Utkast, som ett outcast kommer jag att starta denna självbiografiska text, skriven av Mimmi, skriven av mig, den Alienerade Mimmi. Ett namn som gavs från människor som verkligen längtade efter hennes skapelse, hennes skapelse som sedan besvek skaparna för dess existens inte kunde tillgodose läkning av problem som från början inte var orsakat av dem själva.
Problem grundade i smärta som ingen ansvarar för mer än någon annan. Smärtan som härstammar från ett mörker som ingen kan sätta sina fysiska fingrar på. Ett mörker som följt efter sedan tidernas begynnelse, ett mörker som i detta nu aktivt försöker ta över min kropp och mitt sinne. Ett mörker som tagit över kroppar och sinnen. Dess materia som intresserar mig och får mig att brinna, men också att explodera.
Materia som är grundläggande i de finaste skapelserna, men även i de mest kaotiska, onda och labila verk. Verk som får alla att reagera och att känna. Materian som fått materia i vattenform som blod och tårar att vandra denna jord som vi ständigt försöker måla med solrosor och fjädrar för att finna någon mening med våran meningsfulla men meningslösa befinnelse.
Befinnelsen som inte många behandlar med äkthet eller nyfikenhet. Som om den händer oss och inte vi den. Vilket i många fall stämmer. Jag instämmer! Jag insisterar!Jag är less jag är kär, jag är i brand, jag är euforisk, sorgsen, som en glödande lava jag är arg, vansinnig. Förvirrad, ifrågasättande, stötande och nervös. Livet händer mig, livet har hänt mig, livet har hänt min skapare, mina med existerande. Men jag jag lovar jag händer det förbannade livet mer, som en storm. Jag lovar jag svär. Jag brinner för starkt för att inte explodera i existensens ansikte. Min atmosfär, likaså din misär. Din atmosfär likaså min misär.
Atmosfär och misär båda är summan av det existentiella mörker som ger denna text liv. Liv som ingen vill, eller orkar leva sunt. Som att sunt inte är osunt? Skulle säga att bara Gud vet men vem sa att jag inte är Gud? Galenskap är närvarande. Och kommer nog alltid finnas tillgängligt… Jag menar hur ska en efterlängtad besvikelses andetag inte vara tyngda av galenskapens vackra färger.
Färger som intresserar och skrämmer. Färger som älskar som grått och vitt inte kan exponera, färger som hatar som rött och svart aldrig har kunnat blanda. Färger som svart blyerts kan ersätta de vokaler som min mun försöker uttrycka mina demoner med. Blyerts som svart teckning på något oförklarligt som min själ. Den efterlängtade besvikelsen jag visade världen att jag är.
Misär i min sfär, misär i den atmosfär du ser mig kär. Kär i den sfär som gör demonen till den den är. Misslycklanden, hjärtekross, ånger är något existensiellt materia kan förse våra demoner med. Även samma sak våra demoner förser oss med. Men med vad förser vi våra demoner? Jag förser mina demoner med ondska som föddes ur ett hjärta som från start var krossat i hopp om att trots alla motförbjudna val, gester, och tankar som görs ska bli älskat villkorslöst. Trots att det är de motförbjudna valen, gester och tankar som försatt detta hjärta i kross.
Hjälp mig, jag behöver läka min kaross.
Författare: ”Mimmi”.