I dag är det tjugo år sedan du gav dig av.
Tjugo år, och inte ett livstecken har jag fått.
Andra män har återvänt för länge sedan. De har stapplat i land med ärr och historier, med tomma blickar eller överfulla munnar. Deras kvinnor har fått sörja eller jubla, men de har åtminstone fått veta.
Det värsta är att ingenting veta. Jag har frågat gudarna, främlingar, vindarna, havet. Svaren har uteblivit.
Tjugo år är lång tid.
Jag minns det som om det vore i går, den morgonen när du gav dig av mot Troja. Hur segervissa ni var, hur skrattet bar över kajen. Ni skulle minsann visa dem. Du lovade mig att äventyret skulle vara över innan jag ens hunnit sakna dig.
Jag stod där med vår son i famnen och försökte tro dig. Jag ville tro dig. Gudarna måste ha sett det – hur jag log medan mitt hjärta drog sig samman.
Tjugo år är lång tid.
Var har du tagit vägen? Jag har hört av andra att ni seglade hemåt för tio år sedan. Tio år av ovisshet ovanpå tio år av krig.
Råkade ni ut för en storm? Gick ni under i ett rasande hav?
Eller överlistade pirater er, band er, sålde er som slavar till någon gudsförgäten håla där inga namn längre betyder något?
Och ibland – detta vågar jag knappt skriva ens i mina tankar – har oron i mig viskat något värre.
Att du fallit för frestelsen.
Att du funnit en annan.
Att du lagt ditt huvud i en främmande kvinnas knä och låtit mitt namn blekna.
Minns du hur du gick ombord? Jag ser det framför mig lika klart som sanden på botten av det klarblå vattnet. Du stod käckt på relingen och vinkade när skeppet sköt fart, seglen smattrade i vinden. Jag grät när du for, rädd att du retat gudarna med ditt mod, din list, din tro på att alltid klara dig.
Bilden är lika klar nu som då, men du är suddigare. Minnet sviktar, suddar ut konturerna. Hur många gånger har jag inte sett den bilden, tills mina ögon vattnats och min blick blivit grumlig?
Tjugo år är lång tid.
Jag minns de första nätterna efter att tomheten slog över mig som en flodvåg. Den kom utan förvarning, drog ner mig i en drunknande ångest. Sängen var för stor, rummet för tyst.
Åh, gudarna vet vad jag saknat dig. Värmen av din närhet. Dina grova händer som utforskade, din hud – mjuk och sträv på samma gång. Rysningarna, hettan, tryggheten.
Varför kommer du inte?
Jag tycker mig minnas ditt vackra ansikte, dina klara, livliga ögon, din fasta och varma blick. Dina starka läppar som krävande tog vad som var sitt. Din kropp, kraftfull nog att mäta sig med självaste Herakles.
Men hur ser du ut i dag? Finns styrkan kvar, eller har strider och år lämnat kvar en hopsjunken gubbe?
Själv har jag blivit sliten och rynkig, fast bara lite. Jag har sparat det bästa jag kan till dig, min älskade.
Tjugo år är lång tid.
Vår son är vuxen nu. Han har en egen familj. Barnbarn har vi fått. De frågar ibland om dig. Jag svarar så gott jag kan.
Ditt rike blomstrar som aldrig förr. Handeln går väl, skördarna är goda. Jag har hållit stånd, dag efter dag, år efter år. Jag har vävt, talat, förhandlat, avvisat. Gjort allt för att med stolthet kunna lämna över till dig den dag du återvänder.
Men tiden har nästan runnit ut för oss. Timglaset kan snart inte vändas mer. Jag måste se till mitt bästa, till rikets, till vår sons framtid. Jag måste kanske ta mig en ny make.
Så skynda dig, min käraste. Om du ännu lever finns glöden kvar, även om flammorna för länge sedan falnat.
Tjugo år är lång tid.
Var finns du?
Tänk om du kom. Vilken lycka. Då skulle jag ställa till fest. Oxen skulle slaktas, gården smyckas, de främsta poeterna och komedianterna engageras. Vilket skådespel det skulle bli – omtalat i årtionden.
Vi skulle skratta åt allt detta, åt tiden, åt gudarna.
Ack. Sömnen griper mig nu och sluter mina ögon. I morgon ännu en dag av väntan.
Kommer du då?
Tjugo år är lång tid.
Penelope & Odysseus
Penelope:
Odysseus… är det verkligen du?
Efter tjugo år av väntan, av oro, av nätterna som aldrig tog slut…
Jag trodde jag bara drömde om dig.
Odysseus:
Penelope… mitt hjärta har burit dig genom stormar och blod, genom städer jag inte kan räkna, genom öknar och mörker.
Jag är här nu. Jag har överlevt allt – för dig, för vårt hem, för vårt barn.
Penelope:
Tjugo år… Tjugo år är lång tid.
Hur kunde havet vara så grymt? Hur kunde gudarna låta dig gå vilse så länge?
Jag har drömt om dig varje natt, känt dina händer i mörkret, men ändå… ingenting, inget livstecken, inte ens en viskning.
Odysseus:
Jag vet, jag vet… jag har burit skulden. Varje dag, varje natt, har jag tänkt på dig. Jag har fallit, jag har frestats, jag har kämpat för att inte glömma dig.
Varje storm, varje pirat, varje kamp – jag höll fast vid bilden av dig, vid din blick på kajen, ditt leende.
Penelope:
Och jag har hållit fast vid min tro på dig.
Jag har styrt vårt hem, vårt rike, vår son. Jag har vävt och väntat, drömt och kämpat.
Men jag är människa, Odysseus. Och ibland har tvivlet krupit in – ibland har jag fruktat… att du kanske inte återvänder.
Odysseus:
Penelope… det fanns aldrig någon annan. Ingen kan mäta sig med dig.
Jag är här, och allt jag har gjort, alla strider, alla vägar, alla hinder – det var för att återvända till dig.
Tjugo år… men vår kärlek har varit längre.
Penelope:
Och nu står du här.
Min man, min älskade… men du är äldre, tröttare, slitnare än minnet jag burit i hjärtat.
Ändå… ändå känns det som om inget har förändrats, utom havet mellan oss.
Odysseus:
Jag är samma, fast åren har bränt in sina ärr.
Mina händer har kämpat med rep och svärd, min kropp har lidit, men min själ har bevarat kraften – kraften att återvända till dig.
Penelope:
Så länge har jag väntat…
Så många nätters tårar, så mycket ensamhet…
Men nu… nu kan jag se dig, känna dig. Nu kan jag veta att allt inte varit förgäves.
Odysseus:
Och nu, Penelope, börjar vi om.
Inga stormar, inga gudar, inga år kan skilja oss längre.
Vi har väntat, vi har kämpat – men vår stund är här.
Penelope:
Tjugo år… lång tid…
Men varje dag, varje natt, har jag älskat dig.
Välkommen hem, Odysseus.
Odysseus:
Tack, min älskade.
Jag är här. Jag är äntligen hemma.
Föfattare: Nils-Olof Bratt