Förskolan Ängen var beläget på den ideala platsen – omringat av grönskande skog (under somrarna) där man kunde skymta rådjur med jämna mellanrum, kullar som var perfekta att åka pulka på (under vintrarna) och tillräckligt långt ifrån motorvägar för att lugna även de mest ängsliga föräldrar.
Miljöarkitekten – som kommunen stolt anställt som en del av sitt hållbarhetsarbete – hade högljutt anmärkt sin förvåning över att ingen annan kommit på idén att bygga en förskola här, och upplyst med stora gester hur naturen och förskolan kommer existera i harmoni med varandra och att övergången mellan byggnad och skog kommer vara så mjuk, så subtil att det fanns en risk att rådjuren misstar sig och kliver in. Prognosen visade sig dock inte stämma med verkligheten, då rådjuren skydde förskolan och höll sig på ett tryggt avstånd.
Vad som förblev okänt för dem (även den bullrande miljöarkitekten) och de inblandade vuxna i vår berättelse var att de inte befann sig i vilken skog som helst. Mörka händelser har en tendens att lämna sina spår – i kvarlämnade familjer, i bortglömda dockor och i vårt fall, vilt bevuxna och otämjda naturområden. Detta mörker gör sig gärna påmint för den som understår sig störa dess viloplats. Vilken civiliserad människa som helst hade viftat bort detta med en nedlåtande gest, men våra primitiva fäder visste visdomen i att frukta, och därför respektera, det som kroppen vet men sinnet inte kan namnge. Barn däremot lever närmare verklighetens yta och är därför mer klarsynta.
…
Utöver den natursköna miljön som förskolan Ängen omringades av karaktäriserades den även av ovanligt korta anställningstider. Vare sig det gällde vana förskollärare som bett om ombyte av miljö, nyexaminerade ungdomar eller vikarier som såg jobbet som en temporär lösning var det ingen som stod ut med att arbeta på platsen särskilt länge.
Det var en vanlig dag på förskolan Ängen den dagen – stressade föräldrar som överlämnade sina gråtande barn åt förskollärare med lugnande leenden, pojkar som tog tillfället i akt under morgonruset och brottade ner varandra på gräsmattan och energiska fröknar som lekte under hökens vingar kom med de äldre barnen.
Nyexaminerade Sara var i sjätte månaden och hade bestämt hävdat att hon kunde arbeta i en månad till. Sambons lön var inte tillräcklig för att bära upp dem båda, och därför tog hon sig sakta nerför trappan till källarvåningen med en putande mage och ett krampaktigt tag i ledstången. Trappstegen var farligt branta, och grinden som separerade källaren från resten av förskolan var gammal och rödbrun av rost. Hon hade redan känt av hur Leonora sparkade till när hon äntligen lirkat upp låset, men sensationen blev outhärdlig ju längre ner hon kom.
Med ansiktet förvridet i agoni svepte hon en blick genom bottenvåningen. Det fanns ingen belysning i rummet, och hade det inte varit för de stora fönstren hade det varit kolmörkt.
”Rockring, rockring…” Vem hade fått för sig att det var en bra idé att ta ner rockringarna nu i juli? Säkert någon av de nya…
Hon gick förbi en sjabbig dörr utan att ägna den eller skylten ”Rådjuret” någon uppmärksamhet. Just då sparkade Leonora till så vildsint att Sara vek sig med ett jämrande, och med handen utsträckt lutade hon sig mot dörren. Dörren gled upp ett snäpp och ut ur rummet kastades det en lång skugga på golvet. En unken doft spred sig i rummet, då det inte hade vädrats sedan dagen avdelningen stängdes ner för flera år sen.
Avdelningen hade stängts långt innan de nuvarande anställda börjat arbeta på förskolan, och orden Rådjuret och Källarenvar synonyma för dem. Ingen visste varför den hade stängts – huvudteorierna var att det varit en avdelning för yngre barn och att trapporna därför ansetts riskfyllda. Ingen hade gjort sig mödan att föreslå en återöppning.
Rimliga teorier, men inte korrekta. Sanningen var långt ifrån rimlig och begravdes i samma lilla grav som den avlidne.
Äntligen. I hörnan bakom en tvättmaskin såg hon ett färgglatt skimmer. Fullt fokuserad på sitt uppdrag la inte Sara märke till hur skuggan på golvet började växa, sträckte sig upp längs väggen, transmuterade, tog fysisk form. Rummet mörknade.
Skuggan sträckte på sig, utforskande. Var går gränsen för min fysikalitet?
Ett tassande ljud uppstod. Sara rycktes ur sina tankar. Det var bara ett barn som var inne.
”Leo! Du vet att du inte får…”
Fönstret smällde. Utanför stod ett rådjur på bakben. Det finns ett fönster. Det finns ett fönster. Djuret var vackert, men ögonen uppspärrade, kroppen spänd. Efter ännu en sammanstötning sprang det iväg, den vita svansen höjd som varning.
När Sara vände sig mot trappan var Leo borta.
Skuggan ruvade uppe i hörnet. Mörk. Onaturligt mörk. Och levande.
…
Leo satt som alltid på mattan med magnetklossarna. Han byggde sitt slott. Sara stod och betraktade honom en stund innan hon gick mot hallen med rockringarna. Leo bestämde sig för att bygga klart.
Leo.
Han tittade upp. Ingen där.
Leo.
”Ja?” Rösten lät som om den kom inifrån.
Han vände sig mot tornet och ryggade tillbaka. Tornet var nu lika högt som han själv. Stabilt. Perfekt. Han petade på det. Det stod.
”Någon gjorde det!” Han drog Miriam mot tornet. ”Ett spöke kanske!”
Miriam tittade. På mattan låg klossarna utspridda. Inget torn.
Leo stod kvar. Brännande kinder.
…
Resten av veckan försökte Leo få det att hända igen. Han vägrade gå ut. Skuggan väntade. Observerade.
Leo grät tyst i soffan när Sara kom in.
”Men Leo, vad är det?”
Han öppnade munnen – och stängde den. Stirrade bort.
”Har det hänt något?”
Telefonen ringde. Emma.
”Layla gråter.”
”Vänta.”
”Jag ska bara lämna en sak, sen pratar vi.”
Han nickade.
Ute skrattade Layla.
”Jag ringde dig inte”, sa Emma.
Leo var borta.
Sara gick ner i källaren.
”Leo?”
Dörren till Rådjuret stod öppen.
Inne satt Leo på den sönderbitna mattan. Halva rummet var skog. Rötter, murgröna, fåglar.
Bakom honom: skuggan. Två händer.
Rådjuren frustade utanför.
Slut.
Författare: Noor Al-Naeem