hade beskrivit det för honom. 

”Utifrån vad du berättade för mig senast” sa 228 har du kommit fram till något ytterligare?” 

88 funderade ett tag och sa att de hade börjat tolka en del av det brus som strömmade ut från habitatet. Det brus som de uppfattat tidigare och som gjort att de till slut valt att lägga sig i omloppsbana kring habitatet. Hon sa att det första bruset de detekterat var väldigt svårtydligt, intetsägande men att detta nu på grund av deras närhet var väldigt rik på information. De hade

också hunnit analysera mer data från de sonder som de sänt ner till habitatet och nu fått större förståelse för vad som skedde där. 

”Jag måste erkänna en sak” sa 88. ”Jag började analysera bruset från detta habitat mycket tidigare än innan vi kom in i omloppsbanan. Jag har nog inte berättat allt om dessa parasiter för dig utifrån hur jag har tolkat dem” sa hon och tittade ursäktande ner i bordet. 

228 tittade förvånat på henne, log lite och sa ”Då är du redo för att göra en redovisning för kommittén”. 

Avrapportering 3 – Parasiter 

228 och 88 gick tillsammans fram till podiet, denna gång utan någon läsplatta. Kommittén var återigen samlad och tittade nyfikna på dem. 

”Välkommen hit 88” sa 5. ”Jag har sett dig i korridorerna men har inte fått möjlighet att prata med dig”. 88 tittade ner i golvet och log lite generat. 

” Jag har tagit med mig 88 utifrån vår senaste diskussion eftersom hon är den i mitt team som mest känner till parasiterna” sa 228. 

”Hon låter som rätt person att berätta” sa 3. ”Jag har suttit i denna kommitté länge, hört dig 228 redovisa olika habitater men aldrig hört dig vara så påstridig kring parasiter” 3 hostade till och fortsatte. ”Normalt när du pratar om parasiter eller invasiva arter så är det ett lokalt fenomen i habitaten men aldrig något som hotar hela habitatet och aldrig något som kan vara ett direkt hot mot oss i framtiden. Som du beskrev tidigare så anser du tydligen att de kommer förgöra sig själva inklusive hela habitatet. Jag ser fram emot vad 88 har att berätta.” 

88 och 228 tittade på varandra. ”Ska jag börja?” frågade 88. 228 nickade. ”Jag är hedrad över att vara här” sa 88. ”Det är en ynnest och första gången som jag får träffa er i kommittén”. 

”Du är välkommen” sa 105. 88 fortsatte. ”Jag har studerat detta habitat X1AF länge, långt innan vi låg i omloppsbana, vilket jag har informerat 228 om”. 228 tittade på henne och log uppmuntrande. ”Jag har under lång tid analyserat deras signalbrus och via vårt AI system lyckats tolka en hel del av deras information”. ”Vad säger du!” sa 105, ”tolka deras information, menar du att dessa parasiter är intelligenta, har möjlighet att kommunicera över stora avstånd samt lämnar spår av sin kommunikation i rymden? Jag hade fått uppfattning om att det brus som vi detekterat var klassat som ett mera slumpmässigt brus från habitatet.” ”Ja!” sa 88, ”dessa parasiter är intelligenta, har en utvecklad teknologi och är framöver ett stort hot mot oss”. Flera i kommittén sjönk tillbaka i sina stolar, tittade på varann och till slut efter en lång stund sa 3 att denna diskussion fick ta den tid som behövde. 5 sträckte sig efter internkommunikationssystemet och bad sekretariatet att tillfälligt ställa in eller skjuta fram kommande möten. Exakt vad han sa uppfattade inte 228 men han förstod att 88 hade väckt deras intresse och de skulle låta henne prata så länge som det behövdes. 228 lutade sig fram mot 88 och viskade att han trodde på henne och bad henne berätta det hon visste på samma sätt som hon hållit honom informerad.

88 harklade sig och började tala. ”Som sagt, jag har studerat dessa parasiter under ganska lång tid. Det här är parasiter som ödelägger allt, som inte tar hänsyn till övriga arters rätt, som ser sig själva som härskare över detta habitat. Ni får ursäkta mig” sa 88 ”jag är egentligen inte förberedd för denna redovisning så den kan upplevas ryckig.” 105 lugnade henne med att hon förstod, 3 och 5 nickade till henne att fortsätta. 

”Dessa parasiter” fortsatte 88 ” tömmer habitatet utan någon form av konsekvens för vad framtiden för de själva kan innebära. De tar ingen hänsyn till övriga organismer utan anser sig ha rätten att, jag vill använda ordet skövla, habitatets tillgångar utan en tanke på att de håller på att förgöra sig själva. 

Det som bland annat fascinerar mig är att de bor i olika kolonikluster som de kallar för städer. Flera kluster är i symbios och tillsammans motverkar respektive kluster andra liknande klusterstrukturer. 

Den största skillnaden utifrån vad vi har sett från andra habitat är att där vi ser en ras i ett kluster så är raserna i dessa kluster blandade. Detta innebär att ursprung är mindre viktigt än till vilket kluster man tillhör. Detta är något som har pågått under väldigt lång tid, kanske genom hela deras existens. Interna strider är vardag för dem! Med andra ord så är deras aggressiva beteende inte enbart riktad mot andra organismer i habitatet, mycket av den aggression vi lyckats detektera är mellan dem själva. Vi bedömer att det finns inbyggt hos parasiternas DNA att starkast har mest rätt. 

228 började fundera över om inte alla högtstående varelser var parasiter i sitt habitat. Var det inte så att den som stod högst upp i näringskedjan var den som utnyttjade alla andra arter maximalt. Han tänkte på sin egen tillhörighet som inte hade några interna livsformer förutom sig själva. Hur de själva nyttjade planetens resurser, hur de domesticerade de andra levande på planeten. Han började tänka på skillnaden mellan vi och dem utifrån alla de livsformer han mött. Liksom alla andra medlemscivilisationer i rådet så tog man vad man behövde från sitt habitat men man lämnade väldigt mycket orört. 

Man tog inte mer än vad man behövde och var väldigt noga med att inte överutnyttja habitaten samt att ge alla andra livsformer så mycket orörd yta som möjligt så dessa kunde leva utifrån sina livsförutsättningar. Det konsekvenstänk som fattades hos dessa parasiter var okänt för honom. Han log inombords för denna insikt. ”Vi är inte helt igenom parasiter” tänkte 228. 

105 avbröt 228s tankar och vände sig till 88. ” Jag är en av vår organisations främsta beträffande astrobiologi, jag hör vad du säger men fortfarande så handlar det om parasiter i ett väldigt isolerat habitat. Det är naturligtvis förfärligt om ett habitat går under på grund av parasiter men hur kan ett så här isolerat habitat hota vår existens?” 

Jag kan förklara” sa 88.”Desa parasiter kanske har funnits på detta habitat i väldigt många år, förmodligen flera tusen solvarv utifrån deras tidräkning som de kallar för år. Fram tills ganska nyligen så hade de inte den tekniska möjligheten att ens sända ut signalbrus i rymden. Hade de haft detta så hade vi hittat detta habitat tidigare. Detta är en av de största orsakerna till för att vi inte har analyserat detta habitat tittigare. Under en väldigt kort tid så har de utvecklat sin teknologi drastiskt, besökt sin måne samt skickat sonder till närliggande planeter. Med denna utvecklingstakt så dröjer det inte länge tills de lär sig vecka tidsväven, resa över längre avstånd, kunna ta sig länge ut i galaxen och då kolonisera andra lämpliga habitat. Med tanke på hur de koloniserar sitt nuvarande habitat så skulle nästa habitat de eventuellt hittar få utstå samma

sak. Som jag försökt beskriva så är dessa parasiter livsförstörare, en organism som utan hänsyn gentemot andra inklusive sig själva slukar allt utan hänsyn till deras egen överlevnad. 

Härska och utnyttja är deras motto.” 

”Fortsätt!” sa 105 som nu verkade vara den i kommittén som tagit kommandot. 228 kände sig lätt omskakad eftersom detta var lång ifrån vad 88 hade redovisat för hon om tidigare. 

”Fråga! sa 3, hur ser dessa parasiter ut? 

88 visade en bild av parasiterna, kommittémedlemmarna tittade länge på detta tills 3 sa, ” Hm, de ser generellt lika ut som andra högtstående varelser liksom oss utifrån vad vi över tid har sprungit på i universum. 

105 kompletterade med att det inte var så överraskande eftersom denna anatomi har visat sig vara den mest framgångsrika bland organismers utveckling de hade analyserats på den stora mängden av habitat sedan tidigare. 105 höjde rösten och sa” så som professor gällande astrobiologi så måste jag hålla med. Ögon och hörselorgan vilket vi kan se sitter högt på dem gör att dessa parasiter utifrån sin kroppslängd ser och hör det mesta i förhållande till sin längd, deras överliggande tentakler kan med sina utväxter gripa tag i föremål samt deras två nedre lemmar har visat sig vara ett väldigt effektivt sätt att röra sig över otillgänglig terräng. Om jag så får säga ett utomordentligt exemplar av något som teoretiskt borde klara sig i en miljö med olika utmaningar.” ”Ja” du har rätt 88” sa 105, ”låt oss fortsätta. Du nämnde att parasiterna kämpar mot varandra” sa 105, ”kan du förklara detta närmare?”. 

88 lyfte blicken mot kommittén och fortsatte. ”Det vi kan se är att dessa olika kluster beroende på dess styrka tycks bekämpa varandra. Desto större kluster desto större rätt tycks man ha att ställa krav och slutligen använda våld för att få det man vill, man tar ingen hänsyn till parasitart utan som jag sagt tidigare så är klustertillhörigheten starkare. Vi ser att olika delar av habitatet har olika utvecklingsnivåer. De mera utvecklade finns närmare poolerna medan de mindre utvecklade är däremellan. Detta betyder att parasiternas värderingar till allas lika rätt inte finns. Hade den funnits där så skulle hela habitatet vara lika utvecklat. 

Vad vi också har kunnat tolka från deras signalbrus så har de olika tro på högre makter, skapare som förklarar varför de finns. En teologisk förklaring till varför de existerar, vilka värderingar de har och allt annat som en religion innebär. 

Återigen så avbröt 105 henne och sa ” Ismer och olika gudar är vi inte främmande för, de finns hos andra habitat så du behöver inte förklara mera ingående kring vad detta innebär.” 

”Förlåt!” sa 88 ”Men det finns en stor skillnad i detta habitat mot andra habitat. Det vi har sett tidigare är en ism, en skapelseberättelse som sammanför alla civilisationer i ett habitat. Det vi ser här är flera olika former av ismer. Min kollega 902 som är specialiserad på ismer ser att i detta habitat så har övervägande delen av parasiterna samma skaparism men de slåss inbördes kring hur man skall ära denna. Utifrån vad vi kan utläsa från all data så är just formen för hur man ärar denna skapelsekraft en av de största orsakerna till den splittring vi ser mellan de olika parasitklustren. Det är en stor bidragande grund för inbördes strider som finns där. Dessa parasiter försöker inte endast förinta varandra utifrån tillgången till råvaror, teknologi eller annat, de försöker även förinta varandra utifrån hur respektives kultur har valt att ära en gemensam andlig stamfader.

”Det låter inte sunt” sa 58. Det var första gången som 228 hade hört honom yttra sig förutom det mumlande som kommittémedlemmarna ibland gjorde mellan sig. 58 tittade på 88 och frågade om hon kunde beskriva vilken teknologisk nivå som parasiterna hade kommit till. 

88 funderade en stund och fortsatte. ”Dessa parasiter är hänsynslösa! De tar ingen hänsyn till de andra organismerna som de delar habitatet med. Som jag nämnde tidigare utifrån deras tidräkning så har deras senaste hundra åren exploderat i innovation och tekniskt kunnande. Parasiterna har funnits där i många tusen år. I början levde de i harmoni med resten av habitatet men för ungefär två, tre tusen år sedan så började de exploatera det. Även fast de exploaterade så var det ändå så att habitatets resurser klarade av den efterfrågan som dessa parasiter krävde. Någonting hände för cirka hundra, hundrafemtio solvarv sedan, då började allt skena i deras parasitering. De fick vetskap om hur man kunde använda elektriska laddningar för att driva maskiner. De hittade teknologier för att utvinna bränsle utifrån det lagrade organiska materialet som finns i habitatets skorpa. För inte så länge sedan så lärde de sig att klyva atomer, en teknologi som förutom att de gav dem tillgång till elektricitet även gav dem tillgång till massförstörelsevapen. Detta är en teknologi som jag också vill lyfta fram som ett framtida hot mot vår existens den dagen de lär sig veckla tidsrymden och lära sig resa i rymden. De har bara de senaste decennierna fyllt sitt habitat med sonder här i rymden. De har besök sin satellit de kallar för måne. Deras kunskap att ta sig vidare ut i rymden ökar för var dag och vem vet när de har kunskap att ta det stora hoppet för att besöka andra närliggande exoplaneter?” 

När vi studerar deras konstruktioner närmare så ser vi att de bygger sina kolonier utan hänsyn till andra arter och växter. De tränger undan allt annat mer och mer. Vi ser att deras transportsystem bildar ett nät över hela habitatet. Ett nät som effektivt hindrar andra arter att exempelvis hitta en partner, ett nät som isolerar de olika landlevande organismerna, ett nät som kanske förhindrar de olika arterna att finna föda eller partner för fortsatt överlevnad. När vi granskar deras odlingar så är dessa väldigt ensidiga. Få växtarter på enorma ytor vilket tar bort det mångfald som vi vet ifrån andra habitat behövs för att en levande rik artrikedom. Dessa parasiter hämmar de andra organismerna i habitatet genom sitt transportnätverk, sina konstruktioner samt behov av de odlingar som förmodligen är en del av deras diet. Vi ser att de har domesticerat ett flertal arter som de håller i fångenskap i miljöer som inte är deras naturliga, förmodligen har de dessa som föda. 

Vi tror även att mycket av det avfall som deras konstruktioner skapar skickas rakt ut i deras atmosfär eller till deras vatten vilket över tid förgiftar framförallt de vattenlevande organismerna. De organismer som till stor del är en förutsättning för den syrehalt som habitatet har. 

105 reste sig igen och frågade. ”Du nämnde inledningsvis att dessa parasiter håller på att förgöra sig själva. Om det nu är så varför ska vi då oroa oss?”. 

88 tittade på 228 och de viskade lite till varandra. 228 nickade och sa ”Gå vidare 88, jag stöder din teori även fast en del av det som du sa är nytt för mig”. 

88 fortsatte! ” Jag och min kollega 902, som hjälpt mig analysera och tolka bruset från habitatet har kommit fram till följande”. 228 var stolt över att 88 inte tog åt sig allt själv utan var lojal mot sin kollega. Själv så var han väldigt noga med att lyfta dem som lyftas borde. Hans filosofi var att även fast han var ansvarig för forskningsteamet så var det teamets totala resultat som räknades. Det var viktigt att alla i hans team förstod att deras upptäckter skulle bli erkända även fast det var han som lyfte fram det för kommittén. Han tänkte tyst för sig själv att 88 var en utmärkt kandidat den dagen som han drar sig tillbaka. 228 började samtidigt tänka på att han inte visste vare sig 88:as eller 902:s namn. Anonymiteten kring alla, där de endast var nummer skulle så

förbli. Risken var stor att historien kring nummer skulle felaktigt koppla ett nummer till en felaktig upptäckt eller analys eftersom luckor i nummerserien övertogs utan koppling till namn. 

228 kom på sig att börja fundera över tidsperspektivteorierna han hade studerat. Hans lärare sa att dessa kunskapers ursprung var från den forskningsstation han nu var på. Läraren hade endast kunnat hänvisa till ett nummer men personen var och förblev anonym. 228 tittade på 88. Han erkände tyst för sig själv att han var lätt irriterad eftersom det hon sammanfattade var betydligt mera ingående och detaljerat än det han fått från henne. Första gången han stod inför kommittén och nämnt det lilla han visste om parasiterna så hade det sitt ursprung från 88 och hans team. Det som framkom nu från 88 var nytt, även för honom. 228 började känna sig åsidosatt, det han visste om habitatet var utifrån dess natur, geologi medan kommittén helt var fokuserad på 88:as beskrivning av parasiterna. Han kände sig avundsjuk, samtidigt som han förstod att det som 88 berättade var mycket viktigare än allt som han berättat för kommittén kring tidigare habitat och deras miljöer. 

88 höjde sin röst. ”Jag har tidigare lyft att parasiterna har lyckats utvinna bränsle utifrån det lagrade organiska materialet. Vad jag förstår så har 228 redan berättat om att habitatet har en atmosfär som skyddar mot skadlig kosmisk strålning och hjälper till att upprätthålla en temperatur som möjliggör liv i stort sett runt hela habitatet. 902 har haft fokus på detta i sin analys och ser att förbränningen av de organiska materialen ökar koldioxidhalten vilket medför en växthuseffekt. Denna växthuseffekt, om de inte lyckas stoppa den kommer leda till att sterila öknar kommer bereda ut sig och tillgången till dricksvatten kommer att minska. Dock så kommer parasiterna livsmöjligheter inte att påverkas även om (beboeliga) ytor för dem kommer att minimeras samt deras antal kommer reduceras över tid. De kommer med stor sannolikhet att överleva en ökad temperatur, dock så kommer en högre temperatur vara en begränsning för fortsatt spridning av alla livsformer på habitatet. De kommer förmodligen strida inbördes framöver för att få kontroll över kommande beboliga områden. Växthuseffekten är givetvis ett hot för dem på lång sikt eftersom med tiden kommer medföra en minskning av alla de arter och växter som finns vilket kommer försvåra deras förmåga att skaffa den föda de behöver. För de flesta arter och växter kan det dock innebära en katastrof och till slut en undergång. 

”Vad är då det största hotet mot dessa parasiter?” frågade 105. 

88 försatte, ” Hotet mot deras överlevad är vad de kemiskt lärt sig göra av det organiska material som de utvinner ur sitt habitat samt alla andra typer av kemikalier som de släpper ut till land och vatten. Det är framför allt en produkt som de kallar för plast, ett material skapat från det organiska jordmaterialet som de håller på att förorena sitt habitat med. Plast som över tid bryts ner till mikropartiklar men ända förblir plast. De använder dessa i sina konstruktioner, sina förpackningar och i väldigt mycket annat som de producerar. Plast verkar för parasiterna har blivit ett av de viktigaste materialen i deras teknologi och i och med detta även ett mycket vanligt material i deras avfall. Vi ser att de samlar avfall i gigantiska högar som över tid bryts ner och okontrollerat läcker ut till land och hav. Hela deras habitat har mer eller mindre kontaminerats av dessa mikroplaster. Parasiterna står längst upp i näringskedjan och de organismer som de lever av fylls mer och mer av dessa mikroplaster. Inte enbart organismer påverkas av denna mikroplast. Parasiternas dricksvatten förorenas också med stor sannolikhet, kanske till och med deras atmosfär fylls av dessa varför de även direkt får i sig detta själva bara genom att andas. Datasimuleringar gör gällande att inom en snar framtid så kommer deras näringskedja att slås ut på grund av att en eller flera arter dör ut på grund av dessa mikroplaster. Vi anser att parasiterna har fel fokus kring sin överlevnad utifrån vad vi lyckats detektera i deras signalbrus. Deras största fokus ligger kring den växthuseffekt som de idag tydligen är medvetna om men den innebär inte

akut deras största problem. däremot gör detta mikroplastkontamineringen detta, inte bara för kortsiktigt för parasiterna själva utan för en stor del av hela habitatet. 

105 avbröt igen! ”Med vår teknologi, kan vi inte bar utrota parasiterna för att rädda övriga habitatet”. 

228 som stått bredvid och lyssnat på vad 88 har haft att berätta böjde sig fram och viskade till henne kring hur de skulle gå vidare, efter en stund så nickade 88, lämnade plats till 228 och klev åt sidan. 

228 vände sig mot kommittén och sa ” Kan vi få på oss till nästa vakenperiod så min grupp kan diskutera genom eventuella konsekvenser kring hur och om dessa parasiter skulle försvinna.” 

Återigen så viskades det mellan medlemmarna i kommittén. 228 hade alltid funderat över varför det måste viskas dem emellan innan de kunde ta ett beslut. Varför kunde de inte ha ett öppet samtal så alla hörde. Förmodligen så berodde detta på att de ville visa att det var de som bestämde, att det som sas där var i samstämmighet och samtidigt kunna exkludera personer som honom, skapa distans kring sitt beslutsfattande. 

”Nåväl!” sa 5 tillslut. ”Låt oss avbryta detta möte så får ni återkomma nästa vakenperiod. Vi skickar er en inställelsetid”. 

228 och 88 nickade och lämnade rummet, kvar satt kommittén tysta och tittade på dem. Dörrens pysande hördes bakom dem när de gick ut i korridoren och det lilaskimrande skenet försvann. 

228 och 88 gick tysta genom korridorerna tillbaka till deras egen area, tysta och funderande. 228 för att han fått mer information från 88 som denna inte innan hade givit honom, han kände sig lite låg, oinformerad eftersom 88 hade så mycket mer att berätta som hon inte hade informera honom om. 

Avrapportering 4 – Beslut 

Några timmar efter mötet fick 228 ett meddelande från kommittén. Stationen skulle tillbaka hem för att rapportera till rådet men deras forskningsmodul skulle ligga kvar i omloppsbana och observera mera. När väl stationen återvände för att hämta hem modulen så förväntade sig kommittén att få ett förslag på lösning på parasitproblemet. Kommittén var också väldigt tydliga med att de förstod riskerna. De var väldigt tydliga med att de förväntade sig en plan, en lösning för hur man skulle ta sig an parasiterna framöver så dessa inte innebar en risk framöver för vår civilisation eller övriga livsformer på habitat X1AF. De ville att 228as grupp skulle ta fram ett eller flera förslag på handlingsplaner som var det bästa för habitatet samt för alla andra av alla ingående medlemscivilisationer. 

228:as forskningsgrupp började mer och mer kunna analysera det signalbrus som kom från planeten. Man hade detekterat många olika språk, olika kulturer, olika värderingar. Gruppens vanligaste ämne kring matbordet var hur alla dessa språk, kulturer, värderingar samt parasitkluster kunde leva ihop på denna begränsade yta som planeten innebar. Även fast de förstod att det var massor av interna stridigheter i habitatet så fungerade det i stort utifrån parasiternas synsätt. Det som var mest förvånande var att ingen av alla dessa olika kulturer satte habitatets bästa först utan var mer intresserade av att påtvinga sina parasitgrannar just deras kultur utan hänsyn till de andra levande organismerna i habitatet. Visst hade de hittat spår av förståelse kring hur de orsakade problem för sin egen och andra arters livsmiljö. De hade förstått

att parasiterna hade en samlade punkt, en punkt som fogade samman alla dessa olika språk och kulturer för att globalt samordna aktiviteter. De hade ett globalt forum kallat FN vars arbete omfattade allt från fredsbevarande operationer för att förhindra konflikter mellan parasiterna samt att jämna ut de globala skillnaderna mellan de olika parasitklustren. En sammanslutning för habitatet som globalt kunde samarbeta och fatta beslut om frågor som påverkar hela habitatet. 

Utifrån detta forum hade de sett initiativ kring att värna om habitatet men också kunnat konstatera att efterlevnaden var väldigt låg. Bedömningen var att egenintresset hos parasiterna i nutid låg före ett långsiktigt agerande för att skydda hela habitatet inklusive dem själva. 

De hade även funnit att parasiternas historia väldigt mycket kretsade kring interna konflikter. Konflikter som inte endast handlade om att skapa just sitt kluster mera levnadsutrymmen utan också att påtvinga andra kluster sina egna tankar, idéer, kulturer och religiösa traditioner. De hade även hittat spår av att det för länge sedan funnits en ”kusin”, en i stort likvärdig parasitfrände som hade blivit utrotad trots att de i mångt och mycket hade varit väldigt lika. Detta oroade 228 och forskningsgruppen mycket eftersom det visade att parasiterna inte klarar av att acceptera andra likvärdiga arter i sin närhet. 

228 och 88 hade kommit väldigt nära varandra under den tid som modulen hade kretsat runt habitatet. De sågs mer och mer och förutom att som tidigare endast diskutera nya upptäckter kring habitatet så hade de även börjat prata om privata saker så som livet i stort och framtida drömmar. De hade börjat fundera om parasiterna hade liknande planer, drömmar eller karriärer i sina liv. De hade identifierat att parasiterna i respektive kluster hade sina privata familjer med avkommer som de tog ansvar för, som de uppfostrade till relativt sen ålder. 

De kunde analysera signalbrus som handlade om dessa familjära kluster men hade svårt att särskilja fiktion och realitet. Parasiterna hade en väldigt stor utvecklad kultur som tillät fiktion, påhittade historier som deras medier kunde återspegla. Problemet för forskningsgruppen var att särskilja vad som var fakta och vad som var påhittat. 228 nämnde många gånger att detta var en av de saker som skilde medlemmarna i organisationen. Vissa var väldigt sakliga, där påhittade historier eller livsöden knappt förekom medan andra hade en rik fantasi kring påhittade historier. Han själv vurmade för de kulturer som lät fantasin skena iväg. En fantasi som gav utrymme för drömmar, utrymme för andra syner eller tankesätt. En fantasi som öppnade dörrar för nya vetenskaper. Han såg kopplingen mellan väldigt stela kulturer som inte tillät fantasi mot dem som gjorde detta och hur detta sedan inspirerade forskningen till nya framsteg. 

De hade även börjat diskutera kring de olika alternativen som de hade kring habitatet och dess överlevnad i förlängningen. Den stora frågan inom gruppen var kring parasiternas berättigade existens eller inte. De värderade de olika hoten som dessa kunde utgöra. Utifrån historien som de kunde tolka så hade de väldigt snabbt skapat en hyfsad avancerad teknologi utifrån medlemsrådets habitatsskala. De låg själva på 8 men bedömningen var att parasiterna låg mellan 3 och 4. Den senaste tiden hade de väldigt snabbt ökat från väldigt lågt och plötsligt lärt sig bemästra elektricitet, kärnklyvning, besöka närliggande himlakroppar och funnit teknologier för att teoretisk kunna förändra organismers DNA. 

Utifrån den bedömningsskala för civilisationer som han hade att ta ställning till så var det nivå 5 man bedömde var den nivån som tillät intergalaktiska resor. Det var detta som oroade alla. Kom dessa parasiter ut i universum så visade dess historia att de var skoningslösa. De var en skövlande organism som tog vad de kunde utan hänsyn till andra arter oavsett eventuella likheter. 228 kom på sig att återigen börja fundera på de tankar han haft under kommittémötet.

Alla var vi parasiter! Han kunde se detta parasitproblem hos andra arter, både på habitat X1AF och på de andra habitat han hade analyserat inklusive dem själva. Den starkaste tog allt, mat och utrymme! Mindre organismer var föda åt större och sedan var dessa mat till ännu mindre arter. Ett system som fortgick tills en art var på toppen av pyramiden. Det var så universum fungerade. Han tänkte på de vilda djuren som fanns på detta habitat. Han såg även i detta habitat en stor mångfald av organismer. Arter som härskade över mindre arter. Problemet med detta habitat var att den hierarkiska strukturen med hänsyn till andra arters behov, en arts förmåga att domesticera ett för stort område än vad naturen tillät, tog slut vid parasiterna. Parasiterna bröt det rådande mönstret i universum som han kände till. Parasiterna tog allt! Parasiterna tog mer än vad de hade behov av. 

Avrapportering 3 – Konsekvenser 

Tid hade gått och stationen med kommittén hade återvänt och dockat med forskningsmodulen. 228 hade fått en kort summering av nummer 5 för vad deras redogörelse för Rådet hade inneburet. Kommittén såg nu fram emot en avrapportering från 228as forskningsgrupp samt förslag på lösningar för hur man över tid skulle förhålla sig till habitatet. 

228 och hans grupp hade skapat tre scenarier för hur parasitproblemet skulle kunna hanteras. Man hade tagit hänsyn till deras berättigade existens, vad som var bäst för habitatet samt även för medlemshabitaten i rådet. Man hade för varje scenario lyft identifierade risker och möjligheter. 228 kände att det inte var han eller hans forskargrupp som skulle fälla domen för habitatet utan det via kommittén låg på rådet för att fatta det yttersta beslutet. Han kände sig tillfreds med att han skulle leverera olika alternativ men stor osäkerhet kring rekommendationerna kring besluten. Det sista han ville vara att agera som domare för att radera en kultur eller ett helt habitat. Så många liv på sitt ansvar skulle han inte kunna leva med. 

Det svagt lilafärgade skimrande skenet slog emot 228 som det alltid gjorde när han klev in i rummet. 5 slog ut med händerna och hälsade honom välkommen, övriga medlemmar nickade uppskattande. 3 tog till orda och summerade det som 5 fått till sig tidigare, att man förväntade sig en eller flera olika alternativ för hur man skulle förhålla sig till habitat X1AF. 105 instämde nickade och förtydligade att de inte endast ville få presenterat en lösning utan även kring de eventuella risker och möjligheter för varje förslag. 228 nickade och bekräftade att de hade tre scenarier som de kunde redovisa och som lyfter fram både risker och möjligheter. 

”Bra!” sa 5. ”Som du är informerad om så utifrån vad du presenterar, så kommer vi i kommittén att värdera detta och lägga fram för rådet det alternativ som vi tycker är bäst och sedan får Rådet ta det slutliga beslutet” 228 bekräftade att han hade förstått detta och var återigen glad för att han inte bar på den yttersta domen för habitatet. 

”Scenario 1!” fortsatte 228. 

”Att snabbt utrota dessa parasiter är inget bra val för habitatet” sa 228.”Det skulle i och för sig gynna resten av oss, men för övriga arters existensberättigande i habitatet vara väldigt förödande. Vi har teknologin för att göra detta men det finns en del problem med detta. 

Problemet är, som vi har nämnt tidigare så har de redan idag redan teknik för kärnklyvning. De har industrier som släpper ut kemikalier till både vatten och luft. Skulle dessa industrier stå utan skötsel så kommer de börja läcka föroreningar till habitatet. Deras industri kräver kontroll kring sina utsläpp för att inte kontaminera habitatet. Vi vet också att de redan har förorenat habitatet,  

förgiftat land och vatten och är tyvärr de enda levande organismerna där som överhuvud taget skulle kunna hantera en teknologi för att återställa detta. Skulle vi utrota parasiterna så skulle dessa anläggningar börja läcka radioaktivitet, kemikalier vilket skulle innebära en alltför stor risk för alla andra levande organismer i detta habitat. Vi vet också att de har domesticerat ett mycket stort antal organismer som de håller för mathållning, dessa skulle idag inte överleva om parasiterna plötsligt försvann.” 228 tog ett djupt andetag och var tyst några sekunder medans han försökte utröna hur kommittén tog emot det han sa. 

”Att snabbt utrota dessa Parasiter” fortsatte 228 ” skulle enligt våra bedömningar endast lämna ett dött habitat kvar vilket över tid inte gynnar någon. 

Detta scenario är därför något som vi inte vill rekommendera att vi genomför.” 

Kommittén började som vanligt viska till varandra, några nickade och till slut sa 5 att man tagit åt sig budskapet och nu ville höra alternativ två. 

” Scenario 2!” fortsatte 228. 

”Här är vi lite kluvna inom forskargruppen. Här är förslaget att sterilisera parasiterna så att de över tid minskar i antal och till slut inte längre existerar. Vi har några alternativ kring hur vi kan förändra deras DNA så de inte längre är reproduktiva. Vi har teknik för att skapa virus som påverkar deras fertilitet och som vi bedömer endast kommer slå mot parasiterna. En succesiv reducering av parasiterna hoppas vi sedan skapar en insikt hos dem att över tid på ett kontrollerat sätt stänga ner sina industrier och kärnklyvningsverk med mera så att dessa förorenande källor till slut kan stå tomma utan övervakning och då med liten risk att kontaminera omgivningen. Vi ser dock en del risker med detta scenario. Parasiterna kommer fokusera på deras fortsatta överlevnad och vem vet utifrån deras hittills visade teknologiska utveckling att de inte hittar en lösning för att lösa sitt fertilitetsproblem. Även om de inte skulle hitta en lösning på problemet och då fokusera på att stänga ner sina industrier på ett säkert sätt så kvarstår fortfarande problemet med att sanera allt som de redan har förorenat. Tar man inte hand om dessa föroreningar så kommer till slut en stor del av övriga livsformer i habitatet ändå att gå under. Vi har inte de resurser som krävs för att åta oss den utmaningen att sanera habitatet ifall dessa parasiter försvinner. 

Detta scenario är något som vi heller inte vill rekommendera.” avslutade 228. 

Ett mumlande hördes från kommittén. 

” Scenario 3!” fortsatte 228 utan att invänta någon bekräftelse att fortsätta från kommittén. 

”Med det tekniska kunnande som vi har så skulle vi kunna ge parasiterna tillgång till vad de behöver för att hantera de miljöproblemen som vi hittills kunnat identifiera. Vi har tillgång till kunskap för att kunna ge dem förmågan att skapa bakterier som över tid kan lösa upp deras plaster i havet. Av den bedömning som vi gjort borde dessa bakterier inte över tid utgöra något större hot mot övriga livsformer utan väl framöver fungera i den biologiska mångfalden som finns där med få undantag. Vi har teknik för att rena habitatets atmosfär väldigt snabbt från koldioxid. Vi kan ge dem effektiva energitekniska lösningar för elektrolys samt fotokatalys för att bryta upp koldioxiden till kolmonoxid och syre samt även ge dem tekniker för att sedan kunna hålla en acceptabel kolmonoxidsnivå i atmosfären. 

”Det låter ju som en bra plan” sa 58. ”Detta måste vara den mest rimliga lösningen för problemet i habitatet.” 3 avbröt 58 med att påpeka att detta endast löste habitatets miljöproblem men inte

hanterade parasiternas drift att undan för undan tränga ut övriga organismer i habitatet samt överutnyttja dess resurser. 

”Får jag fortsätta” sa 228. 3 viftade till att han kunde fortsätta. 

”Som sagt” sa 228, ” Vi ser stora risker med att ge dessa parasiter tillgång till vår teknologi. Utifrån det vi har beträffande parasiternas signalbrus så är bedömningen att denna teknologi kommer att hamna hos några få, dessa kommer då utnyttja teknologin till att skaffa sig betydande fördelar resten av habitatet. Hos parasiterna finns väldigt liten vilja att värna om habitatets som helhet, oavsett andra parasitkluster eller ekologiska miljöer. Vi ser en mentalitet där alla aktiviteter gentemot andra parasitkluster bygger på att skapa sig så stora fördelar som möjligt. Allt vi ser bygger på att berika sig själva först, skapa sig största möjliga inflytande mot omgivningen samt låta andra bli väldigt beroende av bidragsgivaren. 

Det som i bruset kan se ut som stöd för andra kolonier är i själva verket i mångt och mycket stöd från bättre rustade kolonier för att på detta sätt binda andra kolonier till sig. 

Vi ser också risker utifrån hur de så aggressivt agerar gentemot varandra. De kommer att analysera vår teknologi för att utifrån denna sedan kunna skapa ännu kraftigare vapen för att kunna hävda sin rätt gentemot varandra. Vi ser också en risk att vi även skyndar på deras möjlighet till intergalaktiska resor varför de över tid väldigt snabbt blir ett hot mot vår existens. 

”Vad är det du säger?” sa 105 ”utav de tre alternativ så rekommenderar du inget alternativ om jag tolkar detta rätt”. 228 nickade och sa att utifrån de scenarier som de hade analyserat samt med stöd av hur de tolkat det signalburs så hade de inte en lösning utan betydande risker för habitatet eller för medlemscivilisationerna i rådet. 228 förtydligade också att det var upp till rådet att fatta det beslutet och inte han och hans team. 

3 sjönk ihop i stolen, suckade och sa att 228 hade rätt, att trots allt var rådet som ska fälla det avgörande beslutet kring habitatet. ”Har du inget mer att avrapportera 228 så tycker jag att vi avslutar denna summering och beger oss tillbaka hem” sa 3. 

105 avbröt honom och frågade 228 vad hans personliga åsikt var. 

228 funderade en stund och sa till slut. ”Jag tycker att vi lämnar detta habitat åt sitt öde. Vår bedömning är att fortsätter de som de gör så kommer de förgifta sig själva, göra slut på sina resurser och långsamt dö ut. Deras utdöende samt resursminskning kommer övertid begränsa deras innovativa förmåga så det kanske inte utgör ett hot mot oss över tid. Denna tanke är väldigt likt scenario 2 beträffande sterilitet men med fördröjd effekt. Det kommer skapas ett habitat i slutändan utan resurser, med en förgiftad miljö och förmodligen väldigt fattig på liv. Vad jag säger så skulle detta alternativ utifrån mina tankar mer eller mindre utrota de flesta livsformerna i habitatet.” 

”Men detta är väl ingen lösning” sa 105. 

”Jodå!” sa228 och fortsatte. ”Som jag har lyft vid tidigare presentationer så är habitatets skorpa uppdelad i olika plattor som rör sig kontinuerligt och som över tid förändrar habitatet drastiskt. Ett dött habitat kommer inom en snar framtid att ha alla möjligheter att börja leva igen och över tid med nya livsformer som övertid utvecklas till att bli en avancerad civilisation. Självklart så kommer nuvarande livsformer mer eller mindre att dö ut men andra kommer ta vid framöver. Ser vi väldigt långt fram så kommer vi i detta habitat ha en stor chans att få möta nytt liv med nya livsmiljöer. Kanske finns där i framtiden hopp om att vi då påträffar intelligens, en intelligens som

har större förståelse för allas likaberättigande så som vi har. Den dagen så kan vi närma oss dem, involvera dem i vår krets, skaffa nya vänner. Fick jag bestämma lösningen så skulle vi då endast övervaka att de inte klarade av att komma längre ut i rymden än vad de redan gör idag och övertid låta dem utplåna sig själva. 

Tyvärr så är detta naturligtvis något som vi aldrig får uppleva eftersom vi sedan länge har slutat att existera om så skulle ske. Men detta var bara min egen personliga tanke naturligtvis” avslutade 228. 

Mötet var slut sedan länge, 228 tittade ut genom ett av de ovala fönstren medan stationen påbörjade sin resa hemåt i snabb fart. Där borta i rymdens mörker kunde han fortfarande skymta det blåskimrande habitatet, en klarblå fläck mitt i den svarta stjärnbelysta matta som var svept runt den. Den såg så inbjudande ut på håll men vid en närmare titt, så många problem och faror. 

”Jag undrar hur framtiden ser ut för dem” tänkte han

Författare: Roger