Makarna Söderholm bodde i sin lilla stad och hade ett tryggt och säkert liv. Mannen, Styrbjörn, var teknisk chef på kommunen och hustrun, Eva-Lena, var kurator på stadens gymnasieskola och de bodde i en relativt ny villa nere vid ån. Nu var de mycket förväntansfulla då deras son, Johannes skulle komma på middag efter avslutad militärtjänst. De hade köpt in ett par flaskor bra vin och det skulle både bli oxfilé och kaffe och konjak. Kvällen slutade dock med katastrof.
Vid slutet av måltiden berättade Johannes att han beslutat att ta värvning som frivillig och åka till Ukraina. Detta slog ner som en total överraskning och modern började att skrika högt, attackgråta och slita sig i håret. Hur kunde hennes enda barn, ge sig iväg till ett krig långt borta bara för att komma hem som invalid eller i en likkista. Han hade inget med kriget att göra och skulle känna solidaritet med sina föräldrar istället. Johannes började då att föreläsa om det nödvändiga att stå emot ett ryskt övertagande av hela Europa och att man inte fick göra om Munchenöverenskommelsen 1938. Det som inte gjordes nu skulle bara bli mycket värre om man inte satte hårt mot hårt. Det som gällde var att stå upp emot hotet från öst, precis som våra förfäder och därigenom hedra alla de män som kämpat för vårt land. Eva-Lena skrek allt högre och grannar ringde och undrade om allt stod rätt till. Styrbjörn försökte också att argumentera emot, men långt inne hos honom fanns en känsla av stolthet av att sonen inte var en feminiserad vekling, utan en man med gevär.
När Johannes skulle lämna ställde sig modern vägen och vägrade att släppa ut honom. Johannes och fadern fick gemensamt flytta på modern så att han kunde lämna huset. Nu följde en tid av SMS, mejl och telefonsamtal då modern skrikande och gråtande försökte att få honom att ändra sitt beslut. Intet av detta hade dock någon verkan. Hon sjukskrev sig och vägrade att lämna huset. Styrbjörn fick sköta all inhandling och andra ärenden. Deras relation utsattes för allvarliga påfrestningar.
Naturligtvis ville Eva-Lena inte att sonen skulle utsättas för dödsfara. Hon ville se honom växa upp, bilda familj och ge henne barn-barn, men det fanns en annan anledning också. Hon hade, när hon träffade Styrbjörn, haft en löslig relation med honom, de träffades till och från. Vid en konferens i Göteborg hade hon träffar en ung ryss, som hade precis avslutat sin utbildning på Chalmers och som hon fann både charmerande och spännande. Ryssland var på den tiden inte någon fara, utan upplevdes bara som ett land fullt av möjligheter. Redan första kvällen hade hon tagit med sig honom till sitt rum och haft en intensiv kärleksnatt. Ryssen, som hette Ivan Boldovsky, var efter bara tre dagar tvungen att återvända till Moskva och bägge var osäkra på om de någonsin skulle träffas igen.
Väl hemkommen från konferensen återupptog hon relationen med Styrbjörn och då de upptäckte att hon var gravid flyttade de samman och gifte sig. Hon var dock inte säker på vem som var far till barnet, men varför skulle hon säga något? När hon tänkte efter verkade Ivan som den mest troliga, men det var bara att hoppas att det inte skulle tas några DNA-prov på Styrbjörn och Johannes. Åren gick och hon upplyste inte någon om sina misstankar. När Styrbjörns far alltid tyckte att Johannes liknade honom fann hon det bara lite lustigt. Hon hade reflekterat över om hon nu skulle upplysa Johannes om saken så att att han skulle överge planerna på kriget, men av någon anledning fann hon även detta vara en omöjlighet
Veckorna gick och nu närmade sig dagen för hans avresa till Kiev. Eva-Lena kom inte ur sitt apatiska tillstånd och fadern började att allt oftare ta sig en stor kvällsgrogg.
Johannes avreste till Kiev och kom genast in i en vidareutbildning både när det gällde artilleri, handeldvapen och drönare. Efter två månader var hans utbildning klar och han kunde sättas in vid fronten. Kriget var inte som han hade tänkt sig. Det var mest väntan och långtråkighet blandat med korta perioder av kaos, fasa och mänskligt lidande. Död och lemlästning i krig är ingenting vackert och hjältar träffade han inte på några. Det var mest en loj väntan och försök att slå till mot fienden med drönare. Dessa gav kriget ett drag av overklighet. Det kändes som att deltaga i ett dataspel och spela ett låtsaskrig mot en abstrakt fiende. Veckor gick, månader gick och efter ett år fick han en medalj av en general och förklarades vara en krigshjälte, något som han själv dock var helt främmande inför.
Han placerades nu i Luhansk där det pågick intensiva strider. En dag upptäckte de att ryssarna bar befann sig 300 meter ifrån deras egna ställningar. De begärde omedelbart artilleriunderstöd och strax började en intensiv beskjutning från bägge håll. Bägge sidor skickade svärmar av drönare och Johannes som även var utbildad sniper (prickskytt) tog sig ner i ett värn och började att spana in eventuella ryska soldater. Han följde hela frontlinjen i sitt kikarsikte och upptäckte en rysk soldat som låg lite väl högt med vänster axel. Han tog ett djupt andetag, siktade och tryckte på avtryckaren. Kroppen på andra sidan ängen ryckte till och han visste att han träffat. Han hade ingen aning om hur allvarligt skadad fienden blev, men trodde att han oskadliggjorts för månader framåt.
Den träffade var en rysk underofficer fyrtioårsåldern som var övertygad om att Ryssland måste stå upp för sina barn och framtida generationer genom att neutralisera hotet från Ukraina och NATO. Nu märkte han ett kraftigt blodflöde från vänstra sidan av bröstet och istället för att söka sig bakåt kröp han upp igen för att skjuta tillbaks på sin fiende. Detta lyckades och nu såg han i sitt kikarsikte en soldat på andra sidan som hukade i en skyttegrav. Denne soldat tittade dock snabbt upp vid olika tillfällen och ryssen spanade efter honom under flera minuter. Vid ett tillfälle hade han siktet inställt på just den plats där den ukrainska soldaten visade sig och han tryckte av ett skott. Kulan verkade ta honom i halsen och han försvann från vidare strider. Där fick den djävulen, tänkte den ryske soldaten och började nu mer och mer att uppmärksamma sina egna sår. En kamrat gjorde ett snabbt första förband, men det lyckades inte stoppa blodflödet och han var tvungen att omedelbart transporteras till ett fältsjukhus. Dessa var dock dåligt organiserade och det dröjde drygt ett dygn innan han kom under professionell vård. Där lyckades man stoppa blodflödet, men inte den infektion som spridit sig i såret. Svårt sårad fördes han till en stor sal med många svårt sårade och döende soldater. Läkarna hade dessutom lagt in sårade och döda ukrainska soldater och bland dessa såg han och kände igen den ukrainska soldat som han skjutit genom halsen. Denne soldat hade inte haft en chans, han avled inom några minuter. Han inspekterade honom noga och blev i viss mån förskräckt. Denna unga soldat liknade exakt honom själv för drygt 20 år sedan. Samma läppar, kinder, ögon och samma blonda hår som han själv haft som yngling såg han nu i detta döda ansikte. Han hade dock inte kraft att fundera alltför länge, ty snart gled han in i en medvetslöshet ur vilken han aldrig kom att vakna upp. Han avled tre dagar senare.
Den ryske soldaten begravdes på en militärkyrkogård i Kursk och Johannes kropp kom att utväxlas efter tremånader vid en fångutväxling som Röda korset organiserat. De döda ryska och ukrainska soldaterna skulle få komma i respektive hemlands jord för att sörjas av sina nära och kära. Till Kursk anlände en änka med tre barn som alla lovade att hämnas sin far och änkan vätte graven med sina tårar.
Till Sverige anlände Johannes Söderholms döda kropp och begravdes på stadens kyrkogård. Hans föräldrar hamnade i en djup depression som kom att prägla resten av deras liv.
Författare: Anders Kjellström