Lily for på sin moped genom den kyliga morgonens dimma. Löven som nyss fallit från träden flög bakom henne med vinden från mopeden. Mörkret från natten låg fortfarande över den slingriga landsvägen, luften var kall mot hennes kinder. Den tjocka dimman svävade tungt över skogen och på båda sidorna av vägen. Idag låg ett visst obehag över Lily, en sådan känsla hon inte haft sedan förra hösten när hennes morfar gick bort.
Hon brukar tänka på hur hon och morfar alltid brukade cykla på landsvägarna förr i tiden. Morfar brukade alltid säga till Lily att, ”det är inte målet som är det viktiga förstår du Sockertopp, utan att du kommer dit, oskadd.”
Lily närmar sig busshållplatsen som leder in mot stan. Här satt alltid morfar. Det var hans busshållplats. När hon tänker efter måste stationen vara äldre än vad han blev. Plankorna är skrovliga och har tappat färg, skylten är sned och man ser knappast namnet på hållplatsen längre.
Plötsligt blir allt svart. Hennes ben känns som om tusen nålar stuckit henne på samma gång. Armbågarna släpar mot marken samtidigt som mopeden flyger över henne.
”Helvete” var ordet spottades ut ur hennes mun. Lily ställer sig upp från fallet och in på busshållplatsen för att se till så att mopeden är hel. Den har repor, precis överallt. Den röda texten på märket DRAX på är nu inte igenkännbar. Bara små flagor som spritt sig över vägen.
Som om det inte vore nog med repigt fordon får hon inte igång den igen. Nu hörde hon sin morfars röst i bakhuvudet igen. ”Oskadd.”
Haltandes ställer hon mopeden lite gömt i ett buskage och låser den och tar sedan sina stora klumpiga steg mot bänken vid hållplatsen.
Tankarna på hennes morfar börjar virvla igen.
För 10 år sedan lärde hon sig att cykla på denna vägen med morfar hållandes i styret bakom henne. Här fick hon sitt armband med smeknamnet Sockertopp ingraverat. De satt tillsammans varje dag på väg till förskolan och läste sagoböcker och tidningar i väntan på bussen.
Idag sitter hon här själv, och minnena existerar nu bara i hennes huvud.
Bussen rullar in, motorn rullar lågt när den bromsar mjukt framför hållplatsen. Dörrarna öppnas med ett väsande ljud och Lily kliver på. En kuslig kall känsla vandrar genom hennes kropp medans hon går in.
Hon sätter sig bredvid en man med mörkbrun gammal kappa, men får inget grepp om honom, han sitter precis som alla andra på bussen med blicken rakt ut genom fönstret. Bussen börjar rulla igen. Plötsligt hör hon ljuden från utryckningsfordon. En avlägsen siren skär genom rutorna på bussen, först svag, med den växer snabbt i styrka när hon får syn på en ambulans och två poliser. Lily följer dessa fordon med blicken tills man inte kan vrida mer på nacken.
Samma sekund ser hon en man på platsen bakom. Han känns väldigt bekant för henne, som om de känt varandra tidigare.
Hon frågar, ”Ursäkta, men känner jag dig?”
Han tittar upp på henne. En sådan tom, kall och död blick som inte ger något svar. Inte heller svarade han henne. Lily släppte inte taget om varför hon kände igen honom så väl. Hon sneddar med blicken ner mot tidningen som mannen bredvid henne har i knät. Där föll polletten ner. Hon läser första raden.
”Mark Berggren, hittad död i en å efter försvinnandet.”
Lily känner hur en iskall kår kryper från nacken längst hennes ryggrad. Det är som en våg som översköljde varje del på hennes kropp. Hennes händer börjar darra och hjärtat slog vilt i bröstet.
Han har vart död i två månader. Mark som försvann. Det var överallt. I alla tidningar, på tv:n, man hörde om det på radion.
Hur kan ingen annan på bussen märka någonting? Upprepades i hennes tankar.
Samtidigt som stoppknappen ljuder blickar Lily upp mot övriga passagerare igen. Denna gången med allas ögon mot henne. Rädslan vandrade ännu en gång genom hennes kropp, det kändes som om den tagit huvudfokus på bröstet. Andningarna är hårdare och ljuden från bussens gnisslande bromsar känns som ett eko i öronen.
Då hör hon, rösten hon inte hört på snart ett år,
Kom nu Sockertopp, det är vår hållplats.
Författare: Magdalena Molin