Kaffemaskinen pustade till som en trött drake. En tunn stråle av ljusbrunt kaffe rann ner i pappersmuggen och spred en doft som försökte vara hemtrevlig, men ändå påminde om något som stått lite för länge.
Stolarna stod prydligt längs väggarna, alla likadana, som om de också väntade. En äldre man bläddrade långsamt i en tidning från förra året. Han såg inte ut att läsa, mest att vila blicken på sidorna. En ung kvinna i hörnet rullade tummen över mobilskärmen, upp, ner, upp, ner – en tyst rytm av rastlöshet.
Klockan på väggen tickade högt, trots att den egentligen inte borde höras. Varje minut var som ett andetag mellan andras liv – mellan jobbet, barnen, tvätten, och nu detta: väntan.
Dörren till undersökningsrummet öppnades. En man kom ut, med den där lättnaden som kommer efter att något man fruktat visat sig vara överkomligt. Sköterskan log mot honom, ropade nästa namn.
Kvinnan i hörnet reste sig, stoppade mobilen i fickan, tog sin kopp och reste sig. Hennes stol lämnade ett varmt avtryck mot plasten, en liten påminnelse om närvaro.
Kaffemaskinen pustade till igen. Nästa kopp, nästa väntan. Livet utanför fick vänta en stund till.
Författare: Christopher
Ett svar på ”Väntrummet”
Fantastisk närvaro. Som at vara i rummet och helt tveklöst känna doften av kaffet.