Jag skickar sms efter sms men allt jag får tillbaka är tystnad. Jag ser på män som aldrig kommer att se på mig för att avbryta det tunga svarta. För att lura ensamheten. Få den att tro på mina tankar. På mina fantasier. En stund lyckas jag hålla mörkret ifrån mig men bara för att vakna upp till en tystnad värre än döden. Med en personlighet som irriterar och skaver. Som ruttnar ju längre ensamheten är min vän. Kan jag inte fly en verklighet som blev min. Hjälpen består i att få höra att jag inbillar mig allt trots att min ensamhet vittnar om annat. Alla vet men jag är inte värd att lägga tid på. Vetskapen om att jag aldrig kommer få uppleva kärlek eller vänskap är som ett stort svart hål jag försöker äta bort. Sockret är min vän och värsta fiende.
Apatisk sitter jag i min soffa med ångesten som ett täcke runt mig. Hur är det att ha någon att ringa? Hur känns det att veta att någon bryr sig? Hur mjuk och skön är en kram? Tankar som upptar all min tid, som jag inte kan fly hur mycket jag än kämpar. Jag reser mig upp, lämnar mitt hem för skogen som ligger runt husknuten, men den nattsvarta känslan följer med mig. Får varje steg att kännas som att vada i sirap. Hur många steg jag än tar lättar inte mörkrets grep om mig.
Jag önskar så hårt varje vaken sekund att någon ska prata med mig. Längtan tar aldrig slut. Den hugger i mig för varje andetag jag tar. Det måste få ett slut.Med mig har jag vodka, jag som annars aldrig dricker alkohol, jag bär den i handen, synligt för alla att se, för ingen kommer misstänka mina avsikter. Solen lyser obarmhärtiga men jag har ändå huvtröjan på mig så jag kan dölja mina starka smärtstillande. Tramadol som jag har mot magont som känns som ett rejv party med rakblad. Utskrivna, inte köpta på gatan. Jag hoppas att två kartor hjälper. Tjugo stycken på varje. Borde jag ha tagit mer?Jag vill att det sista jag ser är träd som sträcker sig högt mot skyn. Jag vill att det sista jag hör är vatten som polerar. Det finns en glänta som passar perfekt. En efter en pressar jag ut pillren i min hand. Känner hur alkoholen bränner när jag sväljer ner dem. Det tar emot, vodka smakar fruktansvärt men jag kämpar, sväljer tre piller åt gången. Är tacksam för att jag har svårt för att kräkas. Jag har läst om att om man blandar kan det leda till att jag slutar andas. Det finns ingen annan lösning. Varje vaken sekund är en påminnelse om att jag är ensam, men andras sällskap är en ännu större påminnelse om hur ensam jag är. Men jag får skylla mig själv som envisas med att leva när jag är så uppenbarligen oduglig.
Fåglarna kvittrar obekymrat utan att bry sig om min närvaro. En djup suck får mig att ta emot en doft av barr.Tung av sorg sätter jag mig ner intill kanten och sträcker ut min hand för att känna på vattnet. Låter kylan dämpa allt som gör ont i mig. Väntar på att tabletterna och spriten ska börja verka. Båda två tar sin tid och kommer komma som en blixt ifrån klar himmel. Jag tänker att jag ska lägga mig ner när en röst avbryter tystnaden. ”Is it cold?”
Snabbt ser jag upp mot hållet som ljudet kommer ifrån. En man med lite för glatt leende, magiskt vackra bruna ögon och tatueringar över hela sin magra bleka kropp ser tillbaka på mig ifrån min högra sida. Jag ser bort igen. Han kommer fram till mig. Sjunker ner på huk och stoppar in handen i vattnet.
”Cold”, konstaterar han.
Jag nickar tillbaka, men säger inget. Jag har aldrig varit bra på att prata med främlingar. Eller med någon överhuvudtaget.
Han verkar inte ha något emot min tystnad. Han fortsätter att prata engelska och säger att han heter William. Han frågar mig vad mitt är.
”Mia”, får jag fram.
”So you can talk”, säger han med ett skratt.
Hur många gånger har jag inte fått höra den meningen? Jag skvätter lite vatten mot honom.
””I’m not dirty””, säger han. ”They’re tattoos.”
Jag ler.
”Are you sure”, frågar jag och lägger min kalla hand på hans rygg och gnuggar.
Han ger ifrån sig ett ljud och försöker undkomma handen. Jag tar bort den.
”I thought you Swedes were a nice people .”
”Not all of them.”
”Obviously. Are you always this rude?”
”Only when I have to wash people.”
”Do you do that often?”
”You’re the first one.”
”What an honor.”Vetskapen om min stundande död gör mig modig. Jag lyfter blicken för att se hans glittrande ögon och hans leende som lyser som en sol. ”You can speak Swedish if you want. I understand what you’re saying, even if I can’t speak it.” Jag nickar och känner hur mina ögonlock vill sluta sig, hur min kropp faller när jag kämpar för att hålla ögonen öppna. Ur fickan på tröjan ramlar kartorna där en gång medicinen satt, som nu ligger i mina magsäck, ner på marken. Flaskan med Absolut vodka som gömde sig mellan mina hukade ben avslöjar mina avsikter. ”Mia, what have you taken?”, frågar han. Jag blundar.”Inget”, svarar jag. Han sätter sig på huk intill mig, tar upp en av kartorna och läser på baksidan där medicinernas namn står.”Fuck”, säger han.”Mia, wake up! What have you done? Please say something.”Han skakar mig försiktigt. Jag svarar inte. Han känner på min puls och min andning. De är svaga men de finns där. Han smeker mitt hår, säger låg ”Stupid little girl ”, trots att jag ser ut att vara äldre än honom. Sen tar han min hand och ringer 112. Förklara vad som har hänt och vart vi är. Avslutar samtalet, för att lyfta upp mig. Jag är rädd att han ska tappa mig men att rädda livet på mig ger honom oanade krafter och han bär mig ut till vägkanten. Hans röst är så lugn och snäll. Jag är glad att han hittade mig för att nu kan jag dö i hans famn, nära hans varma hud. Hans doft av parfym kommer vara det sista jag känner och det gör mig glad. Jag fick till slut uppleva det jag drömt om för så länge, vila i en mans famn. Jag ser på hans tatueringar som täcker hela hans överkropp. Möter hans blick och ser in i hans ögon medan min värld sakta försvinner. När sirenerna ljuder hör jag ingenting för jag är redan borta.
Författare: Mia Andrén