Han satt vid köksbordet och läste morgontidningen, som han brukade göra, när hans fru kom in i
köket. Hon höll på att göra sig i ordning för att bege sig till arbetet. Hon frågade honom om något,
men eftersom han var helt uppslukad av tidningsläsandet blev hans svar i det närmaste obegripligt.
— Du! Kan vi åka till mamma ikväll? frågade hon igen.
— Röd, svarade han.
— Vadå röd? Hon såg på honom med en undrande blick.
— Jag frågade ju om…
— Ja, röd, sa han igen, nu med en viss irritation i rösten.
— Vad har rött med det här att göra? Varför ska det vara så svårt att få ett vettigt svar av dig på
morgnarna? Hon höjde rösten, nästan skrek.
Han tittade förvånat på henne. Han hade ju faktiskt svarat. Hade han inte sagt: Javisst kan vi det?
Eller?
Han förstod ingenting.
— Men jag har ju sagt att vi kan åka till din mamma ikväll, försökte han igen.
Ur hans mun kom bara orden:
— Röd. Röd. Röd.
Hon tvärstannade i hallen, där hon varit på väg ut efter sitt vredesutbrott, och vände sig om.
— Är du sjuk? Du har faktiskt betett dig lite underligt den sista tiden.
Varför frågade hon det? Visst hade han haft en gräslig huvudvärk de senaste dagarna och känt sig
lite yr, men ändå. Han kände sig plötsligt osäker. Var det något som inte stod rätt till denna morgon?
— Varför undrar du det? frågade han.
Han hörde sig själv säga:
— Röd. Röd. Röd.
Författare: Nils-Olof Bratt