Du är rädd – till skillnad från förr.
Du som har upplevt krig – finns det något värre än krig?
Du som har lämnat din familj, ditt hemland och dina vänner – finns det något svårare än avsked?
Du som har förlorat så många människor för alltid – finns det något mer smärtsamt än förlust?
Varför går du nu på gatorna rädd och orolig, tittar runt dig med vaksamma ögon, känner ingen och förstår ingenting?
Vilsen på vägarna i Lidhult – den lilla by som ödet valde till min trygga tillflykt.
Är det så att exilen och ensamheten är värre än allt du har gått igenom?
Eller är det rädslan för det okända, när allt omkring dig är främmande?
Eller är det ensamheten som skrämmer dig mest?
Jag vet inte säkert. Men det jag vet är att jag var väldigt rädd då.
Och nu, efter sex år av allt detta…
Går jag på samma gator – trygg, glad och hoppfull.
Jag går på samma gator som om jag vore född här.
Jag hör till denna by, och den hör till mig.
Jag förstår dess språk, jag känner dess vägar och dess människor.
Jag älskar den i både sommarvärme och vinterkyla, i alla dess skiftningar.
Den här platsen tröstade mitt hjärta när jag inte hade någonting kvar i livet.
Författare: Faten Alkour