Han var alltid lika ensam som när han var själv i sin fars bibliotek. Det var inhyst i utbyggnaden ovanför de akanthussmyckade kolonnerna som flankerade suterrängens dubbelportade entré. För den arkitektoniska harmonins skull hade biblioteket två fönster i samma höjd och vidd som ytterdörrarna. Brudslöjevita gardiner hade en gång skylt kvällsstudierna från de blickar som kastades från de som promenerade eller körde förbi ute på grusvägen. Nu var det enda som påminde om gardinerna tillverkat av välgödda spindelgaddar. Dammet dansade i den glödande solen, stack honom i näsan och fastnade i hans saliv när han förstrött fuktade fingret och drog det längs randen på en bokhylla medan han följde den plöjda vägen med blicken. När han nådde kanten lät han dammet falla som snö till det utnötta mahognygolvet. Han skulle aldrig sopa upp dammet. Redan före denna sin första tur i huset på fyra år hade han bestämt sig för att inte ställa sig i vägen för dess förfall.
När deras far för sex år sedan hade gått från en bredaxlad, händig och pratglad äldre man till en förtynande, halvsidesförlamad och sluddrande krake hade Florian och hans två syskon börjat diskutera vem som skulle få vad. Efter begravningen flyttade gardinerna in i Fridas vardagsrum i Haparanda och påstods passa utmärkt till takets timmerbjälkar. Felix hade sagt att han inte var så noga med det materiella och visade tydligt denna sin ädla princip genom att lägga sin beskurna del av arvspengarna på en Jaguar och en föga blygsam lägenhet i Amsterdam till vilken ingen dam nekades tillträde. Florian själv hade lagt sina arvspengar på en Bachelor i ekonomi vid University of Maryland Baltimore County. Han hade spenderat sina fyra år i sträck där utan att besöka Sverige.
Nu stod han i sin fars bibliotek på tvåmånadersdagen efter sin hemkomst och kände hur känslan han burit på sedan han lämnade USA sprängde i bröstkorgen. Det var samma känsla som hade genomskurit honom efter hans första toalettbesök på svensk mark när hans fingrar hade trevat efter spaken vid sidan av spolcistern och inte funnit någon. Känslan hade brunnit i honom när han vimmelkantig av jetlag låg och dröp av svett i sin säng medan sommarnattens ljumna brisar kilade sig in genom fönsterglipan. Han hade klivit upp med kalsongerna som fastlimmade på skinnet och letat men inte funnit dörrknoppen alltmedan desperationen steg. När han mindes att ett svenskt dörrhandtag sitter högre än en amerikansk dörrknop hade hans blöta rygg glidit längs med dörren och hans rumpa landat på det hårda golvet och när han begravde ansiktet i händerna tindrade Baltimore framför hans ögon. Han genomfors av en rysning, gick förbi den lilla högen av damm och dröjde ett ögonblick vid nästa hylla. Där stod en av de få böcker som han hade läst i biblioteket och det på sin gymnasielärares uppmaning. Han petade till Dorian Gray med tummen och kunde inte uppbåda ett enda minne av boken. Florian skulle ha avbrutit strövandet bland sin fars oräkneliga och brokiga skara av tillintetsägande pärmar om det inte vore för att hans hand, nyckfull av två månaders alltjämt tilltagande rastlöshet, hade gripit tag i en bok på måfå.
Minor Latin Poets Volume II var liten och bar ett karmosinrött omslag vars nednötta kanter vittnade om flitig läsning. Likaså gjorde insidans snirkliga, tunt blyertspetsskrivna anteckningar och noteringar. Medan hans far hade trånat efter sitt bibliotek med dess böcker hade Florian trånat efter familjens garage med dess kromade Volvotvillingar. Dessa hade turats om som Florians färdredskap på äventyr allt längre bort, från lokala ungdomsgårdar till stadskärnans nattklubbar med tjugoettårsgräns. Det var denna tillsynes medfödda strävan att komma allt längre bort som hade drivit honom till USA. Men visumet var inte oändligt och nu kändes det som om att en hänsynslös hand hade flyttat tillbaka honom till själva startrutan på ett brädspel. Den sprängande tomheten vällde upp så påtagligt att han hade kunnat spotta ut den och hålla den i sin hand. Han skulle ha ställt tillbaka boken om det inte hade varit för att hans blick fångade en inringad dikt som talade till honom som ett litet, snabbt nålstick i hans hjärta. Han läste på engelska och sedan på latin på det motsatta, vänstra bladet. Sedan drog han upp sin mobiltelefon ur fickan, fotade av sidorna och ställde tillbaka boken.
Inte långt därefter stod han i köket på nedervåningen och öppnade en lika människo- som gudsförgäten flyttkartong och fick tag i det rundekorerade masurbjörksskaftet. Kniven glänste matt i den röda solen som nu iakttog honom genom köksfönstret över granithällen. Florian tog med sig kniven ut till eken på baksidan. Snart var hans och Johannas initialer inristade i barken omgärdade av ett hjärta som genomborrats av en pil. Han betraktade sitt arbete medan han petade bort småflisor från bladet. Sedan klev han in i sin Volvo och körde för fort på grusvägen och sedan i laglig hastighet på landsvägen medan solen färgade den omgivande skogen rödskimrig.
Efter tjugo minuter parkerade han framför lägenhetshuset vars gula fasad gick i samma nyans som gult gör på påsken och tycktes vara en medveten protest mot den senapsgula hembygdsgården femtio meter bort. De två fönsterna på tredje våningen längst upp till höger tillhörde lägenheten som beboddes av den besynnerligt skönhetsförlänade varelsen som generationer av pojkar och sedan män hade misstänkt vara en gudinna i människoskepnad. Florian var tre år yngre än Johanna och de hade aldrig gått på samma skola. Skolorna hade dock delat skolkatalog och han hade tittat på Johanna som om att han följde en spännande serie på nio avsnitt med ett avsnitt per år. Dessutom fanns det förstås de gånger – och dessa kunde han räkna på sina fingrar – då han hade fått en skymt av henne i verkligheten och då hade han brunnit invärtes. Att Johanna hade varit en av de första människorna som han hade mött efter sin hemkomst var en gudagiven tröst. Han blev mer exalterad för varje trappsteg han tog och kände knappt av tomheten när han knackade en välbekant ton på hennes ytterdörr. Hon bar knälånga, blekblå jeansshorts och ett turkost linne i samma nyans som Medelhavet hade när Afrodite steg ur dess skum. Hennes hasselbruna ögon omgärdades av svarta, långa ögonfransar och hennes karamellblonda hår föll i lockar över hennes skuldror.
”Nämen, storfrämmat,” sa hon.
”Hej, Johanna, jag vill visa dig en sak”, sa Florian.
”Okej”, sa hon med en fnissning och svepte med blicken över hans händer.
”Det är inte här. Vi måste åka och titta på det. Kom!”
Johanna brast ut i skratt och gjorde en snabb gest in mot lägenheten och sa: ”Maten är precis färdig.”
”Det vi ska titta på är finast i solnedgången.”
”Maten är varm just nu. Det blir en solnedgång i morgon också.”
”Kommer du svälta ihjäl i fall vi åker nu? Och vem äter ens varm mat på en het sommardag?” Tillade han och fick Johanna att skratta så att det ekade i trapphuset.
”Vad äter du till middag en het sommardag, då?” Sa hon med en finurlig glimt i sina utomjordiskt vackra ögon. Han blev också tvungen att skratta och när han hade slutat försökte han svara men då skrattade han igen. Till slut fick han fram: ”jag vet inte… men… tja… risotto? Pastasallad? Glass?”
”Florian Seger! Glass till middag?”
De började skratta igen och hon tog hans hand och han följde med henne in i lägenheten och hon brottade ned honom i en köksstol och han kittlade henne i armhålorna så att hon tjöt att de måste lugna ned sig innan grannarna ringer polisen. Hon kupade sina händer kring hans ansikte, strök tummarna över hans kinder, placerade en kyss på hans läppar och frågade om han hade något emot att få sig en bit varm mat nu när han ändå satt vid bordet.
”Det får la gå bra”, svarade han med en blinkning. Hon dansade fram till spisen medan hon trallade som en Astrid Lindgren-figur. Snart åt de potatisklyftor med grillkrydda, smörstekta champinjoner och äggplantor och ugnsgratinerad, baconinlindad kyckling. Efter maten hjälpte han henne diska och då skvätte de diskmedel på varandra och skrubbade varandra med diskborsten som om att de vore i hemkunskapen. Betydligt senare gick Florian tillbaka till bilen över en mörk parkeringsplats. Först när han var hemma i Mölndal kom han på att han inte kunde visa Johanna eken i morgon eftersom hans bil skulle lämnas in i ett dygn. Det skulle få vänta tills lördag, tänkte han, men på lördag blev det inte heller av för då fyllde Johannas syster år och på söndag var det dagen innan han skulle på anställningsintervju för ett jobb som revisor på ett företag i Gamlestaden och då behövde han gå och lägga sig tidigt.
Beskedet om hans anställning lät inte vänta på sig särskilt länge. Nästan obehagligt kort därefter klädde sig träden i sina flammande höstskrudar för att snart befallas av Moder natur att klä av sig och piskas av hagelstormarna. December blev haglets, det snöblandade regnets och slaskets månad. Johanna kurade ihop sig som en katt på Florians bröstkorg på julaftonskvällen då de satt i skinnsoffan hos Johannas föräldrar. I januari och februari åkte de skidor. I mars vittnade tussilagon om vårens annalkande och i april kunde man sitta ute på Johannas föräldrars terrass och sola om man satt vid väggen med en jacka på sig. I maj gick Florian och köpte den vackraste ringen han kunde hitta. I juni stod han på knä vid eken och solen krönte Johanna med en gloria när han tittade upp genom tårdisiga ögon. Hon bekräftade att ringen var den vackraste hon sett, att hon var världens lyckligaste kvinna och att hon älskade att han hade skurit in deras initialer i eken och gjort ett så fint hjärta.
”Som i Living Next Door to Alice”, sa hon.
”Eller som i Florus”, sa han och lade sin kind mot hennes. Han kände vibrationerna av skrattet som bubblade upp ur henne.
”Och vem är det? Ditt alter ego?”
”Ja”, sa han. ”Han är mitt alter ego. Det är jag när jag är en romersk poet.”
”Du skulle vara snygg i krans.”
”Så jag är inte snygg utan?” Sa han och de brast båda ut i skratt och slog armarna om varandra. Hans näsa sökte sig fram till hennes öra som en hund som söker efter tryffel i mullen och hans läppar viskade: ”Crescit arbor, gliscit ardor: animus implet litteras.”
”Italienska eller latin?” Svarade vibrationen från hennes bröstkorg.
”Gissa”, viskade han.
Det tog ett ögonblick och sedan halvfrustade och halvskrattade hon fram: ”Dum fråga. Latin, såklart. Och översättningen?”
Florian hade sparat fotot han tog av sidorna ur sin fars bok till just det här ögonblicket och samma dag hade han tittat på det några gånger för att repetera. Eftersom boken var på latin och engelska var det engelska han hade förstått dikten på och engelskan som hade berört honom. Därför sa han: ”As the tree grows, so my zeal glows: love-dreams through each letter shine.”
”Yes, yes,” kvittrade hon som fågeln som satt i trädet och iakttog dem innan den lyfte och satte av västerut i riktning mot solen som inte skulle gå ned förrän efter midnatt och på så sätt skulle tillåta dem att åka ut till havet och bada fram till småtimmarna.
På en mycket vanlig lördagsmorgon två och ett halvt år senare stod Florian och blandade ägg, salt, peppar och en skvätt grädde i en skål. För att kontrollera om stekpannan var tillräckligt varm föll det honom in att väta sina fingertoppar under kranen och sedan beskvätta gjutjärnet med dropparna. I precis samma sekund som han gjorde det kom Johanna in i köket insvept i en morgonrock.
”Varför gör du så?” Frågade hon. Orden skar in i honom som om att hon hade stuckit stiletter i hans ryggrad. Hans reaktion var att slänga vispen i skålen så att smeten stänkte.
”Gör det själv.”
”Va? Nej, du kan fortsätta. Jag har bara aldrig sett någon göra så och undrade varför du gjorde det och – oj, smöret bryner nu. Du behöver hälla i smeten.”
”Säg inte till mig vad jag ska göra!”
”Sluta höja rösten, Florian!”
”Det är ju du som höjer rösten! Du ska då alltid vända på allting!”
”Hur kan du ens få det till det? Jag – .”
”Börja inte nu igen, Johanna! Hela ditt liv går ut på att klaga på mig och vinna hela tiden. Titta på hur du själv beter dig i stället!” Sedan stormade han ut ur köket, slet upp ytterdörren och slog igen den så hårt efter sig att det skallrade i fönstret två radhus bort. Det var en ruggig morgon; som aprilskämt en vecka tidigare hade de fått snö. Han huttrade redan i sin T-shirt och jeans. Men Johanna kunde gott få några minuters betänketid för att inse vad hon måste förändra i sitt beteende. Alltså slet han åt sig en trädgårdsstol. Han svor högt för sig själv eftersom fukten omedelbart gick igenom byxorna. När han gick in hörde han att Johanna stod och stekte i köket. Utan att gå förbi köket gick han upp till sovrummet, bytte byxor och satte sig i soffan på övervåningen och skrollade på mobilen. Johanna skramlade nere i köket; upprörda, snabba rörelser, en kran som sattes på och stängdes av och tallrikar som ställdes på bordet och sedan, en stund senare, diskmaskinens rytm. Hon hade ätit och städat utan honom.
”Tack, Florian, för en fin morgon”, var det enda hon sa när hon kom upp på övervåningen. Florian fann en viss tillfredställelse i att hålla henne på avstånd resten av helgen.
”Hur kan du inbilla dig att jag vill krama dig efter vad som hände i onsdags?” Dropparna från den förbipasserade regnbyn trillade från köksfönstret som tårarna från ett medlidsamt helgon. Mot kontrasten av den grådaskiga skymningshimlen såg grannarnas ljusa fönster ut som båtar på ett mörkt hav. Lampan under köksfläkten exponerade alla smälta ostdroppar som ramlat ned mellan gallret på gasolspisen efter gårdagens lasagne. De hade inga andra lampor tända i köket eftersom Florian klagade på att han efter en lång arbetsdag fick huvudvärk av kökslampan. Dessutom störde han sig på att Johanna hade köpt den på egen hand. Nu satt hon på en köksstol med en för Florian provocerande uppstudsighet i ansiktet; en rynka mellan ögonen som för en flackande sekund bedrog en nästan föraktfull förvåning.
”Och vad hände i onsdags, Florian?” Sa hon, olidligt lugn.
”Det borde du minnas”, svarade han.
”Jag tror inte att jag gör det”, kom hennes svar. Det var en uppenbar lögn. Sucken som gick ur honom när han insåg att han måste påminna henne var som när en luftballong töms efter att man bestämt sig för att inte flyga mer.
”Du gjorde det du alltid gör, fast två gånger. Du avbröt mig. Jag får aldrig tala till punkt. Du lyssnar inte på mig.”
”Förlåt, Florian, om du upplevde det så. Det var inte min avsikt.” En knappt förnimmelsebar vibration på en hennes röst avslöjade att hon började anstränga sig för att behålla lugnet. Denna lätta darrning var lika oemotståndlig som ett sakta gungande hopprep skulle ha varit för ett barn.
”Nu gjorde du det igen.”
”Vadå?”
”Avbröt mig.”
”Men du hade väl pratat färdigt?”
”Hur kan du ta dig rätten att bestämma när jag har talat färdigt?”
”Jag brukar aldrig ha problem med att bedöma när andra har pratat färdigt.”
”Sluta få allt att bara handla om dig, Johanna. Du behöver inte svara genom att säga vad du alltid brukar göra. Det vore trevligt om du kunde se något ur mitt perspektiv för en gångs skull.”
”Ibland tror jag inte att du är på riktigt, Florian.”
”Det märks som du behandlar mig.”
”Men allvarligt talat…”.
”Jag säger detsamma, Johanna. Jag säger detsamma.”
Resten av kvällen spenderade de på varsitt håll; han i soffan på övervåningen och hon i sovrummet. När han gick in till henne var det redan så pass sent att hon hade somnat. Han lade sig i sängen och tänkte på att han i morgon skulle låna en vinkelsåg av sin vän och på vägen dit skulle stanna på Bauhaus och köpa något litet som vännen behövde till sitt uteförråd och att han själv inte fick glömma plasthöljet han behövde till ett uttag i köket och lim för att en gång för alla få fast knoppen på växelspaken i sin gamla Volvo. Hans natt blev drömlös och han gav sig av efter att ha ätit resterna av middagen innan Johanna hade hunnit avverka sina morgonrutiner. Hon stod i sovrumsfönstret och följde bilen med blicken tills den försvann vid stoppskylten i slutet på den radhusflankerade vägen.
Florians vän hette Robert. De hade varit parallellklassare i skolan och etablerade en vänskap när de började i samma innebandyklubb som tioåringar. Nu hade ett stillasittande arbete och en flitig rökning gjort Roberts intryck mindre sportigt genom att förse honom med ett prominent bukparti, en fläskig hals och trädstamstjocka överarmar. När han gav Florians jämförelsevis taniga kroppsbyggnad en ryggdunk låtsades denne inte om att han höll på att kräkas upp frukosten. I stället svalde han och klappade till Robert på axeln innan han övertalades att följa med in på en kopp kaffe.
”Har du vatt i farsans hus nåt sen du kom hem, då?” frågade Robert medan han hällde upp kaffe i två muggar med raggarbilmotiv.
”Två gånger”, sa Florian. ”Senaste gången var när jag friade till Johanna.”
”Du är då en riktig romantiker, gosse. Kåken ser ju ut som helvete. Du kunde lika gärna ha gjort det i spökhuset på Liseberg. Då kunde ni ha åkt på sån där fin kanintur efteråt.”
”Frida och Felix kommer hit till hösten. Då ska vi ta itu med det.”
”Ha! Jag gillar skjuta-upp-attityden. Rätt så avslappnad. Passa dig bara innan kommunen kommer och river skiten och kräver dig på räkningen. Eller så flyttar du och Johanna in och renoverar. Det skulle jag och frugan ha gjort.”
”Jag har ingen lust med ett sådant husprojekt, och inte Johanna heller.”
”Du kan ju börja öva på att bli händig med vinkelsågen.”
När Florian började köra iväg greps han av en plötslig lust att ta en avstickare till huset; Robert bodde knappt tio minuter därifrån. Florian hade inte frågat men undrade om Robert någonsin tog en fem minuters avstickare på väg från mataffären för att sakta glida förbi på grusvägen och minnas alla de gånger han legat på golvet i garaget och meckat med en av Volvotvillingarna medan Florian låg under den andra och hur de hade skrikit till varandra för att överrösta Led Zepplin. Robert hade velat men aldrig haft råd att komma över och hälsa på honom i vad han kallade ”Landet i fjärran”. Efter att Florian kom hem hade det hänt mycket – Florians nya jobb, äktenskapet med Johanna, Roberts sons försök till skolvägran – och därför hade de inte träffats lika ofta som vanligt, som om att klyftan som hade börjat uppstå på grund av avståndet aldrig riktigt hade sammanfogats igen. Först när han satt i bilen därifrån insåg Florian hur mycket han hade uppskattat att sitta och dricka kaffe med Robert. Det var förmodligen – han visste inte riktigt själv – den känslan som fick honom att bromsa in och sätta på blinkers trafikfarligt nära grusvägen som slingrade sig förbi hans fars hus och sedan förbi andra hus vars omgivning successivt blev mer skogslik tills den avlöstes av skog i vilken brandgula orienteringsmärken och blåa vägvisningsmärken för små vandringsleder utgjorde de enda färgklickarna.
Hans fars hus var det andra till vänster på grusvägen. Robert hade uppenbarligen varit där för inte alldeles för länge sedan: huset såg mer nedgånget ut än det hade gjort när Florian var där under sommaren. En vertikal rad mörka fläckar på fasaden påminde om blåmärken gjorda av fingertopparna på en hårt gripande hand runt en arm och gräset var som en lång, ovårdad frisyr. Fönsterna över entrén hade något akvarielikt grönaktigt över sig och en fet, vit kokong med krumbuktande larver hängde som en rislampa i en buske. Vämjelsen tvingade honom att vända bort blicken. Han insåg att han kunde komma att behöva kalla dit Anticimex innan han och hans syskon kunde ta itu med det som skulle tas itu med. Var man skulle börja skulle de prata om; det var inte hans ansvar att planera för det bara för att han bodde överlägset närmast. Det var åtminstone vad han intalade sig själv, och det kändes som ett särskilt välbehövligt mantra när han med försiktiga fötter klev fram till eken. Den var inte angripen av samma vidrighet som busken, men stammen hade ett decimeterdjupt, diagonalt jack i sig, provocerande nära hjärtat med Florian och Johannas initialer. Det var som om att någon hade gått förbi, stannat upp, tillfogat trädet två eller tre yxhugg och sedan försvunnit. Kanske var det någon av ungdomarna i grannskapet som hade tyckt att det var roligt. Han kastade en misstänksam blick mot huset närmast vägen på vars tomt det fanns en studsmatta, ett basketmål och en hög med mountainbikes. Irritationen över denna så flagranta brist på respekt för husets ägor stack till i honom. Han fiskade upp sin mobil ur fickan och tog en bild i fall en sådan bild någonsin skulle behövas. Sedan, när han vände sig om för att gå tillbaka till bilen, kastade han en blick till genom fönstren över ytterdörrarna och stannade upp, lät ögonen smalna av och flyttade huvudet framåt som om att hans kropp gjorde ett ynka försök att zooma in likt en kamera. Men siluetten han hade sett var borta. Han ville inte galenförklara sig själv och kalla det inbillning för han hade sett en överkropp i fönstret, en hand med spretande fingrar på rutan, ett ansikte med någonting som hade glimmat… Han ruskade av sig en plötsligt huttrande känsla. Personen måste ha hukat sig med ljusets hastighet eftersom han inte hade sett någon rörelse. Ena sekunden hade han sett siluetten i mitten av det vänstra fönstret och i nästa var det som om att ingenting fanns där. Det måste bestämt ha varit en ljusillusion. Solen hade dock inte kastat av sig sitt gråa molntäcke den dagen. Ändå måste det ha varit en ljusillusion för galen, sa han till sig själv, är jag inte. I några sekunder övervägde han om han skulle åka därifrån direkt eller om han skulle öppna dörren och avlägga en varning i fall det skulle vara så – vilket han egentligen inte trodde eftersom det ju var en ljusillusion – att det fanns någon i huset som skulle behöva sättas på plats. Efter att ha mobiliserat lite mod och hittat nyckeln på nyckelknippan – hur har den lymmeln ens tagit sig in? – slet han upp en av ytterdörrarna och sa med så hög, stabil och bestämd stämma han kunde: ”Att bryta sig in i ett övergivit hus räknas som inbrott. Jag kommer att anmäla detta till polisen.” Sedan smällde han igen dörren, låste så fort han kunde och halvjoggade till bilen alltmedan det kändes som om att ett kallt finger drogs längs ryggraden från svanken upp till atlaskotan. Väl tillbaka i bilen lossnade växelspaken när han tog tag i den trots att han hade limmat fast den innan han körde från Bauhaus parkering. Han skulle ha lagt på mer lim om det inte hade varit för att obehaget jagade honom därifrån som en ovälkommen strykarkatt jagas bort från lekplatssanden av en sopkvast. I bilen nynnade han sig torr i halsen till U2 och när han kom hem försedde han uttaget med plasthöljet och kapade de golvlister som fattades på en vägg i vardagsrummet med Roberts vinkelsåg och fick fast listerna och kände sig nöjd med resultatet.
”Vad fint det blev”, sa Johanna när hon kom hem strax därefter. ”Jag fattar inte att de plockade ned listerna när de målade om. Jag trodde att det var en illusion när jag såg att de fattades.”
”Man kan ju se illusioner ibland”, sa Florian och reste på sig efter att ha suttit på knä bakom den framdragna soffan.
”Det händer väl”, svarade hon med en röst som visade att hon tog ämnet med den lätthet som tillåts den som inte nyss har sett en oförklarlig skepnad. ”Hur var det med Robert och Annette?”
”Annette var inte hemma, men det knallar på som vanligt hos dem. Var har du varit, förresten?”
”Syrran”, svarade hon kort.
”Sminkar du dig så för att åka till Klara?”
”Jag har inte sminkat mig mer än vanligt.”
”Tror du inte att jag ser det? Och du luktar parfym ända hit.”
”Jaha, just det, Emelie har fått jobb på BodyShop och hade med sig lite parfymer hem. Hon lät moster prova. Fnys inte, Florian. Jag vet precis vad du är ute efter. Du kanske rentav tänder på tanken eftersom det uppenbarligen är det första som dyker upp i ditt huvud när jag lämnar huset.”
”Prata inte så till mig.”
”Men snälla nån.”
”Nu kommer du att prata om detta resten av helgen.”
”Tror du att jag kommer lägga energi på det?”
”Det skulle inte vara första gången i så fall.”
”När, Florian, när har jag någonsin gjort det? Om vilket ämne då?”
”Nu börjas det.”
Meteoritregnet skulle dugga över Nordeuropa i nio minuter. Göteborgshimlen förutspåddes beslöjas av molnstrimlor, men det skulle bli uppehåll. Den som önskade iaktta den astrologiska föreställningen skulle ha gnuggat sömndåsigheten ur ögonen klockan 2:36. Florian hade alltid varit svårväckt. En av Fridas favoritanekdoter från barndomen var hur hennes lillebror hade sovit sig igenom brandlarmet som utlöstes när Felix duschade. Sittandes på sängkanten ställde Florian klockradion på 2:10. Om hans ur djupsömnens skakade jag skulle drämma till klockradion skulle den gå igång var femte minut. På så sätt borde han vakna i tid.
”Varför har du ställt klockan? Det är ju söndag i morgon”, sa Johanna när hon kom ut från badrummet och såg den punktsiktsröda cirkeln på klockradions svarta display.
”Jag visste att du skulle fråga det.”
”Ja, såklart, jag undrar ju.”
”Jag ska titta på meteoriterna.”
”Meteoriterna?”
”Det kommer ett meteoritregn i natt.”
”I natt? Florian, vilken tid har du ställt klockan på?”
”Tio över två.”
”I så fall får du sova på soffan. Aldrig i livet att jag tänker vakna tio över två.”
Inom en halv minut hade Florian smällt igen sovrumsdörren, klampat nedför trappan och gått ett varv i vardagsrummet som om att han var en rastlös vålnad kedjad vid sin gravsten. Med sina smäcka ben draperade av en urtvättat vitbeige morgonrock kom Johanna efter honom.
”Florian”, sa hon från trappavsatsen, ”nu går jag och lägger mig och jag kommer att stänga av klockradion. Du får välja om du vill sova någon annanstans, men om du ligger bredvid mig kommer klockradion att vara av.” Sedan gick hon och lade sig. Florian gav upp något som lät som en blandning mellan ett muller och en väsning, gick ett varv till i vardagsrummet och övervägde om han skulle sova på soffan eller i sängen. När han tittade på den mörk- och ljusgrönt schackmönstrade soffan kom han dock ihåg hur ont i ryggen han hade fått när han hade sovit på den när den stod i Johannas morföräldrars gästrum i deras villa nära Björnrike. Han hade inte kunnat åka skidor dagen efter och varit så illa tvungen att med Johannas morfars hjälp hämta en gästsäng hos den sistnämndes kusin inte långt därifrån. Ilskan brände till i honom.
”Du bryr dig inte om jag får ont i ryggen”, sa han och knuffade till sängen. Johanna lyfte ansiktet från kudden.
”Vad säger du?”
”Du sa att jag skulle sova på soffan, men du vet ju att jag får ryggont av den.”
”Om du ska ha klockradion på ska du i alla fall inte ligga här. Jag behöver sova, fattar du?”
”’Jag, jag, jag’ – det är det enda jag hör från dig! Ett större ego finns inte.”
Johanna fnös något till svar, vände på sig och drog upp täcket till käkbenet. Florian stängde av klockradion. Han skulle inte röra eller se Johanna i ögonen på en vecka.
En vecka senare stirrade den glödande sensommarsolen på högen av tegelröda kräftor. Leende solansikten hängde röda och runda som Babybelostar från grenarna i den lummiga trädgården. Ett vitt trälångbord försett med sånghäften och en rad flaskor tryckte ned den i övrigt millimeterperfekta gräsmattan. Blickarna som Florian kastade omkring sig skvallrade i Johannas ögon nästan genant mycket om att detta var hans debutbesök hos kollegan.
”Hej, Florian!” Sa vederbörande och kom kostymsiförd nedsläntrandes från den lilla sluttningen som ledde till glasverandan. ”Vad roligt att du kom och hej, Johanna, Peter Franzén heter jag. Trevligt att träffas. Jag har hört så mycket gott om dig.”
”En lycklig make kan aldrig säga nog”, svarade Florian snabbt med en blinkning och lade armen om Johanna. Hon ryckte till, hennes rygg- och nackmuskler spändes och i ett anmärkningsvärt långt ögonblick tittade hon på Peter Franzén som om att han vore en utomjordning.
”Hej. Peter. Roligt”, fick hon till slut fram. En timme senare skålade alla för dem och Florian placerade en snapsosande kyss på hennes läppar så att alla hurrade högt och sedan omfamnade han henne med spretande, kräftkladdiga fingrar.
En alldeles för lång stund senare stod de och väntade på sin Uber framför putsfasadens lyktflankerade entréport. Johanna stod lika rakt som hon gjorde på skolfotot den gången då fotografen hade uppmanat skocken av åttondeklassare att ”inte stå som hösäckar” medan Florian stod lite lätt framåtlutad med handen placerad på buken som om att dess innehåll skulle ramla ut om han släppte. Vid varje utandning steg ångorna av magsyra bubblig av alkohol till munnen. Väl hemma skulle Florians ständigt muntre gamle rumskamrat från UMBC, Wyatt Rutger, beskrivit det som att Florian kräktes to his heart’s content. Dagen efter spenderade han i sängen medan rummet tycktes kantra som ett kapsejsande fartyg. Johanna gick omkring med öronsnäckor och pysslade i huset och visste att Florian inte skulle märka om hon plockade ned några av sina personliga favoritsaker. Nästkommande dag kunde hon inte låta bli att säga det hon velat säga i två dagar.
”Det där var kräftskivan från helvetet, Florian. Jag förstår inte. Hur kan du ha sagt goda saker om mig till Peter? Varför kramade och kysste du mig vid bordet? Varför, Florian, varför? Du skyr mig ju som pesten.”
”Börja inte nu igen.”
”Börja inte nu igen – tror du att du kan hålla på och upprepa den frasen som en repig gammal skiva utan att jag får nog? Förlåt för att jag också lever.”
”Där har du den exakta anledningen till varför jag tvingas säga så: du hänger upp dig på dig själv hela tiden. Hur länge tror du att jag kommer kunna tolerera det?”
”Så du gör slut nu?”
”Inte nu, men jag kanske gör det om du inte förändrar dig. Det är upp till dig.”
”Ja, lägg det på mig bara. Hur gammal är du Florian? Tre?”
”Nu vänder du tillbaka det till mig igen!”
”Men förstår du inte vad jag säger?”
”Du kanske hade förstått vad jag säger om du hade lyssnat på mig någon gång.”
”Lade du märkte till att det var du som vände det till mig nu?”
”Tillbaka till dig själv igen alltså, tack så mycket. Jag åker ut en sväng.”
”Nu? Vart? Ska du bara åka? Moget.”
”Hej så länge.”
”När kommer du tillbaka?”
”När jag kommer”, sa Florian och smällde igen ytterdörren. Grannfrun som suttit på huk på andra sidan av den vintergröna häcken flög upp som en jack-in-the-box och blev ståendes i sitt pastellfärgade linne med en jordig spade i handen och följde Volvon med blicken när den backade ut på gatan och försvann. Hon vände tillbaka huvudet först när Johanna kom traskandes över gräset och sa: ”Hej, Anna-Lena, skulle du kunna vara snäll och hjälpa mig med en sak?”
När Florian hade åkt i fem minuter slog det honom att Robert skulle komma och hämta vinkelsågen på vägen till en släkting. Florian och Robert hade pratat i telefon och sms:at varandra några gånger sedan april, men de hade inte träffats. Någon gång hade de nämnt vinkelsågen, men ingen av dem hade tagit initiativet att lämna eller hämta den. Med en hand på ratten och ena ögat på vägen och andra på mobilen försökte Florian förstrött bespara Robert några minuters omväg om han ännu inte skulle ha åkt hemifrån. Robert svarade inte. Florian tänkte att om han körde i riktning mot Robert skulle slumpen kanske låta honom anlända hos Robert innan denne hade hunnit åka. Dessutom hade han inget specifikt mål med sin resa och sannolikheten var stor att Robert skulle ringa tillbaka inom kort precis som han brukade göra.
Det kom dock inget samtal och snart stod Florian till sin egna förvåning på uppfarten framför den dubbelportade entrén och de parallella fönsterna. Sedan följde åtskilliga intryck och tillhörande känslor i samma takt som nästan identiska bilder flyter samman i en bok som bläddras i hög hastighet. Först upplevde han lättnad över att fönsterna var tomma. I nästa sekund hördes det ödesdigra ekandet av ett yxhugg och sedan ett till och ett till. Hans första känsla var en triumferande belåtenhet över att ovetandes ha kommit i rätt ögonblick för att ta gärningsmannen – gärningssnorungen, tänkte han – i själva dådsutföringen. Med raska steg och läpparna krökta av det plötsliga adrenalinruset gick han till baksidan.
Han möttes av ett leende. Om han skulle ha haft tid att reflektera över vad han såg skulle munnen ha påmint honom om den magnetförsedda staven som förs över golvet efter en syslöjdslektion för att fånga upp tappade nålar. Under halmslokhattens brätte avfyrade tjärsvarta, klotrunda ögon en missilskarp blick som fick alla tomrum som någonsin funnits inom honom att fyllas av ångest destillerad från alla gnuttor av hopp. Det var som om att ögonen var en avgrund i vilken han lät sin kropp falla tills den självantände av hastighet och reducerade honom till det dammgråa materialet som utgjorde huden på denna helvetets avkomma. Han körde hem snabbare än han någonsin kört och det var en för hans i den stunden enorma ensamhets olycksaliga slump att han inte stoppades av polisen. Först när han tvärbromsade vid sin uppfart såg han att Roberts bil stod parkerad där. Robert själv satt på en stol och rökte e-cigarett.
”Robert, Robert! Det – det – vad händer, Robert!”
”Florian din fule fisk”, sa Robert och blåste ut ett mangodoftande moln. ”Kom det verkligen som en sådan överraskning?”
”Detta kommer döda mig!”
”Du ska ha sagt samma sak om äktenskapsrådgivning, har jag hört. Och en del annat har jag också hört, var så säker. Ett svin, det är vad du är.”
”Robert, –.”
”Andas! Om du hade haft minsta vett i dig så skulle du ha fattat att det var så här det skulle sluta. Eller har du gått omkring och tänkt som jag gjorde när jag träffade Johanna här för bara en stund sedan? ’Det är alltid två som träter’ sa jag och helvete vilken blick! ’Vad är det för ett skituttryck, va?’ sa hon. ’Jag har gjort min del så gott jag kunnat i flera år, fattar du? Tror du att jag hade spenderat min vakna tid med att läsa och lyssna på allt jag kunde hitta för att ens överleva om jag själv skulle ha bidragit till situationen? Nej, du, Robert, det är fullt möjligt att det bara är en som träter’. Så, varsågod, Florian: här har du konsekvensen. Hantera nu detta som en vuxen man och gör dig inte till ännu mer åtlöje.”
”Hjälp, Robert, hjälp, den kommer, den kommer, den kommer döda mig, Robert, jag kommer dö!”
”Vad kommer? Du kanske inte riktigt har hängt med i vad som har hänt här, inser jag nu. Så vad är det du är rädd för?”
”Den, den! Titta då! Den står där!”
”Var exakt?”
”Vid bilen!”
”Jag kan inte direkt påstå att jag ser nåt.”
”Robert, Robert! Den kommer! Den kommer hitåt!” Hans flyktförsök gick dock om intet. Florian snodde runt av kraften som uppstod när Robert grep tag i hans arm. I nästa sekund hyperventilerade han in doften av Roberts tvättmedel. Tämligen överrumplad av omfamningen tog Robert ett steg tillbaka för att återfå balansen. Han såg villrådigt ned på Florian medan han kände en blöt, varm fläck av tårar sprida sig på axeln. Med en varsam hand på Florians skälvande huvud började han sakta föra tummen fram och tillbaka.
”Jag fattar inte ett skit”, sa han efter några sekunders tystnad. ”Men det gör säkert doktorerna. Kom, Florian, så åker vi.”
Ett år senare klev Florian av på Marshall Thurgood Airport i Baltimore. Luften var insprängd med surrealism och påtagligt tjock av fragmentariska minnessekvenser. Med svidande ögon och ett golv som krängde under hans fötter ursäktade han sig förbi en bredaxlad trio av män på väg ut från toaletterna. Han gick in i ett av toalettbåsen, slöt sina ögon och placerade handflatorna på metalldörren för att inte tappa balansen. Mitt i urinporlandet, de forsande kranarna och tjutande handtorkarna, en fars röst som ropade på sin son för att höra hur det gick för pojken på toaletten och ett högtalarutrop om planet till Atlanta emottog Florian en smäll av insikt att han var tillbaka på amerikansk mark. Med en kraftmobilisering som egentligen övergick hans efter flygturens dränerade energi ökade han takten mot ankomsthallen. Wyatts ansikte sprack upp när deras blickar möttes. De gav varandra en snabb kram med en ryggdunk.
”Long time no see, man”, sa Wyatt och tog tag i handtaget på Florians resväska. ”How was your flight?” Florian berättade lite om sin nio timmars mellanlandning i Bryssel och hur han på planet till USA suttit inklämd mellan två föga återhållsamt utbredande trinda herrar. Sedan pratade de om allt möjligt – nästan. Florian föredrog att förklara skilsmässan utifrån att Johanna hade varit en särdeles svår person att leva med och plötsligt hade stuckit till vad som bara rimligen kunde vara hennes långvariga otrohetspartner. Precis som han hade gjort när han hade skrivit till Wyatt tonade han också ned omfattningen av sin psykiatriska utredning. Wyatts svar var att det alltid är två som träter och att Bidens regering nästan hade tagit psykiskt knäcken på honom. Hans nattsvarta Suburban gled med i trafikflödet som utgjordes av tusentals fordon på den flerfiliga motorvägen. Florian rätade på sig i sätet och kände en märkbar pulsökning när ljusprickarna i Baltimores stadssiluett tindrade i skymningsmörkret.
”Know what we should do tomorrow morning?” Sa Wyatt medan de svischade igenom Fort McHenry Tunnel.
”Snooze”, svarade Florian. Wyatt log och gav honom en klapp på axeln.
”Okay, before lunch time, then. We could even bring lunch there.”
“UMBC?” Sa Florian och fick Wyatt att brista ut i skratt och se på honom med en påfallande spjuveraktighet gnistrande i sina djupblå ögon.
”Anxious to get back to school, or what? Jokes aside, we’ll go there on like Wednesday or Thursday. You have two weeks here, after all. But I figured we could enjoy some nature tomorrow. Remember that place up by where I live that I texted you about? That Indian place?”
“Oh – King Seat?”
“King and Queen Seat at Rocks State Park. It’s pretty cool.”
“Let’s go for it.”
Wyatt svängde in på uppfarten till en terrakottafärgad enplansvilla vars ytterdörr flankerades av en tunn metallskiva i formen av en krabba i Marylands färger och en mörkgrön flagga med en skallerorm omgiven av de fetmarkerade orden Don’t Tread on Me. Hundskall ekade inifrån. Schäfern reste sig på bakbenen och slog med framtassarna på Florians mage tills Wyatt sa till den uppspelte jycken på skarpen och befallde honom att retirera till sin hundkorg vid tegelkaminen i vardagsrummet. De bar in packningen i det iordningsställda gästutrymmet och sa god natt till varandra. Florian föll som arkebuserad på madrassen. Huttrandes i luftströmmen som spyddes ut av luftkonditioneringen drog han täcket över sig och slöt sina ögon till den ytliga slummer som hans övertrötta kropp och obekanta omgivning tillät honom. Varje gång han gled närmare vaket tillstånd tindrade Baltimore på näthinnan.
En brandröd fågel gav upp ett gällt läte och lät brisen fånga dess vingar. Florian följde den flygande färgklicken med blicken tills den försvann under en av de frodiga trädkronorna. Männen blickade ut över trädtopparna från en meterbred och hissnande långt utsträckt stentunga.
”It’s beautiful, isn’t it?” Sa Wyatt och strök svettdropparna från pannan med handryggen och fyllde munnen med en ny klunk från vattenflaskan som satt i ryggsäckens nätliknande sidficka.
”It indeed is”, sa Florian.
“I’ll be right back. Nature is calling. Don’t trip”, sa amerikanen med en blinkning och försvann utom synhåll.
Florian stod i mitten av den utskjutande stenen och fokuserade på att vara just precis där och då; att följa darrningen som likt en rysning av välbehag gick från trädkrona till trädkrona vid brisens smekande beröring. Himlen var friskt knallblå och solen som stirrade på honom var som ett brännjärn. Han var inte olycklig i den stunden; tvärtom tycktes tomheten inom honom i just det flyktiga ögonblicket fyllas. Mungiporna slet upp läpparna i ett leende som växte sig bredare. Fågelsången blev en melodi i hans öron. Han tog några steg längre fram och plötsligt stod han där, i figurativ bemärkelse, på tungspetsen. En kittling från naveln som gick upp i halsen påminde honom om bråddjupet som skulle öppna sig om han skulle ta några steg till. Han vågade inte sluta sina ögon, som om att han vakade mot en påsmygande attack av svindel. En gren knäcktes bakom honom. Han vände sig om. Det fanns ingenting där, så han vände sig om igen. Ljudet av annalkande, småspringande fotsteg lät sig dock inte väntas på. När han inte heller denna gång såg någonting förstod han att Wyatt gömde sig för att skoja med honom.
”I heard you”, sa han med leendet förbytt till ett triumferande ansiktsuttryck. Det kom inget svar. ”Wyatt, I know you’re hiding behind that rock there. Come.” Då fick han svar – fast på svenska.
”Jag kommer”, sa en väsning som stack honom som en nål i hjärtat och fick isningen av blodet att gå som en chockvåg genom kroppen medan hårstråna reste sig i ett tafatt försök att skydda det som snart aldrig mer skulle skyddas. Lika plötsligt som denna demon, detta de onda ödenas förkroppsligade järtecken, hade försvunnit i fönstret stod den så nära framför honom att han andades in den fräna, fosforliknande stanken som steg ur dess käftar. Det brände när den lade en kloförsedd hand på hans skuldra. Beröringen sände outhärdliga skälvningar av ångest som från en jordbävnings epicentrum.
”Gå först”, kom befallningen.
”Så att jag inte ska kunna fly?” Hörde Florian sig själv säga.
”Så att det inte ska bli lika lätt för dig”, sa hans plågoande och grävde in klorna i skuldran så att blodet gjorde ryggsäckens baksida kladdig.
Den myriad av tankar som dunkade i Florians huvud utgjorde en konturssuddig massa och när han satte ena foten i luften och lät den andra falla från tungspetsen var det som om att han var ett tomt skal som slängdes iväg för att det var skräp. Han kände att han kväljde av luften som strömmade in genom näsan och han kände grenarna piska hans nakna armar och shortsklädda ben. Vågorna av smärta ebbade dock ut lika fort som de uppstod, som om att ett våldsamt hav slog mot en klipphäll och i nästa sekund blev lugnt och nästan fridfullt eller kanske snarare badvänligt för ett barn som springer på stranden och jagar sina två syskon tills systern skriker högt av det snäckskal som penetrerat hennes fotsula. Åtskilliga och osammanhängande minnessekvenser rullade framför Florians blick tills de inte längre gjorde det.
Dunsen som uppstod när hans sargade kropp träffade marken fick en knallblå fågel att sträcka ut sina vingar och lyfta tills dess egna färg smälte samman med himlens och gjorde den ourskiljbar.
Författare: Saga Herdesköld
Läs också hennes: Voltaire’s encounter with the crucified Christ | The Christian Century och Where on Earth Have You Seen That?! Aulus Gellius on The Aeneid – Antigone.