Ken och Mackie

Ken och Mackie.

En matinéfilm i textformat. Alla karaktärer är fiktiva liksom historien. Platser och adresser är från mitt minne. Vilket resulterar i att det kan skilja sig från verkligheten.

Ken och Mackie

Grekland, Aten 1985, Hotel Grande Bretange

Ken vaknade av klockradion på hotellrummet, den spelade Sister Sledges låt Frankie. Han sjöng med, till texten i huvudet. Do you remember me? Låten mindes han, gårdagen kom lite långsammare men den kom. En vana som Ken hade lärt sig av Thomaz, en av hans bästa vänner, var att lägga drinkpinnarna i bröstfickan på skjortan. Det var för att hålla koll på alkoholflödet under kvällen. Fickan på den obligatoriska kortärmade skjortan hade fått jobba hårt i sommar. Sju pinnar drog han ur skjortfickan men okej då, kanske inte så farligt ändå. När han tog på sig sina slitna ljusblå 501:or och stoppade fötterna i det ljusbruna Timberland skorna, mindes han en märklig händelse från fredagskvällens början. En man hade kommit fram till honom, när han lämnade porten i lägenheten nära Kolonaki Square. 

Han bodde fortfarande på samma adress som sina föräldrar. Föräldrarna hade den översta våningen i huset och han och hans syster Miki hade varsin lägenhet på första våningen i 7 våningshuset. De bodde nära varandra men ändå så att man kunde ha sitt eget liv. 

Fredag 2 augusti

Mannen ropade högt ”Yasou re file” (Hej kompis), precis som om de var bekanta. När mannen kom närmare var Ken övertygad om, att de inte hade setts tidigare. Mannens överdoserade doft av Aramis nådde Ken, innan de var inom räckhåll för ett samtal. Han presenterade sig som Vasilis. Han utstrålade focus och ordning och reda, som en polis men utan restriktioner. Kläderna skvallrade om bra tider. Ken tänkte dock, att äga en stil handlar om mer, än dyra kläder, mycket mer. Något denna man, aldrig skulle komma till insikt till. Kläder kan öppna dörrar men även se till att de blir låsta för alltid. En av alla klädkoder är att inte se ut som om man har klätt ut sig. Vilket ofta kunde vara fallet när man ville klättra på den sociala stegen. Man kopierade de man såg och det syntes. Som att kopiera danssteg men det blir aldrig riktig dans, utan mest steg till musik. Man tycker att man gör alla rätt men de man vill imponera på, ser bara alla fel. Ken slutade analysera mannen och fokuserade sig på samtalet.

Vasilis ”Jag har ett jobb till dig” sa han bestämt. Ken tittade på honom.

Vasilis fortsatte ”Jag vill att du hittar en person åt mig.” Sa han kort, därefter fick Ken ett vitt kuvert tryck i handen. Sedan försvann Aramismannen snabbt ner till Kolonaki Square. Där var det alltid fullproppat med folk på kaféerna runt torget. Är det något greker älskar, så är det att sitta och snacka bort tid på kaféer. Även Ken hade spenderat mycket tid där, speciellt på Café Ellénikon. Ett kafé som hade varit ett slags andra hem för honom i tonåren, innan han fick sin egen lägenhet. Efter att mannen hade gått, gick Ken upp till sin lägenhet, låste upp dörren och lade det vita kuvertet på köksbordet. Vad det än var kunde det vänta tills imorgon. 

I kväll skulle han träffa Thomaz och hans nya tjej på en souvlakitaverna i Plaka (gamla staden i Aten).  Han hade gott om tid, det tog inte mer än 30 min att gå dit. 

Aten var en varm plats på sommaren och värmen nåde sin höjdpunkt i augusti. Då var det skönt med en långsam promenad ner till Plaka. Under promenaden noterade han som alltid, att hela staden såg sliten ut. En blandning av en gammal dam och en nerlagd fabrik. Dels av ålder och dels av försummelse i form av underhåll av staten och dess invånare. Han älskade dock staden hursomhelst. Med tanke på dess tusenåriga historia och dess många reinkarnationer utförda av dess invånare och av olika styrelseformer. 

Det fanns alltid något nytt att upptäcka under sina promenader i staden. Blev man trött i benen, kunde man ta en taxi hem eller dit man skulle. 

Det behövde inte bli så dyrt. Ofta delade Atenarna på taxin, de hoppade in och ut i taxin på vägen till dess slutdestination och räknade ut priset i taxin. 

Thomaz och Zorin

När Ken kom till tavernan var Thomaz redan där med sin nya tjej, hon presenterade sig som Zorin. Ken visste varför han var där. Det var för att Thomaz ville ha ett godkännande av Ken, som han alltid fick. Han fick ett nickande, som representerade ett okej. 

Efter det obligatoriska godkännandet fortsatte kvällen. De drack Amstel och åt souvlaki med pitabröd på den lilla tavernan. Öl och souvlaki är en svårslagen kombination och en bra bas för magen om kvällen blev lång. 

Zorin berättade att hon jobbade med fastigheter i Aten. De köpte hus i Aten, som var i dålig kondition. Eftersom de flesta inte hade råd att renovera upp dem till en modern standard. Var det inte svårt att sälja in affärsupplägget. Vilket var, att de fick överta marken där huset stod. 

Sedan revs det gamla huset och ett nytt högre byggdes på tomten. De gamla ägarna fick 2-3 lägenheter i det nya huset och resten tillföll byggföretaget. En ”deal” som bägge partner blev nöjda med. Investerarna kunde sälja lägenheterna eller hyra ut dem och de gamla ägarna fick ett nytt fräscht boende. Under ett år bodde man någon annanstans, som ofta byggföretaget ordnade med. Därefter var det bara att flytta tillbaka till sin gamla adress men med en nybyggd lägenhet. 

Ken tittade på Thomaz och tänkte att efter alla år de känt varandra, så visste han fortfarande inte riktigt vad han jobbade med. Thomaz hade alltid Drachme på fickan och var för det mesta bekymmerslös. Ken tänkte att någon gång skulle han pressa Thomaz, om vad han livnärde sig på men inte i kväll. 

De lämnade souvlakitavernan och gick till fots längre ner i Plakaområdet. Zorin guidade dem till en nyöppnad bar. Där enligt henne, drinkarnas nirvana infann sig. Kvällen flöt på och drinkarna lika så, hon hade haft rätt om drinkarna, de gjorde ingen besviken. 

Aten var extra vacker på natten tyckte Ken. Svart natthimmel blandat med neon, starka lysrörslampor, gamla byggnader, ljudet av is i drinkar, syrsor, prat och skratt. 

Ken svävade bort i egna tankar med ett par drinkar i kroppen och en i handen. Kanske skulle han köra sin nya motorcykel längs Atens Riviera? Han hade sedan två veckor tillbaka köpt en splitter ny Honda XR600R, det var en riktig best till offroad hoj. Chansen att han skulle köra den i tuff terräng var dock minimal. Han tänkte, att designmässig var det en riktig fullträff, där alla planeter stod i rad. Kornblå sadel, röd tank med tuff dekal, svart motor, fäljar och pro-link svängarm i silver. Han satt och vägde på stolen när han kände en stark doft av Aramis parfym i luften. 

Plötslig kände han, att någon stötte till honom, där han satt och vägde på stolen. Han föll bakåt och hade slagit sig om inte Aramismannen hade fångat upp honom. Han spillde lite av sin drink på skjortan av obalansen.

 ”Oj det hade kunnat gå riktigt illa det där” sade mannen och tittade på Ken. Innan han hann komma på något att säga, var mannen borta, bara Aramisdoften var kvar. Hade mannen vars namn Ken glömt, varit med hela kvällen i bakgrunden? och då på ett luktavstånd? 

Han släppte det, det var en rolig kväll med mycket skratt. Ken ångrade sig lite, att han hade lovat, att besöka en gammal klasskamrat ”Baccus från konsthögskolan” innan kvällen var slut. Han ursäktade sig och lämnade Thomaz och Zorin i baren, han var inte orolig att de skulle ha tråkigt utan honom.

Baccus skulle ha en modevisning på en båt i Pireus (Atens hamn). Han hade fått lov, att använda Penthouse Terrace svit på Hotel Grande Bretange inför visningen. Som också ägdes av båtägaren. 

Ken visste inte så mycket om uppdragsgivaren, mer än att han var grek och en av 80-talets framgångsrikaste affärsmän. Hotellet låg på Syntagma Square som angränsade till Plaka. Alltså ingen lång promenad från baren. Det var skönt att gå av sig lite alkoholrus. Inte för han kände speciellt berusad men Ken ville ändå få mer skärpa i sinnet. Inne på hotellet tog han hissen högst upp och möttes av Baccus, som tittade ut från en hotelldörr i korridoren. Efter att han hade vinkat in honom ville Baccus, att Ken skulle vara ett yttre öga inför modevisningen. Visningen låg lite mer än en månad bort, det var ingen direkt panik. Däremot var det svårt att avgöra, om det man skapat var bra eller inte, när man var djupt inne i själva processen. Därför behövdes det någon man litade på, som sa vad man skulle behålla eller ta bort. 

När de satts sig ner i hotellsvitens soffa, blev det inte så mycket jobb med själva kollektionen. Mest focus blev det på, att peppa inför visningen och vilken typ av riktning Baccus skulle ha på modellerna, musiken och själva temat. Baccus hade sneglat mycket på Kenzo och hans ökentema. Han ville gå emot Miami Vice vågen, som var det hetast just nu. Inte för att han ogillade den, utan för att han tyckte, att den inte gick att förbättra. Sonny Crockett och Ricardo Tubbs Miami style var i hans mening fulländat. Original gick inte att dupliceras, punkt.

Baccus och Ken hade varit på bio och sett David Lynch filmtolkning av Frank Herberts roman Dune tillsammans. En film som ingen av deras bekanta gillade, förutom de. Det var den ödesfyllda stämningen, kläderna, skådespeleriet både det seriösa och det överspelade rolltolkningarna. Det var också Brian Enos musikaliska bidrag som Prophecy Theme, som var en slags gyllene ram till vad de ansåg vara ett mästerverk. Bägge var överens om, att på något sätt försöka fånga filmens anda till visningen. Efter ett par timmars diskussion kände Ken plötsligt tröttheten ta över honom. ”Du kan sova här om du vill, jag ska jobba lite till.” sade Baccus. Ken gick och lade sig i en av sängarna i sviten. Han somnade direkt. Baccus fortsatte att jobba under nattlampans sken. Han var alltid varit mest kreativ på natten och efter deras samtal hade det kommit nya idéer, som han ville prova.

Uppdraget

Ken gick ner till hotellobbyn efter han hade klätt på sig på morgonen. Baccus låg och sov, Ken anade att Baccus hade jobbat hela natten och antagligen skulle sova fram till eftermiddagen. Han undrade dock varför klockradion hade ringt? Vissa saker fick man aldrig svar på. Klockan var strax efter nio på morgonen och värmen var redan väldigt påtaglig i Aten. Inte så konstigt, då staden låg på en varm breddgrad i en dalgång. 

Han gick ut från hotellet på Syntagma Square och förbi Parlamentet på vägen hem till Kolonaki. Det tog femton, tjugo minuter att gå till Kolonaki. Väl hemma tog han sig en dusch för att skölja bort gårdagens eftersmak och nattsvett. Det var, ett år sedan han hade gått ut Konsthögskolan i Aten och efter det hade han mest drivit omkring. 

Det hade blivit något, som han kände, att han vill bort ifrån. Ken ville inte dricka bort sin tid. Vad han behövde var ett tydligt mål, men vad? 

Han klev ur duschen, satte på sig kalsonger och ett par Hang Ten surf shorts. När han hade startat kaffebryggaren, sneglade han på kuvertet, som låg på köksbordet. Efter frukosten med, yoghurt, nektarinbitar och nötter öppnade han brevet, medan han drack kaffe på balkongen. På balkokongen var det morgon och förmiddags skugga vilket han föredrog. Hans syster hade valt tvärtom om. Hon ville absolut inte få in solen på kvällen i sin lägenhet. 

I kuvertet låg det ett foto i storlek 9 x13 cm, vilket föreställde en kille i tjugofemårs åldern. Han visste vem det var, det var Mackie. De hade gått i samma klass på Konsthögskolan. Han var en kille, som man ville ha på sin sida. Mackie var snygg, vältränad och hade en karismatisk utstrålning. Med den auran fick han lätt med sig människor på sin sida och kunde lätt utmanövrera ut dem han inte gillade. På fotot bar han bruna Ray-Ban Wayfarer och det svarta axellånga håret hängde ner på hans pastellgröna Ocean Pacific T-shirt. Bakom honom på fotot fanns ett apotek. Det stod FARMAKIO MARIANNA GLYFADA med röda och gröna bokstäver. På kortets vänstra nere kant stod det år och månad med digitala bokstäver, -85 juli. Han såg också Mackies kaxiga och charmiga leende på kortet. Det gick inte att ta miste på, att det var han. På baksidan av kortet stod det handskrivet med små bokstäver. 

Hej Ken, jag vill att du hittar min son och kommer förbi mitt galleri och meddelar mig var min son befinner sig. Som belöning kan jag erbjuda dig en praktikplats i mitt galleri, Elena.

Han hade träffar Mackies mamma Elena några gånger på Konsthögskolan. Alla visste vem hon var. Hon ägde Atens största konstgalleri och hon var någon av en kändis i konstvärden. Att få en praktikplats hos henne kunde innebära en början på något stort. Många ville få in en fot hos henne och nu blev han erbjuden en plats bara sådär. Okej tänkte han, bara att hitta Mackie först, hur svårt kan det vara? Han visste var apoteket i Glyfada låg och tänket ta en tur dit med Hondan. Han hade ändå planerat, att åka ut till Atens Riviera, så två flugor i en smäll, perfekt. Han stoppade ner kuvertet i bakfickan och tog på sig sin svarta kortärmade skjorta. Det var egentligen för varmt med hjälm men han hade lovat mamma Dimitra att alltid använda hjälm. Han hade därför köpt en öppen grön Bell hjälm med en svart kort skärm. Medan han låste dörren till lägenheten och gick ner till motorcykeln tänkte han på Mackie. Ken hade inte tillhört den innersta kretsen av Mackies vänner men några gånger hade han varit med dem ut på kvällen. Upplevelsen hade varit som att köra en Honda Civic medan Mackie och hans vänner körde Lamborghini Countach. Det hade varit kul men inte riktigt hans stil. Ken var ingen ”gasen i botten”, utan mer en tänka först, agera sedan person. 

Nere på gården stod den, skönheten. En kick och så brakade fyrtakts motorn igång. Det ljudet var ljudet av kärlek och det var svårt att inte brumma med när motorn gick igång.

Kolonaki- Glyfada tog ungefär tjugofem minuter med motorcykeln. Glyfada verkade vara en bra punkt att börja på och vägen dit var som gjord för motorcykelåkning. Han tänkte, att i Aten hade man allt, Riviera och citypuls. 

Den antika staden Aten hade överlevt i tusentals år och den bar på hemligheter i form av gamla bosättningar, som kom till dagens ljus, när det skulle byggas nytt och staden växte. Speciellt när Athens Metro skulle byggas ut till Varkiza, som låg fyrtiofem minuter med bil från centrumkärnan. Anledningen var att många av stadens invånare, som hade det lite bättre ställt, ägde ett sommarhus eller våning i någon av kustbyarna strax utanför Aten. 

Om man jobbade och bodde i sitt sommarhus på sommaren var det smidigt, att kunna ta tunnelbanan och slippa krångla med den ständiga trafiken. Det var också varannan dag principen för användning av bilen, baserat på bilens registreringsskylt. 

Detta var ett beslut staden tagit för att minska smogen. Vissa ägde dock dubbla registreringsskyltar med ojämna och jämna slutsiffror. Vilket alla visste men beslutet hade ändå en viss påverkan för miljön.

Även om man inte hade råd med ett boende i kustbyarna utanför Aten kunde man lätt ta sig ut på helgen och njuta av alla stränder på dagen och åka hem på kvällen. Att njuta av ett lugnare tempo var det ingen grek som sa nej till. 

Även om grekerna redan hade en permanent temposänkning från födseln. Ken tänkte att vi ”grekerna” redan har bidragit med kultur och filosofi till världen. Nu kunde man ta det piano och snacka bort några timmar. Detta skulle bli betydligt enklare och smidigare, om Athens Metro byggdes ut till dessa mer avkopplade kustbyarna längs Rivieran.

Han åkte förbi Syntagma Square med Palatset på vänster sida. Direkt efter palatset låg den stora parken Ethnikos kipos. Utanför parken stod det alltid en man som sålde rostade kastanjer, så även idag. Han kände den brända doften av kastanjenötter, när han åkte förbi mannens lilla kastanjgrill. Strax efter parken stod alla pendelbussar parkerade. Det var lugnt idag men på vardagarna var det ett organiserat kaos. Motorcykeln brummade på längs väg 91 ut ur staden. Det var först när han närmade sig hamnområdet som han började känna saltvattnet i vinden. På höger sida om honom på vägen till Glyfada låg Medelhavet och glittrade med en svag havsbris och runt omkring vägen bredde det brända landskapet ut sig. Det kändes poetiskt och patriotiskt på samma gång, något som gjorde honom stolt att vara grek. 

Plötsligt blåste en röd och vit Yamaha TT 600 motorcykel förbi honom. Han kände igen modellen för han hade sneglat på den innan valet föll på Hondan. Han såg inte, vem som körde men han kunde svära på att passageraren var Zorin. Ingen av dem två hade hjälm och Zorins hår, om det var hon? Fladdrade som en flagga i vinden. Han tog upp jakten men modet övergav honom när farten ökade och Yamahan zick-zakande igenom trafiken. Han kom bara så pass nära, att han uppfatta en svag doft av Hawaiian Tropic i luften. 

Det kändes dumt att ta onödiga risker bara för att komma ikapp. Han svängde in på Andrea Papandreou gatan i Glyfada, där han visste, att apoteket låg. Utanför apoteket stod det en röd vit Yamaha och det knäppte högt ifrån motorn och avgasröret när metallen svalnade. På motorcykeln satt Zorin och tände en Marlboro Lights med en vit Bic tändare. Hon tittade på honom medan hon tog ett bloss. Hon såg väldigt avslappnad ut, där hon satt men sina blå avklippta 501:or jeansshorts, ett vit/ svart rutigt Vans linne och flip flop som en gång nog hade varit vita. 

Hon skrattade och sade ”Jaså, det var du vi passerade på vägen hit?” Innan Ken han svara kom Mackie ut från apoteket. Han tänkte, hur lätt var inte detta. Praktikplatsen är så gott som hans. Det återstod bara att åka till Elenas galleri och meddela den goda nyheten.

Mötet

Mackie närmade sig Ken, som bara stod ett par meter bort. Ken tog ned stödet på motorcykeln och skulle precis säga något, då Mackie avbröt honom med ett finger i luften. ”Jag visste att du skulle lyckas hitta mig.”

Mackie fortsatte ”Jag har nämligen ett jobbförslag till dig. Jag var tvungen att testa din äventyrliga sida först, okej?” 

Okej! så detta var bara ett skämt eller? Tanken på praktikplatsen försvann från Kens tankar. Detta var definitivt en ny sida av Mackie. Ken hade inte uppfattat honom som en skämtare eller någon, som kom med jobberbjudande. Mackie hade seglat igenom Konsthögskolan på grund av, att han var smart och begåvad. Pengar hade han redan, så det var ingen drivkraft för honom. Hans mamma och pappa var separerade sedan Mackie var liten. Hans pappas bidrag till honom var, att han satte in pengar på hans konto. 

Hur mycket det var visste inte Ken men tillräckligt för att överleva i den grekiska överklassen, som hans far härstammade ifrån.” Nu när du har tagit betet, kan du lika gärna spendera dagen med oss och lyssna på vad vi har att säga” sade Mackie. 

Zorin avbröt Mackie ”Vi har lånat en båt som ligger i marinan i Glyfada. Vi tänkte ta en dagstur på medelhavet och pratar igenom ett förslag, vad säger du?” 

Ken startade motorcykeln och sade ”Vi ses i hamnen”. Han hade ändå inget för sig. De gick ner mot båtarna i marinan efter att de parkerat motorcyklarna längs kajen. Det var en blandning av stora och mindre dagsbåtar i hamnen. Detta var ingen fiskebåtshamn utan mer för de med mycket Drachme på fickan. De som kunde kosta på sig en båt, som var i en prisklass som ett boende. ”Vad letar vi efter?” sa Ken till Zorin när de gick på bryggan. 

Då hörde han en bekant röst som ropade ”Yasou´re Ken.” Det var Thomaz som stod på båtdäcket tillhörande en av de mer generösa båtarna i marinan. Stor nog för att ta tio personer ut på medelhavet på ett bekvämt sätt. ”Välkommen ombord på Octopus. Det är din kapten Thomaz som talar.” ”Du kunde ha sagt något igår” svarade Ken. ”Men då hade det inte blivit en överraskning, eller hur?” Sade Thomaz och fiskade fram en Heineken ur en ishink som stod på båtdäcket och gav den till Ken. 

Thomaz ”Vi skålar för ett nytt kapitel i våra liv. Du vet att det är dags för dig att släppa drinkglaset och börja engagerade dig för din framtid och det är det som vi ska diskutera här idag. Du kommer inte att bli besviken när du hör upplägget.”

Ken stod på båtdäcket med ölen i handen i augustivärmen på kroppen och en dagstur ut på medelhavet lät inte så tokigt. Alla var ombord och båten gled långsamt ut ur hamnen. Hade han inte haft solglasögon, så hade han blivit blind av reflexerna från solen som studsade på vattnet. Dagtid i Grekland var hans Ray- Ban Aviator, ett måste. Mackie ställde sig bredvid Ken och sa ”Först åker vi ut och badar och äter lunch. Sedan diskuterar vi vår affärsidé.”

De åkte ut och ankrade en bit ut från Glyfada. 

Thomaz hade tagit med sig badbyxor till Ken. Det var ett par nyköpta vita Speedo med rosa text. Thomaz skrattade ”De klär dig” sade han. Ken var mest glad för att han också kunde bada. Han var inte så känslig för färgen rosa. De dök från båten och simmade runt den. 

Efter ett tag kände alla att hungern började göra sig påmind. Mackie dukade fram en lunch bestående av fetaostsallad, grillad kyckling och bröd. 

Det fanns öl och vatten att välja på. Ken tog vatten till maten och de andra gjorde likadant. Radion spelade grekisk tio i topp musik. 

Efter maten drack de kaffe och satt i skuggan på båten, som gungade på vattnet. Det var nästan, att han hade glömde bort, varför han var där. Alla var lite dästa efter badandet och maten. Ken kände att gårdagen gjorde sig påmind. Ja, tänkte han, det var dags att släppa drinkglaset. Även om detta nu inte skulle vara något för honom, så var det dags.

Zorin satte sig bredvid Ken, där han satt med fötterna dinglade över båtkanten. Hon hade tagit med sig varsin öppnad Heineken. ”Berätta om din familj” sade hon och gav honom den ena av de två.

Kens Pappa hette Matsu Fujiyama och kom ifrån Japan. Han jobbar på den Japanska Ambassaden i Aten. Han kom till Grekland för han behövde sinnesro. En gång berättade han för Ken, att även om han älskade sitt hemland, så kunde han inte andas där. Allt i Japan är en kata. Göra frukost en kata, åka till jobbet en kata, hälsa på kollegor en kata. 

Han förklarade att en kata var ett förutbestämt sätt hur saker och ting skulle utföras på. Ett sätt som passade de flesta japaner. Vilket betydde att man aldrig behövde fundera på hur en syssla eller sociala koder skulle utföras eller tolkas. 

Man kunde säga, att det var en frihet att inte behöva ta ständiga beslut, eftersom de redan var tagna. Matsu däremot gillade den europeiska friheten och Grekland hade tagit emot honom på ett varmt sätt. På Ambassaden var han japan, men den övriga tiden var han grek. Det enda som han saknade ifrån Japan var maten. 

Mamma Dimitra Matarangas var född i Aten och jobbade som arkeolog och det var hon som hade fått Ken intresserad att studera på Konsthögskolan. Hans syster Miki Matarangas jobbade också som arkeolog med mamma. Miki hade valt att byta till mammas efternamn då hon inte orkade svara på alla frågor om efternamnet Fujiyama. De bägge hade ärvt mammas utseende förutom ögonens svarta ton och form och det lite rakare håret. Håret hade också en lite svartare nyans än grekernas. Men det krävdes en längre granskning, för att se det asiatiska arvet.

Ken bytte ämne när Thomaz kom fram och satte sig ner. Mackie låg och flöt på en neonfärgad luftmadrass nedanför dem under båtens skugga. Timmarna flöt på med bad och anekdoter från utekvällar och familjemiddagar. Mörkret började falla över kusten och det var dags för middag. Thomaz hade tagit med sig en Moussaka som han värmde på. Grekerna var bra på grekisk mat men inte så mycket på rätter från andra länder. Därför höll man sig bäst till det grekiska köket. Det fanns fetaostsallad och bröd kvar ifrån lunchen. ”Nu skulle det vara gott med några öl eller hur” sade Thomaz. Tydligen gick det bra att ta några öl bara man släppte drinkglaset tänkte Ken. 

De satt tysta medan alla tog mat och åt. Från båten kunde man se alla ljusen ifrån kuststräckan på land. De låg inte längre ut än att man kunde höra skratten och musiken från de strandnära tavernorna. När maten var uppäten tog Mackie fram en flaska ouzo och fyra små glas. Han fyllde glasen och ställde flaskan på bordet och sade. ”Jag hoppas, att du kommer ombord på detta, annars så är det en lång simtur till land.” 

Ken kände ouzons lakritssmak rinna ner för halsen och även Mackies ord, när han drack. Alla tittade på honom, det var nu det skulle komma, anledningen till varför han var inbjuden.

Mackie öppnade upp samtalet. ”Det här är något som vi alla kommer att tjäna mycket pengar på. Jag ska vara ärlig med att säga, att det inte är helt lagligt men inte helt olagligt heller. Det beror på hur man tolkar det.” Ken var inte så intresserad av pengar men han hade en känsla de sista månaderna, att han ville göra något annat och detta var definitivt det. Man kunde avgöra detta på allvaret, som nu var runt bordet. Mackie fortsatte ”Vi är nu tre och vi behöver en fjärde spelare i vår affärs idé, vilket är du. Din tur Zorin” avslutade han.

Zorin började förklara. ”Du vet vad jag jobbar med men det du inte vet är, att när vi river gamla hus så hittar vi ibland historiska föremål från stadens historia. Det kan vara allt ifrån något långt innan Kristus födelse till andra världskriget. Jag betalar rivningsgubbarna för det de hittar. Om jag skulle kontakta myndigheterna så kan bygget bli stående på obestämd tid för eventuella utgrävningar. 

Byggarbetarna vill inte, att arbetet stannar. Investerarna vill inte det. De förra ägarna vill definitivt inte, att det inte byggs några lägenheter till dem. Man kan säga, att jag gör alla en tjänst.

Thomaz har ett liknande upplägg fortsatte hon. I spåret av tunnelbanebygget, så hittades det också antikviteter. 

Hans jobb är att eliminera hinder, så att jobbet med tunnelbanan kan rulla på utan stop. 

I hans jobb för Athens Metro ingår det, att köpa ut husägare, prata med boende men också att ta hand om antika föremål, som kan innebära en lång och kostsam omdirigering av tunnelbanelinjen. Nu har vi kommit till en punkt, då vi har samlat på oss många föremål. Det är där Mackie kommer in” avslutade hon.

Mackie fortsatte ”Av en slump träffade jag Thomaz, när han skulle sälja en antikvitet till min mamma på hennes galleri. Hon kunde naturligtvis inte ta emot det, eftersom det olagligt att handla med antikviteter utan att få ett godkännande av staten. Det var då jag kom på, hur vi skulle gå tillväga. Mamma har investerat i ett lyxhotell på Mykonos samt en lokal, som kommer att vara ett showroom där försäljningen kommer att äga rum. Jag kommer att frakta varorna till Mykonos och ta hand om betalningen som sker genom ett dottergalleri till mamma, som står i mitt namn. Köparna betalar vitt till mig för konst som de också får. Kvittot innehåller vad de har köpt, låt säga en vas. Det ända smolket i bägaren för kunderna är, att det inte går att försäkra varan. Eftersom den inte kan inspekteras av en försäkringsagent, utan att upptäckas som ett odeklarerat antikt föremål. Det är ingen situation våra kunder vill hamna i. Det går däremot att dra av det på skatten som konst på firman/kontoret, då kvittot är en vit konsttransaktion. Vi kommer också stå för leverans till kunden om så önskas.”

”Så varför behöver vi dig?” fortsatte Mackie. ”Du ska nämligen vara vårt ansikte utåt i vårt showroom på Mykonos. Du ska föra ihop varan med kunden och få dem att känna sig avkopplade och utvalda. Som ett förtroende mellan dig och kunden.

Jag frågade Thomaz, om vem vi kunde lita på och som hade ett öga för detaljer, konst och en personlighet, som köparna kan känna sig bekväm med. Han nämnde bara ett namn nämligen ditt. Jag tyckte, att det lät som ett bra förslag. Vi har ju setts förut på skolan och jag plockade inte upp några konstiga vibbar från dig där. Du kommer naturligtvis också få en del av kakan. Inte lika mycket procent som vi andra dock. 

Procent utdelningen kommer att vara på följande sätt. Jag tar femtio, då också femton går till mamma. Thomaz och Zorin tar tjugo var. Då är det tio procent kvar till dig. Utdelningen är baserad på vinsten. Det är mycket utgifter. Hyra av lokal, hotell, villan, transport, kläder, mat och dryck och så vidare. Mamma tar också ut hyra på lokalen och en villa, som vi kommer att använda oss av.” 

Mackie öppnade en Heineken till och tog en klunk innan han fortsatte.

”Det är en generös samling antikviteter som Thomaz och Zorin har samlat på sig. Vi ska köra en testmånad på Mykonos med start om ett par dagar och vi ska försöka sälja så mycket det går. Är du med eller inte?” Sade han snabbt, som om han hade velat fråga det länge.

Ken svarade med ett enkelt ”Ja.” Alla andades ut runt bordet nu när hela upplägget var förklarat och godkänt.

Alla spelare var klara, om ett par dagar skulle tärningarna rullas. Fram tills nu hade det bara varit en idé tänkte Mackie.

Ken undrade var denna Mackie hade varit. Detta var långt ifrån Konsthögskolans partytider. Kanske ingen annan undrade det men Ken gjorde det. Ken tänkte att det var bättre att ställa den frågan nu, än att undra när han stod i butiken och sålde antikviteter. 

Jag har en fråga till dig Mackie ”När bytte du från Playboy till affärsman?” Det blev tyst vid bordet en sekund. Mackie harklade sig och sade ”När drinkarna slutade att smaka gott. Om det är något du kan relatera till?” Ken nickade. Sedan fortsatte Mackie att prata. ”Ibland spelar man den roll, som man blir tilldelad. Man kanske, till och med spelar man den bra. Jag kände mig som en skådespelare, som ofrivilligt fastnat i ett rollfack och inte fick andra roller. Därför bestämde jag mig för att ge mig själv en annan roll.” 

Det var tyst och ingen sa något på en stund. Det var väldigt nyktra ord att fundera på, tänkte Ken. Zorin var den första som bröt tystnaden. Hon vände sig till Thomaz och sade. ”Det är dags att åka hem nu.” 

Ken och Niki

Thomaz lättade ankar och styrde båten mot Glyfada marina. Mackie ställde sig bredvid Ken och sa. ”Du vet, Mykonos kommer att bli en kassako.” Mackie fortsatte att prata. Ken visste inte om det var riktat till honom eller om Mackie bara pratade rätt ut. Som om man han hade en dialog med sig själv.

”Mykonos är redan inbjudande nog med sitt klara blågröna vatten och de många vita stränderna. Detta plus att det är ett glamourcenter för ”high end party life”. Ett ställe att se och synas på av de som vill ha och de som redan har och vill bli beundrade. All detta drivs runt av pengar och det ska vi ta en del av. Jag skulle sätta min sista Drachme på, att detta är Medelhavets yachttätaste marina.”

När de lämnade båten tog Mackie tag i Kens arm, på väg till motorcyklarna och sade. ”Vi ses här imorgon eftermiddag. Packa en duffel bag med det nödvändigaste. Du kommer att vara borta hela augusti från Aten. Vi kommer att handla kläder åt dig på Mykonos, som du kommer att bära i butiken, så packa bara det nödvändigaste, typ, jeans och t-shirt.” Ken skulle precis kicka igång Hondan när Mackie ropade ”Jag skickar någon i morgon och hämtar din motorcykel, du vill väl ha med den?” 

”Absolut” svarade Ken.

När Ken körde hem, hade mörkret redan sänkt sig för kvällen. Det var ingen direkt nattkyla i den grekiska natten, värmen var på dygnet runt. Ken funderade på, varför det fanns så få cabrioleter i Grekland. Han visste egentligen varför. De var så pass högt beskattade, att väldigt få hade råd med dem. Vad han inte förstod var varför? Grekland var som gjort för att glida runt med himmelen som tak. När han passerade parken strax innan Syntagma Square, så kände han den välbekanta doften av rostade kastanjer. Då visste han, att han snart var hemma. När han kom hem, hällde han upp ett litet glas Metaxa. Inte hans favorit men det var det ända han hade hemma. Det var en present från mamma. Det var hennes favorit och hon hoppades att det också skulle bli hans men det skulle aldrig hända tänkte han, medan han tog en klunk och avslutade funderingarna inför morgondagen. Allt är bara gissningar ändå. 

På morgonen kom en tjej förbi och hämtade Hondan. Ken satt på balkongen när han såg henne komma in genom porten till husets innegård. Hon tittade upp på balkongen samtidigt som Ken tittade ner. 

Så fort deras ögon möttes sa hon. ”Mackie har bett mig att hämta Hondan.” Han gick ner för trappan och gav henne nycklarna till motorcykellåset och tändningsnyckeln. Hon hade med sig en egen hjälm, det var en likadan Bell 500, som han hade, men svart och utan skärm. 

På sidan stod det Niki med små bokstäver i silver. Klockan var kvart över nio och redan riktigt varmt. Hon hade de obligatoriska avklippta 501:orna, som shorts och en lila magtröja. På fötterna bar hon ett par rödvita Nike Dunk High. Hon tog på sig hjälmen efter att hon hade bett honom låsta upp Mclåset. 

”Nycklarna” sa hon kort. ”Båten går snart, om du vill ha med Hondan till ön” fortsatte hon. Hon klev upp på kicken och lade hela sin tyngd på den. Brrrraambbadddang lät det när motorn sparkade igång. Hon pekade mot porten, för att han skulle öppna den. Ken låste upp den och hann knappt öppna den förens hon åkte igenom porten. Han tittade efter henne, när hon körde ner för gatan. Han vet inte om hon tittade i backspegeln eller inte men hon vinkade lite nonchalant med baksidan av handen. Sedan var hon och motorcykeln borta. 

Ken gick upp till sin lägenhet och packade för att senare ta en taxi till Glyfada marina. Det finns inte så mycket att göra hemma ändå. Han packade först ner sin gula Walkman med några bland band, vilket var ett måste. Därefter fyllde han duffelbagen med batteriladdare, ett par Ocean Pacific linnen, några vita t-shirts, Vans skor och kalsonger. Strumpor använde han ändå inte på sommaren. Det sista som han lade i duffelbaggen var sin nyinköpta Creed parfym, Irish tweed. Den luktade sportigt och fräscht. När han satt i taxin på väg för att träffa de andra i Glyfada marina tänket han att hans Creed doft kunde vara en liten doftpresent till nästa kund i taxin. När han gick ur taxin stod alla tre på bryggan och rökte, medan de väntade på honom. Att inte röka var nog det ogrekiskaste han gjorde.

”Hej” sa Mackie ”Den där skjortan har sett många kvällar, eller hur?” Ken svarade inte.

Mackie fortsatte att fråga om hämtningen av motorcykeln hade fungerat bra. Innan Ken hann svara sa Mackie ”Niki pratar inte så mycket med folk hon inte känner men ska man ha något gjort så är Niki hundra procent.” Ken undrade tyst om Mackie var hundra procent. 

Zorin, som för dagen var kapten sade ”Att resan till Mykonos tar några timmar. Så det finns gott om tid, att ta det lugnt och njuta av båtresan dit.”

Zorin

Zorin var tjugosju år och var född i Thessaloniki, en vacker kuststad i norra delen av Grekland. Jobbet hade tagit henne till Aten och bort från Thessaloniki, det var där pengarna och karriärmöjligheter fanns. Hon vill klättra uppåt och Aten var den rätta adressen för detta. Zorin hade träffat Thomas för ett år sedan. De hade först varit vänner men det hade växt till något mer. Det hade tagit tid att komma nära varandra men när de väl insåg, att de bägge hade samma riktning och värderingar i livet hade det inte varit någon tvekan från någon av dem. Det kändes väldigt rätt. Bägge hade upptäckt att man inte kunde bli rik på att vara anställd. Antingen hade man en egen verksamhet eller så var man anställd. Att vara anställd enligt dem, skapade en sårbar position i svåra tider. Däremot skulle det inte förringas att man måste börja någonstans. Att vara anställd men med siktet på att lära sig ett yrke och knyta kontakter, var en bra början. Det farliga var att stanna kvar och långsamt släppa taget på sin egen dröm. En dröm på framgång och frihet, som bara pengar kan skapa. Målet var att bygga upp ett stort startkapital för att öppna ett eget företag. 

Zorin hade en affärsidé om strandnära villor längs kusten. Det fanns fortfarande mycket outnyttjad mark en halvtimmes bilfärd från Aten och norr ut. Hon ville bygga hus vid kusten och fokusera på medelklassens pengar. Med hus på 120-150 kvadratmeter.

Hon visste, att med Thomaz kunde hon jobba kvällar och nätter med sitt framtida företag. För honom behövde hon inte förklara sig. Thomaz var upptagen med sina projekt och såg det bara som positivt, att Zorin hade samma driv som han. 

Hon hade också aktivt dragit ner på alkohol konsumtionen. Detta på grund av att de ofta var ute på restauranger och barer. Det var där de affärer gick i lås eller grusades. Man ville inte vara den som var en torris och skåla i vatten, vilket uppfattades som ett dåligt omen. Att hålla alkoholen till ett minimum och bara dricka ett eller två glas, var däremot okej. Då var man med men ändå fokuserad. Hon gillade också att springa sedan hon kom till huvudstaden. Löpningen fick hennes tankar att bli klarare och under löprundorna slipades hennes byggföretags planer allt mer. Det som motiverade henne mest var rädslan, att bli gammal och behöva räkna de Drachme som befann sig i fickan.

Mykonos

Zorin förtöjde Octopus i Mykonos marina. Deras yacht såg ut som en jolle i jämförelse med de andra yachterna, som låg förtöjde i marinan. Det var positivt tyckte Mackie, eftersom det var en fingervisning, att det var här pengarna fanns. När alla stod på bryggan tog Mackie kommandot och sa ”Nu går vi och äter något i närheten. Efter maten så ska vi kolla in mammas hotell.” De gick till restaurangen som låg närmast, Captains Choice stod det ovanför menytavlan, som innehöll den vanliga maten, pastarätter och souvlaki. De hade ätit och druckit ett par Amstel öl under tystnad, precis som om det var nu alvaret började. Mackie reste sig och sade ”Nu tar vi en taxi.” Det var inga protester, efter maten och ölen var det ingen, som hade lust att gå någon länge sträcka i den vindstilla värmen.

Thomaz hade inte sagt många ord sedan de lämnade marinan i Glyfada. Det kändes inte som han hade ångrat sig utan bara en slags koncentration på vad som skulle komma, tänkte Ken. 

Hotellet låg i utkanten av Mykonos stad. Taxin stannade på hotellets parkering, som rymde upp till femton bilar men just nu var det tomt. Ken läste på hotellskylten HOTELL ARRAKIS stod det. Wow tänkte han, någon gillar Frank Herberts romaner om Dune. Plåtskylten var 1,5 meter lång och hade redan börjat rosta, vilket Ken anade var meningen. När han tittade närmare på skylten såg han att det var belysning installerad bakom den. Efter mörkrets inbrott skulle den framträda på sitt tilltänkta sätt konstaterade han. Till höger om skylten var en stor trädörr. Resten av hotellets exteriör var av sten. Det var som att stå framför ett mindre stenslott. 

Mackie öppnade dörren till hotellet. Trots sin storlek öppnades dörren utan någon ansträngning. Ken, Thomaz och Zorin gick in. I lobbyn var det väldigt vitt, vitt golv med silverstänk i som täckte hela golvytan utan några synliga skarvar. Det var högt i tak och ett par vita stenpelare stod som två starka armar och höll, till synes upp hela övervåningen. Man fick intrycket att det var både luftigt och starkt samtidigt, en tydlig ying och yang känsla. Vid ena sidan av entrén stod en par vita Barcelonastolar en soffa samt ett glasbord. Mittemot loungen, bakom den vita marmor disken med en ebenholts träbänk stod en kvinna. På väggen bakom henne hängde svartvita fotografier av kända nutida grekiska människor. 

Fotografier på Yiannis Chrysomallis, Odysseus Elytis och Vangelis. Ken tänkte att vissa av dessa måste man nog vara grek för att känna igen. Det var uppfräschande, att hylla konstnärer i detta århundrade. Kvinna bakom disken var i fyrtio års ålder och hennes skönhet från tjugo års ålder hade dröjt sig kvar. 

En blandning av mjukhet och erfarenhet som ingav lugn och förtroende. ”Kali mera”(god dag) sa hon och rättade till den lilla vita vasen med de nyplockade blommorna i, som var den enda färgklicken i lobbyn.

”Jag heter Vicky” sade hon. ”Jag ska visa er till era rum en trappa upp. Om det är något ni behöver på rummet så ring till receptionen, så kan jag ordna det.” Mackie avbröt henne med att säga” Jag avviker nu men jag kommer förbi lite senare.” Vicky lämnade receptionen och vinkade att de skulle följa efter henne en uppför trappan. Ken tittade på Thomaz och Zorin. Alla var tysta, som om de ville insupa upplevelsen. Ingen av dem hade någonsin varit inne i ett sådant hotell förut. 

En trappa upp var hotellets första och ända våning. Korridoren var i samma stil som lobbyn, fast med en svagare belysning. Längs med golvet satt uplights, som lyste upp väggen med fotografier men dessa foton var i färg. Fotografierna föreställde symboler tillhörande den grekisk ortodoxa kyrkan, med bilder på kloster och kors. Bilderna var mer en hyllning än ett påtvingande av religion. Alla hotellets tio dörrar hade en inbyggd nisch med en tio centimeters bronsfigur i. På Kens dörr var Artemis avbildad med en jakthund och en hjort. Hon var guden för både jaktlycka och beskyddare av djur. ”Stig in i ditt rum” sade Vicky till Ken och gick vidare med Thomaz och Zorin till deras rum. 

Ken gick rakt igenom rummet och öppnade skjutdörrarna och det fladdrade till i gardinerna av den varma vinden. De första tre meterna var lätt skuggade av ett skärmtak gjort av bambu. Solen hittade igenom men ändå så pass lite, att det gav en behaglig skugga. Hit flydde man när solen blev för het. 

Under skärmtaket stod stolar och ett litet bord gjort av rotting med marinblåa sittdynor i. I änden av uteplatsen fanns en infinity pool som såg mer än inbjudande ut. Ingen jättehistoria men uppskattningsvis fyra gånger sex meter. Ken gick tillbaka, då han insåg att han fortfarande höll i duffelbaggen. Han slängde den på sängen och tog på sig sina svarta Speedo och hoppade i poolen. Rummet fick han inspektera senare. Det låg en vit stor badring i poolen och väntade på hans sällskap. Nu fattades det bara lite egen tid och ligga och guppa runt ett tag. 

Efter en timme ringde telefonen i sovrummet. Det var Mackie som sa att det var dags att åka och köpa kläder, som han skulle ha i showroom. Han klädde på sig snabbt i badrummet som vid första anblick inte alls såg så speciellt ut. Tills man tittade på detaljerna. Alla fogar och synliga rör var gjorda med störta omsorg. De vita Handdukarna med klassiska kantiga meandermönstret hängde på silveröglor. Väggkaklet var vitt och golvet var mosaik föreställande berättelser från antiken. Resten av badrummet var sparsmakat med några få detaljer som stack ut. Han tittade snabbt in i sovrummet där han hade kastat in duffelbagen. Sängen flankerades av två valnötsbord med kopparlampor ovanför och en ljusblåturkos matta bredde ut sig under sängen. Resten fick han inspektera senare. 

Han gick ner till lobbyn där Mackie satt i en av Barcelonafåtöljerna och väntade. Ute stod en sliten gammal beige Mercedes taxi och väntade med dieselmotorn igång. Mackie gav adressen till taxichauffören och snart stod de utanför en boutique som låg i Little Venice i Mykonos Town. Ovanför boutiquen stod en skylt MYKONOS VICE. Serien Miami Vice hade starkt influerat den yngre generationen i Grekland. Man kunde se många män i tjugo-trettio års ålder med en casual chic stil. Fladdriga chinos, barfota i loafers och pastell piké tröja eller t-shirt. På kvällen uppkavlade linne kavajer och tonade solglasögon med 3 dagars skäggstubb, även en tunn guldkedja ingick i den anammade stilen.

Inne i boutiquen luktade det Hugo Boss parfym och läderskärp. Ägaren tog Kens mått, Ken var hundrasjuttiofem centimeter lång och hade lätt för att se vältränad ut. Även om det hade blivit lite träning den senaste tiden. Radion spelade de senaste hitlåtarna. Hela besöket gick väldigt fort, de kom in till Billy Oceans-Lover Boy och gick ut till Madonna-Into the Groove. 

När de stod i dörren ropade ägaren ”Vilken storlek har du på fötterna?” 

”fyrtiotvå” svarade Ken. Kläderna skulle levereras till hotellet dagen efter hade de kommit överens om. Mackie sade ”Du, vi ses klockan nio på morgonen utanför hotellet. Säg det också till Thomaz och Zorin, okej.” Ken nickade. 

De skildes åt i Mykonos trånga vita gränder med det blå trä detaljerna runt fönster och portar. Mackie försvann snabbt runt hörnet men innan han försvann vände han sig om och sade ”Du hade inte sagt ja, om jag bara hade frågat.” Mackie väntade inte på något svar, Ken hade ändå inte haft någon fråga men Mackie hade rätt. Ken hade inte följt med till Mykonos om han bara hade blivit tillfrågad, det hade krävts något extra som lockade och det hade Mackie, Zorin och Thomaz erbjudit. 

Ken promenerade runt i Little Venice, vilket verkligen var ett passande namn för denna del av Mykonos Town. Bostadshus, barer, kaféer och restauranger var byggda där havet mötte dem. vilket ingav en känsla av en samhörighet med de människobyggda husen och havets ständiga rörelse.  

Ken kände sig hungrig och ville inte sitta och trängas på en uteservering i Litttle Venice. Det fick bli en souvlaki med pita bröd från ett hål i väggen. Av erfarenhet var just de det godaste. Grillat lamm, färskt bröd, vitlökssås och sallad, samt en 33 cl öl till det. Han åt i gränden och ställde sin 33:a Amstel på den lilla hyllan vid souvlaki grillen. 

Efter lunchen på stående fot, hägrade poolen på hotellet. Att hänga över kanten med solen värmande och några öl i kroppen var svårslaget. Vatten och annan dryck gissade han fanns på hotellet. Däremot så ville han köpa med sig något salt och sött. Han köpte saltade nötter, chips och skivad vattenmelon i en påse. När han gick ur taxin och in i hotellet tänkte han, Arrakis, så coolt namn. Han nickade åt Vicky i receptionen, när han gick förbi på väg till sitt rum. Inne i rummet kollade han kylen, visst var den full med dryck. Ken kunde verkligen uppskatta, att de hade installerat en stor kyl/frys i rummet. En tredjedel var frys och resten kyl, vilket var perfekt om man ville ha fest på rummet och fylla på med kylda drycker och is. Att bjuda på en riktigt kall öl istället för en ljummen var lyxigt.  

Han hade fortfarande på sig sina svarta Speedo. Byxorna och skjortan åkte av och han sprang till poolen, dök i och simmade fram till kanten. Han simmade tillbaka när han insåg att ölen saknades för den ultimata upplevelsen. I köket fanns en bricka med en uppblåsbar underdel, genialt. Han blåste upp den och satte ölen på den uppblåsbara brickan i poolen och simmade efter den. När han hängde över kanten såg han vägen nedanför, som delade hotellet ifrån havet. Den salta havsbrisen förde med sig en svalkande bris och röster från samtal ifrån omgivningarna. 

En välbekant 4-takts ljud avbröt hans tankar. Det flesta ljud av bilar och motorcyklar passerade men detta motorljud stannade kvar på parkeringen och puttrade. Han tittade över poolkanten och fick se Niki sitta på hans Honda. Dammet hade ännu inte lagt sig runt motorcykeln. Han ropade högt ”Niki, Titta upp.” Hon tittade upp, stängde av motorcykeln och fällde ner stödet. 

Niki sade kisande medan hon tittade upp ”Om du har en pool där uppe, bjuder jag in mig, har du det?”

”Visst, kom upp” sade Ken. Han låg kvar i poolen när Niki kom in i rummet och ut på rummets terrass.

Hon tog av sig jeansshortsen och sparkade av sig basketkängorna, kvar på kroppen var en svart baddräkt med några smala guld ränder. Hon dök i och simmade fram till honom och drack de sista klunkarna på ölen, som stod på den flytande brickan. ”Onassis style” sade hon. Ken nickade och sade ”Jag är lika imponerad som du.” Det knakade på dörren och Zorin kom in. ”Wow, knappt ett par timmar på ön och redan en dejt i poolen, jag är imponerad” sade hon och skrattade. 

”Det är ingen dejt. Jag lämnade tillbaka hans Honda och tog mig friheten att prova poolen” svarade Niki. ”Alright då” svarade Zorin. Ken vidarebefordrade till Zorin vad Mackie hade sagt till honom. Ken frågade om Zorin och Thomaz ville komma över till honom på kvällen. Han bjöd även in Niki, som tackade ja. En halvtimme senare satt alla fyra hos Ken och Thomaz blandade drinkar åt dem. Ken tänkte att ett par drinkar kan han ta och ett par blev det. Ken ringde ner till Vicky i receptionen och undrade om hon kunde fixa någon kvällsmat. Efter en timme knackade det på dörren och Vicky kom in med fyra pizzor. Dom satt och pratade om hotellet, Mykonos och showroom där försäljningen skulle äga rum. I morgon skulle Thomaz och Zorin åka hem efter besöket på showroom. Niki sa ingenting om hon skulle vara kvar eller åka hem. 

Niki sade ”Jag vill inte vara fräck, men jag har några ärenden på ön imorgon. Är det möjligt att låna din Honda tills ni har varit på ett morgonbesök?” 

Ken tänkte att det inte spelade någon roll. Han skulle ändå inte behöva den imorgon. Dessutom hade han börjat gilla Niki. Hon verkade vara en straight shooter, viket han uppskattade. Ett extra plus var att hon luktade gott. 

Det spelade ingen roll, om det var någon billig lotion eller dyr parfym, bara det inte luktade surt. Ett fåtal människor luktade alltid gott. Det var troligtvis en kombination av de själva men också deras livsstil. Mat, träning, hygien osv. Niki var hur som helst en av dem. Det var lite svårt att inte titta på henne, där hon satt med benen i kors i rotting stolen, kanske var det alkoholen? På uteplatsen fanns en gas eldstad som Ken tände, det som var mer en mysfaktor än en värmekälla, det behövdes ändå inte i den grekiska augusti natten.

Ken bestämde sig att ta en ordentlig titt på Niki i smyg. Hon var typ hundrasextiofem centimeter lång och med en slank figur. Hon hade en kort tjock svart page med några ljusa slingor i som höll på att blekas bort av solen och fräknar runt näsan. De mörkbruna ögonen sa hit men inte länge, om jag inte vill det. Det är jag som bestämmer mitt eget öde, punkt slut. En riktig tom boy med en kvinnlig touch. En bestämd värme fanns också där inne i ögonen. Ken sade till Niki, att rummet hade två sovrum och om hon ville så kunde hon använda ett av dom för natten. Han hade inga planer att något annat skulle hända i kväll, inte ens med ett par drinkar i kroppen. 

Hon svarade ja direkt, hennes rum i hamnen utan air kondition var inget som lockade. Dom bröt upp för kvällen och Thomaz och Zorin gick till sig och lade sig för att sova. Ken och Niki lade sig i varit rum. Ken somnade på engång, spänningen av de senaste dagarna och alkoholen bidrog till det snabba insomnandet.

Thomaz

Thomaz hade lite svårare att somna. Han låg och tänkte på sin uppväxt och vad han hade åstadkommit hittills. Han var född i Omonia, Aten. Omonia är känt för mycket trafik, barer och ljusskygga personer. Snällt beskrivet som lite smutsigt. Thomaz och hans föräldrar bodde i ett hyreshus ovanpå en strippklubb som hette BUTTERFLY PUB. Den låg på en sidogata nära rondellen i Omonia. 

Hans föräldrar kom från Albanien och hade kommit till Grekland, för att skapa sig en bättre framtid. Många av deras landsmän hamnade i kriminellas händer. Antingen av egen vilja eller blev ditlurad av att det fanns lätta pengar att tjäna, vilket det aldrig var. Väl i de styrande kriminellas nät var det svårt att ta sig ur, dessutom var man där illegalt. Hans föräldrar pratade sällan om det gamla hemlandet som något positivt, man hade flyttat därifrån av en anledning. 

Kanske Omonia inte var det bästa men det var ändå en start på något nytt. Thomaz såg grekisk ut och pratade grekiska utan brytning. Alla antog att han var grek, vilket var skönt, då det inte blev några följdfrågor om hans ursprung. Mamma jobbade på ett café vid Syntagma Square som hette CAFÉ EVERYDAY ochpappa jobbade som taxichaufför.

Alla familjens pengar som blev över gick till Thomaz skolgång och fritidsaktiviteter. Hans föräldrar var fast beslutna att bryta fattigdomens snäva ramar och grå tristess. Det ända sättet var att utbilda sig och närma sig den övre klassens cirklar. Dom satte honom i den Amerikanska skolan i Aten och var noga med att han hade likadana kläder som sina klasskamrater i den mån det gick. Var man född och bosatt i Omonia kunde man röra sig fritt där utan att bli trakasserad eller rånad men man var alltid vaksam, alltid. Thomaz föräldrars mål hade alltid varit att lämna dessa gator och bort från klientelet, som bodde där. Vilket var svårt, när de pengar som blev över gick till Thomaz framtid. Hans föräldrar klagade inte utan såg det som en investering. Thomaz ville ge tillbaka till sina föräldrar som gett honom så mycket av sin tid och kärlek, för att han skulle ha så stor chans som möjligt att lyckas. Varje morgon han vaknade tänkte han att han lade mer och mer distans till de smutsiga gatorna i Omonia, Fuck Omonia, de gatorna har många liv på sitt samvete, tänkte han. 

Tomaz livsstrategin var enkel, hålla low key och ha blicken framåt. 

Han hade träffat Ken för 5 år sedan på en bar i Plaka och de hade blivit kompisar där och då. Han tänkte, att Ken inte hade någon aning om, hur förspänt han hade det. De var från två olika världar, men hade samma energi. De var två kompatibla energier, som sporrade varandra positivt. När Mackie hade frågat honom om ett namnförslag på en fjärde partner i en mer nedtonad position. Hade han direkt tänkt på Ken. Mackie och Ken hade dessutom varit klasskamrater på Konsthögskolan. 

Ken har ett lugnt sätt att prata på, som man bara får, om man aldrig behöver fundera på var pengarna kommer ifrån plus att han kom från Kolonaki. Den rika delen av Aten. Thomaz mål var bortom Kolonaki men just nu var han inte ens där. Projekt på Mykonos, om allt lyckades, var hans biljett upp i en högre atmosfär. Ken däremot behövde bara ett mål, en riktning att styra mot. Det hade smärtat honom, att se Ken glida omkring utan en fast punkt. Det blev lätt att fastna i dåliga vanor utan en tydlig riktning. Detta projekt skulle vara bra för bägge två, av olika anledningar. Till sist somnade han trots Zorins snarkningar.

Showroom

Ken vaknade tidigt av solen som sken rakt på honom. Han hade glömt att dra för takfönstergardinen, vilket var till för att ligga i sängen och se på stjärnorna på kvällen gissade han. På morgonen ville man han den fördragen. När han tog på sig shortsen knackade det på dörren. Där stod Vicky med en frukostbricka. Hon sade ” Nu när jag bara har er som gäster, har jag tid att bjuda er på en god frukost.”

Hon hade köpt färskt bröd hos bagaren, brickan innehöll också ost, marmelad, juice, ägg och kaffe. Hon sade att när hotellet är fullt på premiäröppning imorgon kommer ett par kockar att arbeta här heltid för att serva gästerna. Han tänkte att denna frukostbricka var ingenting att skämmas för, vilket han sade och tackade. Ken ställde brickan på utebordet under bambutaket. Han knakade lite lätt på Nikis dörr för att se om hon var vaken. ”Vad” ropade hon. ”Frukost?” sade han. ”Kommer” sade hon.

De satt ute och åt under tystnad i skuggan. Det var en timme till Mackie skulle komma. Ken kände sig förväntansfull på dagen och besöket på showroom. Niki åt snabbt upp frukosten och han knappt dricka klart kaffet, då hon inte kunde vänta tills det hade svalnat. ”Vi ses senare” sade hon och gick. Minuten senare hörde han sin motorcykel starta och så var hon borta. Han packade duffelbagen, då de inte skulle återkomma som gäster på hotellet. Att de fick bo där en natt innan hotellpremiären, var något Mackies mamma hade ordnat.

Mackie stod på parkeringen lutad mot en vit minibuss. Han såg glad ut och sade” Nu ska vi till Tourlos. Det är en by som ligger cirka femton minuter bilväg ifrån Mykonos Town. Där ligger vårt showroom.” Trettio minuter senare var de framme på grund av all trafik. I minibussen pratade Mackie än en gång om rollerna de fyra hade. De åkte igenom Tourlos och strax utanför byn låg deras showroom.

De svängde av vägen till vänster och åkte mellan två stora järnpelare, som någon gång hållit upp grindarna. På infarten framför huset stod två containrar, en blå och en brun. Det fanns plats för fyra bilar på den tillhörande parkeringen. Huset var i brun sten och såg välvårdat ut för sin ålder. Inga fönster vätte mot vägen och ingången var på sidan av huset. När man öppnade den buteljgröna dörren kom man in i en annan värd. Det var vitt, modernt och luftigt. Golvet var lagt med ljusgröna mosaikplattor. På golvet stod det olika podier i vitt, som alla var belysta för att skapa bästa möjliga effekt. Det var tre objekt placerade på podierna. Det var ett par vinurnor, en bronsstatyett och ett lerkärl med antika Drachme i. 

Man såg terrassen som lockade med ett besök var man än stod i lokalen. Terrassgolvet var lagt med marockanskt klinker i rostrött mönster och taket var gjort av vass. Det var en generös terras utan möbler förutom ett avlastning bord, där man kunde ställa champagneglaset och njuta av utsikten. 

Kunderna var dock inte där för att sitta och titta på utsikten över medelhavet. Däremot så gav det en varm känsla i kontrast till det modernt stramare showroomet. Ken tänkte att det behövdes ställas ett par eller fyra stolar i turkost tyg med ett coffee table för att värma upp ytan lite mer. Någon kanske hade en fru eller man som ville sitta ner, när affärerna avhandlades i det andra rummet. 

Tvåhundra meter från lokalen låg en villa, som skulle fungera som bostad åt Ken, när han jobbade på ön. Hotellet var till för de med pengar.

Timmarna gick. Mackie, Thomas och Zorin tog minibussen och åkte till marinan. Det var jobb för dem hemma i Aten imorgon och det var ingen idé för dem att stanna kvar. Ken stod på terrassen i de hundra kvadrat meter stora villan och tittade ut över havet där båtarna gled förbi. Terrassen var inte lika imponerade som den på lokalen men den rymde minst sex personer med gott om armbågsutrymme. Villan var faktiskt fräschare och modernare, än vad han hade trott. Den hade två sovrum och ett stort kök, som gick ihop med vardagsrummet. Badrummet var nyrenoverat i vitt kakel med en duschvägg i betongglas enkelt men fräscht. Han hängde upp kläderna från boutiquen i garderoben som Mackie hade hämtat upp från hotellreceptionen och lagt på sängen. Ville han köpa något nytt klädesplagg fanns det gott om affärer i Mykonos Town.  

Mackie hade sagt, att containrarna fungerade som import/export. När varan blev såld packades den ner i en trälåda och lades i den blå containern, osålda i den bruna. Varorna skulle också märkas med bokstav och nummer Alfa till Omega 1-10. 

Det grekiska alfabetet bestod av 24 bokstäver. Den första varan döptes till Alfa 1-10 . Därefter Beta1-10. Det blev 240 sålda föremål, tills man började med nästa räkning, då man hade samma system men lade till Beta efter Alfa. Alla antika föremål hade en historia nedskriven med sig. Det var ungefär en A4 sida om varans ursprung, ålder och tidsepokens milstolpar.

Att sälja de antika föremålen var inte det svåraste. Det var att krama ur så mycket Drachma som möjligt. Att skapa ett starkt habegär hos kunden höjde naturligtvis priset. Målet var att få kunden, att känna att detta antika objekt var få förunnat, att äga. Som en vinflaska från havet som på något sätt överlevt århundranden av stormar lång ner i dess djup. De antika föremål som de skulle sälja ägde ett ursprung, som sträckte sig tusentals år tillbaka och det kunde inte nämnas nog, när kunden väl hade fått föremålet i siktet.  

De kunder som kom till showroom ville ha det där exklusiva som ingen annan i deras bekantskapskrets hade. Att hålla i ett mynt som kanske Platon hållit i för över tvåtusen år sedan eller att stå på en tillställning för de priviligierade och fiska upp myntet ur fickan och låta det nonchalant dansa mellan fingrarna. Vem ville inte äga två vinkrukor från Greklands glansdagar? Placera dem i trädgården och bjuda in sina vänner på en antik upplevelse när de belysta lyser upp i natten till syrsornas sång. Detta var Kens jobb att ro i hamn, att med charm och en liten knuff få kunderna att öppna plånboken.  

Ken rapporterade till Mackie när varan såldes samt till vilken kund. Det diskuterades aldrig om pengar i lokalen med kunderna, utan bara att varan skulle byta ägare. Det ekonomiska skötte Mackie. 

Efter augusti skulle de fyra mötas i Aten och vinsten skulle delas. Mackie räknade av utgifter som transport till ön och till kund av utomstående, hyra av lokaler, kläder, transport kostnader för de själva, mat också vidare. Därefter blev det vinstutdelning men det var några veckor dit. 

Innan de hade åkt till marinan hade Mackie lämnat pengar i ett kuvert, så att Ken hade finanser att röra sig med. Det var inte bara till bensin och mat, det var även pengar till dryck för showroom som behövdes. De första kunderna skulle han möta i hamnen i morgon. Vissa kom med egna yachter som de även bodde på, andra bodde på hotell Arrakis. Det var något de bjöd på, en natt eller två. Hotellet hade redan en väntelista men ett rum var alltid ledigt augusti ut för deras kunder. Ibland var en hotellnatt allt som behövdes, för att en affär skulle gå i lås.

När han stod där och tittade ut, kom han på att han inte kunde ta sig någonstans utan transport. Niki hade fortfarande hans Honda. Knappt hann han tänka tanken klart innan han hörde det välbekanta 4-takt ljudet. Vid villaentrén stod Niki och tecknade med handen, att han skulle komma till henne. Hon sade bara ”Hoppa på, vi ska till byn och hyra något till mig.” I utkanten av Mykonos Town fanns ett uthyrningsställe för mopeder och motorcyklar. När de hade parkerat gick Niki in och kom ut fem minuter senare med nycklarna. Hon gick mot Ken med ett stort leende och skakade på nycklarna, medan hon fortsatte runt hörnet. Någon minut senare kom hon ut körandes på en Honda 3-wheeler ATC350X. Han hade bara sett en sådan på bild, i ett Magazine och då tänkt att den såg väldigt cool ut. Den var ännu coolare i verkligheten. Hon gjorde två donuts så dammet yrde runt. Han tänkte att, antagligen måste hon vara dum eller ha något på uthyraren för att kunna göra ett sådant stunt framför uthyrningslokalen. Men ingen kom ut, så han antog att Niki kom undan med det. ”Nu åker vi till villan” sade hon. Innan Ken hade kickat igång Hondan, var hon redan långt för honom. 

Villan

När han kom till villan stod 3-hjulingen med de tre feta däcken redan där. Motorn tickade medan den sakta svalnade i värmen. De hade åkt iväg så snabbt, att han hade glömt att låsa, kom han på när han fällde ner stödet. Niki satt redan på terrassen med en öppnad flaska Heineken, när han kom in. ”Det verkar som om jag kommer att bli kvar här på ön. Mackies mamma Elena ville att jag skulle vara kvar här och avvakta tills vidare” sade hon.

Ken drog öronen åt sig. Han hade förstått att, Elena bara var en ”silet partner” i projektet. Det hade inte nämnts något om Niki eller någon annan. Det var han, Mackie Thomaz och Zorin, ingen annan. ”Du ser förvånad ut?” sade Niki. Han ville inte avslöja sin förvåning ännu, utan sade bara ”Du är välkommen i villan.” Han var övertygad om, att det skulle kristallisera sig senare vad som pågick. Han misstänkte att, Niki ändå inte skulle ge några svar, vare sig hon visste något eller inte. Då var det bättre att bjuda på en trevlig stämning i villan tillsvidare och njuta av sommaren. I värsta fall hade han sin Walkman och blandband.

Ken bestämde sig för att åka och handlade med motorcykeln, om det skulle bli någon kvälls mat. Det blev något enkelt i affären lammfärs, oliver, olivolja, brödsmulor, lök, vitlök, ost, pasta och krossade tomater. Det behövdes för att göra köttbullar i tomatsås med pasta. Han passade också på att handla bröd, yoghurt och kaffe till frukost. 

Senare  samma kväll satt ute på terrassen och åt köttbullar i tomatsås med en gaffel och tallriken i handen, under tystnad. Det hade varit roligare stämning igår, det kunde ha berott på att Thomaz och Zorin hade varit med. Det kunde också bero på andra saker men mest berodde det på vad Niki hade sagt om Elena. Det var inte bara han som hade reagerat med lite distans. Hon kändes också lite mer reserverad. ”Time will tell” tänkte Ken. Det var ändå trevligt med sällskap, det blev mest kallprat tills det var dags att lägga sig. Imorgon skulle han åka ner till marinan och möta upp den första kunden. Mackie hade sagt att den första kunden var Mr. Diamandis som kom med sin yatch THALASSA. Den skulle tydligen inte gå att missa, tänk stort hade Mackie sagt, med en blinkning.    

Marinan i Mykonos

Där låg den. Det fladdrade lite extra i hans pastellblåa kostymshorts när han närmade sig yachten på den stora bryggan. Hans hörde sig själv läsa båtens namn högt, THALASSA ATHENS. Tydligen krävde yachten ett hamnnamn efter båtnamnet. 

Den var tillräckligt stor för att ha sin egen helikopterplatta på däck, som var tom för tillfälligt. Bara för att man hade en helikopterplatta behövde man inte äga en, eller? Då hörde han det välbekanta ljudet av en helikopter. Det kom från landsidan. Helikoptern gjorde en cirkelrörelse över marinan innan den landade på helikopterplattan.

Ur helikoptern gick två personer. Det var en man i femtio plusåldern och en kvinna även hon i femtio års ålder. Han kunde inte riktigt avgöra vem kvinnan var eftersom han hade solen i ögonen och blev tvungen att kisa bakom sina Ray Ban Aviators. När de närmade sig på bryggan var han helt säker på att det var Mackies mamma Elena. Vad gjord hon här?  Niki hade nämnt att Elena bett henne stanna kvar på Mykonos men inte att hon skulle komma hit.

Det var för många saker, som inte stämde med vad de fyra hade pratat om ombord på yachten Octopus. Först Niki, som bara skulle leverera hans Honda, till att stanna som någon slags vakthund. Sedan dök Elena upp gåendes i armkrok med den första kunden. Längre hann han inte tänka innan de passerade honom. 

Precis när de gick förbi sa Elena ”Hej Ken, så du jobbar för min son nu”. Hon väntade inte på något svar, utan saktade bara ner lite och vände sig om och sa ”Var redo i showroom ikväll.” Han kände den karaktäristiska doften av YSL Paris som hon bar. Sedan fortsatte de gå mot land, där det stod en svart mercedes med tonade rutor och väntade på dem.

Välkommen till Mykonos, tänkte han. Han kände sig väldigt avklädd där han stod. Hans närvaro hade varit helt oväsentlig i marinan. Det hade Elena klargjort med all tydlighet.

Visste Mackie om det här? Det var Elenas investeringar de hade utnyttjat, Hennes del av Hotellet Arrakis, hennes Showroom och villa. Plus det viktigaste, hennes kontaktnät av klienter. Men det var inte varit gratis. Mackie hade förklarat att hans mamma tog betalt för allt, i Drachme, inga gentjänster. Men det var inte hennes idé och hon hade inte gjort grovjobbet med att hitta, köpa loss antikviteterna, frakta hit dem och forska om bakgrundsfakta att presentera för kunderna. Vad hon än gjorde här, så var det inget som skulle gagna dem. 

Hon var inte bara känd som Greklands konstdrottning, utan också som en hård businesskvinna. Det var inte det här som han hade sagt ja till på yachten, tänkte han i. Hur skulle han tackla detta? Från början hade han tänkt att det bara skulle vara ett litet äventyr. Väl på ön insåg han hur mycket jobb Mackie, Thomaz och Zorin hade lagt ner på projektet. Ken hade också blivit engagerad och intresserad, när han såg allvaret bakom besluten de tagit.

Om det var som han trodde, så skulle Elena dela ut brödsmulor i slutet av sommaren som tack för hjälpen. Hon hade med största säkerhet kommit för att visa vem som var Big Boss. Hon trodde nog att Mackie var samma partykille som alltid. Ken var i och för sig inte helt övertygad om att Mackie hade lämnat partyt men Ken satsade, att så var fallet. Han hade ingen aning om hur Elena skulle spela spelet, kanske bara ett fientlig övertagande? där hon räknade med att de andra spelarna bara vek sig. Hur han själv skulle gå tillväga visste han inte riktigt än. Han behövde definitivt lagkamrater om hans misstankar var rätt. Ken lämnade marinan och Paris doften, som han alltid hade tyckt varit lite tantig.

Han kickade igång Hondan, den gjorde honom aldrig besviken, brrrradaaabrrang. När han åkte tillbaka till villan i Tourlos, gick han igenom hur han ville, att uppläggeget inför visningen och förhoppningsvis försäljningen skulle gå till. Mackie hade gett honom fria tyglar om hur själva försäljningen skulle genomföras. När de gick igenom varorna, numreringen och fakta dokumentationen hade de bägge tittat på varandra och det hade funnits ett underförstått förtroende. 

Han hade resten av dagen till sitt förfogande, eftersom Elena tagit över hans roll med kunden i marinan. Hemma vid villan såg han, att Nikis 3-hjuling var borta. 

Han bryggde kaffe och gick ut på verandan. När det var färdig bryggt, gick han in och fyllde på koppen. På vägen ut stannade han till framför spegeln. Han tittade på sig själv och sa högt ”Låtsas om, som att det är business som vanligt, lösningen presenterar sig längre fram.” Han fortsatte ut till terrassen lutade sig mot räcket och tittade ut mot havet. Där ute hördes musik från en partybåt som sakta gled förbi. De spelade Opus-Live is Life på högsta volym från båten, den delen av hans liv fick pausa just nu.

Han tänkte på en film han nyligen hade sett, Dune. Kortfattat slutade den med att huvudkaraktären Paul Atreides under filmens slut avancerat till en religiös ledare vid namn Muad´Dib. Han ledde ökenfolket inte bara till seger över sina plågoandar House of Harkonnen. Utan också över Padishah Emperor, som var den största och mest inflytelserika familjen i universum. Det hade inte bara räckt med vilja och religiös övertygelse. Muad´Dib hade skaffat sig den ultimata förhandlingspositionen. Nämligen att han kunde förstöra hela Spice produktionen, vilket skulle innebära slutet för hela universum. Om inte hans villkor möttes skulle hela universum dö. 

Det var ett sådant förhandlingsläge Ken behövde, något som var solid.

Showroom/ Butiken

Hans tankar avbröts av Nikis 4-taktare som rullade in på villagården. Hon kom in med ett leende och sade ”Jag älskar denna 3-hjuling och den älskar att gå upp på bakhjulen. Malaka, vilken wheeli machine.” Ken gjorde tummen upp. När Niki hade lagt ifrån sig hjälmen sade han. ”Jag träffade Elena med den första kunden i marinan idag.” Niki bara tittade på honom och sade ”Jaha.” Sedan vände hon sig om till köksbänken och gjorde sig en frappé. Ljudet när isen krossades i blendermixern gjorde en fortsättning på konversationen omöjlig. Tillsvidare betraktade han Niki som Elenas anställda, vilken hon faktiskt var.

Resten av dagen flöt på snabbt. Vid sex tiden bestämde han sig för att gå över till butiken. Mackie ville definitivt att den skulle kallas showroom men i hans huvud tänkte han alltid butiken. Mr. Diamandis skulle dyka upp efter mörkrets inbrott och det betydde efter klockan åtta. I butiken stod allt på plats. Det fanns fyra artefakter framtagna för denna kund. Det fanns mer i containern. Syftet var att skapa något extra exklusivt, vilket artefakten i sig redan var. För att höja ytligare ett snäpp, så var ledordet att hålla nere tillgången. Därför få objekt på display, det sista som man ville, var att göra en supermarket.

Det första objektet var en liten lerkruka på cirka femton centimeter som var halvt krossad, vilket gjorde, att man kunde man skymta ett 20-tal Drachme i silver från 400 f.Kr i krukan. Vilka var präglade i Sicilien. I Kens faktapapper om objektet stod det, att dessa mynt var från de Olympiska spelen för att fira en hjälte i dessa spel 412 f.Kr. Man kunde utläsa namnet Exainetos och på andra sidan var guden Helios avbildad. 

Det andra objektet var en Corinthian hjälm av brons från 500 f.Kr. Den var i två delar och satt på ett kranium av plexiglas. Med belysning på hjälmen, syrsorna ute och mörkret, som hade fallit över Mykonos kunde man verkligen höra antikens eko. Zorin hade sagt att ingen musik fick spelas i butiken. Det var mening att pjäserna själva fick prata med betraktarens fantasi.

De tredje/ fjärde objekten var två stora keramiska amforor, som hade innehållit vin. Det var lite oklart med det exakta årtalet på dessa, någon gång mellan 300-200 f.Kr. De var ettusen femhundra centimeter höga och skulle passa vid ingången till vilken grandios villa som helst. De såg lite alldagliga ut i sin enkelhet vid en snabb anblick men med rätt placering och ljussättning skulle de komma tillrätta. Att tillexempel vandra från parkeringen upp till villan och dra handen på amfororna placerade vid grusgången till entrén, skulle bjuda på ett dagligt leende.

Många tillsynes vardagliga objekt växte vid en närmare anblick. Ken gillade slitna vardagliga saker, som ett gammalt dörrhandtag eller en örtkruka på en köksbänk. Att äga en tvåtusen år gammal skål fylld med nyplockade persikor på köksbänken, det var det, som man skulle använda antika föremål till, tänkte Ken. 

Han hörde en bil svänga in på grusplanen vid butiken. Två röster hördes utifrån, det var en man och en kvinna. Mr. Diamandis och en ung kvinna som hängde på hans arm kom in i butiken. Ken hälsade dem välkomna och öppnade en flaska champagne, som hällde upp i tre glas, för att alla skulle ha något att skåla med, han inklusive. Mannen presenterade sig som Dimitri på ett avslappnat sätt, som endast de rika och självsäkra kunde göra, kvinnan fick ingen presentation. Hon såg inte heller ut att bry sig, om den uteblivna presentationen. För henne verkade det mest som ett stopp från middagen till en nattklubb. 

Ken berättade om föremålen och var de hade hittats, årtal, användningsområde och klasstillhörighet. Halvvägs in i Kens presentation om de antika objekten lämnade kvinnan de två och gick ut på terrassen för att röka. Hon med blicken ut mot havet och båtarna i natten, med ryggen mot dem. Ken hade själv stått där och visste att det var en av de bästa platserna man kunde vara på, en varm augustinatt. Han anade att kvinnan inte delade hans åsikt, om var den bästa platsen var, med tanke på hennes avmätta uttryck. Knappt var presentationen över förens Dimitri avbröt honom och sa ”Jag tar allt, tack för din tid.” Han ropade på kvinnan, inte med hennes namn utan ”Kom nu min lilla blomma.” Bilen åkte iväg, inte snabbt inte långsamt utan bara bestämt. Han antecknade föremålen som de hade bestämt i en liggare och gjorde en egen lista i ett svart anteckningsblock, som rymdes i fickan. 

Han packade in föremålen i sina respektive lådor och märke den på samma sätt. När det hade lagts i den blå containern och han hade ringt Mackie i Aten, var en försäljning klar. Sedan ordnades frakt, antigen hem till kund, till marinan eller deras hotell. Inte som en kostnad utan som något de erbjöd. Han tog upp telefonen och ringde Mackie, efter två signaler svarade han. Han lät inte jätteglad, Utan omsvep sade han ”Vi har blivit kapade av min mamma.” 

”Jo, jag anade någonting var på gång när jag såg Elena i hamnen” sa Ken. Mackie fortsatte och sade ”Vi håller låg profil och kör som vanligt. Du rapporterar till Elena istället för mig och jag jobbar på en lösning. Affärsmässigt är det ingen förändring, bara utdelningens mässigt.” 

”Om det bara vore bara” tillade Mackie efter en liten paus och lade på luren.

Ken stängde butiken och gick över till villan, Niki var inte där. Han öppnade en Amstel och gick ut på terrassen med blicken över havet. Exakt hur upplägget hade förändras visste han inte, bara att det hade det. Däremot, att stöta på hinder och komma på ett sätt att komma runt dem var något Ken gillade, att få använda hjärnan. Han avslutade ölen och gick och lade sig.

Elena

Elena satt vid skrivbordet i sitt konstgalleri, just det hennes eget, något hon själv hade skapat. Hon behövde ingen man eller någon annan för att bygga ett konstimperium. Hon satt och tänkte på hur allt hade fallit på plats. Att, hennes son hade kommit till henne med en gyllene gåva. Hon älskade förvisso sin son Mackie men hon hade inga högre förhoppningar om honom, det var mest fest och flams. Sedan kom detta, som en blixt från en klar himmel. Mackie hade presenterat sin idé om försäljning av oregistrerade artefakter. Elena hade lyssnat på hela upplägget och när presentationen var klar hade hon bara sagt ”Jag ska tänka på saken.” Hon hade återkommit till Mackie några dagar senare, för att inte verka för angelägen och sagt ja till projektet. Det hela var en genial idé och det ända som grämde henne var att hon inte hade kommit på det först. 

Elena träffade dagligen rika klienter som alltid letade efter något nytt, exklusivt och udda. 

Hon lovade som alltid, att återkomma till dem om något speciellt kom in till galleriet och det hade det sannerligen gjort.

När Mackie presenterade sin affärsidé för Elena, hade han tänkt klart hur det hela skulle utspelas från början till slut. Spelarna var, Thomaz och Zorin som leverantörer, Ken som försäljare, presentatör och öguide. Mackie själv, som mottagare av betalning genom ett systergalleri till mammas galleri. Han misstänkte att mamma inte ville vara direktkopplad, till de för tillfälligt lite smutsiga pengarna. Elenas roll var som kundkoordinator och lokaluthyrare och bara det.

Elena ansåg att Mackie hade förminskat henne till en statistroll och med det en låg procentandel. Men detta höll hon tyst med till projektet var i full rullning. Utan henne skulle de ha artefakter men utan lokal eller köpare. Det var inget man blev rik på, varor utan kunder. Hennes krav om mer, än pengar från hyra skulle hon presentera längre fram i projektet. Elena visste att de behövde henne mer, i alla fall i början, än hon dem. Hon kunde bara inte stå och se på när pengarna börja rulla förbi henne, utan att sänka ner bägge händerna i pengarfloden. De skulle helt enkelt bli tvungna, att acceptera, att skära en större bit av vinstkakan till henne. 

Elena visste också, att när man såg, att ens konto började växa. Började ens planer för pengarna ta fart. Fick de flesta människor välja mellan en summa pengar eller ingen alls. Även om potten var större i början, valde nästa alla en mindre summa pengar. Man valde helt enkelt att gå vidare med förtreten, att utdelning minskat, kontot växte ändå. 

I Elenas värld var alla bönder på ett schackspel, hon var drottningen och kungen. Hon berömde sig själv för att ha satsat på ön Mykonos, vilket var en exklusiv partyö för de rika och de som strävade dit.  

Elena hade valt att placera Niki på ön som hennes ögon och öron. Det var fortfarande mycket jobb i hennes eget galleri, för att hon bara skull kunna släppa det i en månad. 

Hon hade haft en skolkamrat ”Maria”, som alltid kom i trubbel. En riktig kaosmagnet. De hade däremot haft väldigt kul tillsammans. Där Maria stod för det galna men spännande äventyren. Elena var däremot hårt hållen hemma och pojkvänner kom inte på fråga. Maria var mer som en fri fågel och hade varit ett alibi många gånger och täckt upp för henne när Elena gick på date. När de var i tjugo års ålder hade Maria bara försvunnit och efter några veckor, slutade Elena leta. Hon började fokusera på sin karriär och en tanke på att bygga ett imperium med avstamp i konstvärlden och tankarna på Maria hade långsamt försvunnit. 

Elena fick en son i tjugofem års ålder med en man som hon också gifte sig med. Det var mest för att tysta familjen. Inga bastarder i vår släkt hade mamma och pappa sagt. Pappan till hennes son var en snäll och trevlig man men hennes kärlek låg på karriären. Detta mål krävde hundra procent av hennes engagemang och då kunde inget annat komma emellan.

En dag för två år sedan kom en flicka in i galleriet. Hon var knappt 165 cm lång och hade en kort page frisyr, avklippta jeansshorts, Nike basket skor och ett löst sittande linne. Hon hade gått rakt fram till Elena och sagt. ”Jag heter Niki och jag söker jobb här. Jag vet att du känner min mamma Maria.” Hon hade sträckt fram handen till Elena för ett handslag och när deras ögon möttes sade hon” När börjar jag?” 

Elena kände att hon färdas tillbaka i tiden med det hemliga killdejterna. 

Niki påminde starkt om Maria i utseendet. Förutom ögonen, de hade ett annat djup och skvallrade om en intelligens, som Maria hade saknat. Hon visste att hon var skyldig Maria en tjänst, sa hon ja till Niki, skulle den bli betald. 

Niki avbröt Elenas tankar och sade ”Jag är inte här för att prata om mamma, så du vet, utan för att jobba.” 

Okej då, Niki skulle få provjobba. Om Niki inte fixade uppgifterna i galleriet skulle ändå Elenas skuld till Maria bli betald. 

I början hade hon gett henne enkla uppdrag, för att senare få mer avancerade uppgifter och ansvar. Niki och hennes mamma hade samma drivkraft men Niki hade däremot ett focus på att avancera i livet. Någon sådan egenskap hade Maria inte haft, det hade varit hundra procent fokus på fest. Nikis arbetsuppgifterna hade varit att posta brev och ta emot fax. 

För att senare få förtroende, att flyga till Thessaloniki och leverera konst till några klienter hon hade där. Elena hade med tiden blivit såpass nöjd med Niki att hon hade ordnat en lägenhet i Plaka åt henne. Elena tänkte också att om något gick snett, så kunde hon ta tillbaka lägenheten när hon ville. Det var en känsla av makt att omge sig av människor som var beroende av henne och hennes goda vilja.

Elenas Dröm var, att bli konstvärdens svar på Aristoteles Onassis, vilket hon höll tyst om. För att kickstarta en sådan karriär behövdes ett stort startkapital. Det fanns bara ett sätt och det var go big and go criminal. Historiskt sett var alla gamla och nya pengar tillskansade av stöld, krig och aggressivt övertagande eller slugt rävspel. Hon hade fått denna biljett till konstvärdens kosmos av sin son och hon tänkte definitivt resa. Olagligt, javisst, så pass att hon absolut inte ville hamna med handen i kakburken. Hon visste att i den högre sfären var ryktet ens kapital. Därför var Nikis jobb på Mykonos, att se till att försäljningen höll låg profil. Elena ville inte ha några otrevliga överraskningar som länkade henne till försäljningen. Att jobba proaktivt var mer en regel än undantag. Om det blev en razzia av polisen, ville hon endast vara kopplad till försäljningen, som en mor till en kriminell son, inget annat. 

Det var inte hennes tanke att bränna någon i onödan men hon kom först och de andra sedan, även hennes son. 

Hon berömde Mackie i tysthet för hans förmåga att hitta de rätta kugghjulen, för att få projektet att snurra utan gnissel men nu tog hon över. Det ända som återstod av Mackies projektupplägg var namnen, Mackie, Thomaz, Zorin och Ken och så skulle det förbli. Detta var Elenas chans att tillskansa sig ett startkapital för hennes dröm som konstmongol.   

Mackie skulle återgå till sitt liv som Playboy på Atens Rivieran. Han skulle ändå tröttna, när det väl skulle jobbas på riktigt, trodde hon. Med långa arbetsdagar och sena nätter, för att göra samma sak dagen efter. Det var inte för alla men alla ville ha en del av kakan tills det var dags att offra sin fritid. De flesta fattade inte att man inte hade någon fritid när man vill klättra upp.

Elena satte sig i sin vita Porsche 911 Carrera Cabriolet och vred om nyckeln. Hon hade valt ett pärlvitskinn inredning och svart tak. 

Hon varvade motorn några gånger innan hon åkte hem till Ekali, ett fint område som låg norr om Aten. Det tog ungefär trettio minuter att åka dit. På vägen funderade hon på varför Andreas Papandreou och hans parti PASOK hade infört lyxskatt på cabrioleter. Hela Grekland var som gjort för att susa fram i en öppen bil. De kanske ville se grekerna svettas? Ville inte de styrande se greker njuta av bilfärden i sitt vackra land? De skulle hon nog aldrig få svar på. Hon gissade att hon inte var ensam om att undra över politikers beslut. När hon svängde upp på uppfarten till huset och dess garage träffade ljuset från strålkastarna hennes hus, som hon själv hade designat. Bygga fick andra göra.

Mackie

Mackie hade knappt hunnit innanför dörren i lägenheten i Kolonaki innan telefonen ringde, det var mamma. 

Hon sade kort ”Välkommen hem från Mykonos. Jag tar över projektet från och med nu.” Hon fortsatte att förklara att han inte länge behövdes men han så klart skulle bli kompenserad för sin tid. Pengarna hade hon redan satt in på hans konto. En summa som hon hade bestämt var mer korrekt än den ursprungliga dealen, där hans var stor och hennes liten, nu var det tvärtom. Därefter lade hon på luren. 

Efter samtalet satte han sig ner och besvikelsen sköljde över honom. Det hade han inte räknat med, att bli fråntagen, inte bara ansvaret utan att bli helt avklippt från hela projektet. Sanning var att Playboy livet hade sina begränsningar. Inte i form av bilar, brudar och droger utan i kreativitet. För kreativitet behövdes det avstånd till denna typ av stimulering. Om huvudet var upptaget med fest, fanns det ingen ro att skapa. 

När han väl hade börjat utforma idén och valt spelarna, så hade strategen i honom vaknat. Att få hjulen att rulla från idé till verklighet hade gett honom en slags inriktning, som han tills nu inte visste att han hade behövt. Det betydde inte att han aldrig gick ut och festade, det var inget fel på bilar och brudar. Drogerna, fick däremot ta en länge semester, han behövde en klar hjärna. Det var inte pengarna som styrde honom, inte som Thomaz och Zorin. Hans pappa satte in pengar på hans konto en gång i månaden och skulle han behöva mer så var det bara ett telefonsamtal bort. När Ken hade ringt från Mykonos som de hade kommit överens om, förklarade Mackie vad som hade skett. Mackie hade en känsla, som inte ville försvinna, att han hade svikit Ken, Thomaz och Zorin. 

Det hade gått några veckor, sedan samtalet med hans mor men han fick inte samtalet ur huvudet. Han hade kommit fram till, att han behövde Ken. Han behövde en partner, om han skulle lyckas med att ta tillbaka det som stulits ifrån honom. Det var hans livsinriktning och spännig i tillvaron som stulits. Indirekt så hade han accepterat mamman övertagande i form av, att inte avsäga sig, de insatta pengarna på hans konto. De skulle han använda mot henne, så då kände han att det var okej. Han antog att alla visste att han var bortkopplad. Det behövdes tid att utforma en strategi. Att bara komma och rusa in skulle inte jobba positivt för honom. 

Han sålde lägenheten i Kolonaki och köpte en villa på hundratjugo kvadrat med tillhörande garage i Varkiza, som låg tjugofem kilometer ifrån Aten. Det kändes bra att flytta ut till något han själv hade valt. Dessutom låg det nära Aten och 10 minuter till Glyfada. Porschen hade han dock behållit. Det var samma modell som Elena, fast i svart och med röd skinnklädsel. Han ville fortfarande åka med stil. Ville han åka osedd, tog han sin Yamaha. Han antog, att mamma trodde att han skulle vika sig för hennes vilja, att återgå till det gamla nattklubbslivet. 

Det gick betydligt bättre att tänka i villan i Varkiza. Det fanns två olika strategier, båda inkluderade Ken. Han var inte riktigt säker på om Thomaz och Zorin kände sig tillräckligt snuvade på procenten, för att agera mot Elena eller om de accepterade det nya upplägget. 

Till och med transporterna till och från ön hade blivit ändrade. Han visste inte hur detta sköttes nu men det spelade ingen roll. Han hade haft en deal med en bekant till honom som heter Stefano. Han livnärde sig på att sälja alkohol och cigaretter till klubbarna på öarna. Hur många öar som ingick i Stefanos nät, visste han inte men en av dem var Mykonos. 

Stefano hade en lite flotta med ombyggda fiskebåtar av olika storlekar, för att tillgodose de festsugnas behov. Stefano ställde inga frågor, han levererade mot betalning. Hans filosofi var, jag frågar ingen, så ingen frågar mig. Man köpte ett utrymme på hans båtar och det blev levererat. Han hade också ordnat med transport till showroom. Detta hade varit ett bra och lätt sätt att få iväg varorna. Det hade också gått och transportera varorna vidare efter försäljning. Efter mammas bortkoppling av Mackie hade också Stefanos transporter upphört.

Tillbaka på Mykonos

Mackie åkte till hamnen i Glyfada där Stefanos fiskebåtar låg och guppade. Fiskehamnen låg nära den fina marinan där mammas båt Octopus låg. Han var i fiskehamnen, för att han behövde låna en båt för att ta sig till Mykonos, utan att någon visste att han åkte dit. 

Det hade inte varit några problem, att låna en båt av Stefano, pengar löser det mesta. Han lovade att komma tillbaka så fort som möjligt. 

Stefano sa bara ”Taxametern tickar så länge du är borta, vi ses.” När Mackie lämnade hamnen såg han Elenas båt, Octopus ligga förtöjd i den andra marinan. Det kändes som en evighet, sedan de fyra varit ute och skålat för Mykonos projektet. Båten hade mamma för sina utländska kunder, som hon ville imponera på, det fungerade alltid. Man såg verkligen Grekland från dess bästa sida på en yacht omgiven av medelhavet och en glimt av kusten. God mat och dryck med några salta dopp. För att sedan låta solen torka och brisen svalka en. 

Han tänkte på Mykonos och hur perfekt denna ö var. Inte bara det att mamma redan hade investerat i fastigheter på ön, utan ön i sig själv. Det största dragplåstret var öns atmosfär. Mykonos andades en jungfrutripp med kokain, vita stränder, blått hav, små pittoreska gränder, boutiquer, designer kläder och dyr parfym. Party 24/7 med vackra fräscha människor ung som gammal med olika sexuella preferenser. 

Festerna på stranden eller på någon av de exklusiva yachterna avlöste varandra. Pengarna styrde denna ö på ett påtagligt men överenskommet sätt. Här kunde man som rik njuta av de unga och de unga kunde få smaka på det dinglande bordet. Allt detta skapade en vibrerande atmosfär.

Mackie tänkte, att deras relation nu endast fanns på papper, mor och son. Helt ärligt trodde han inte att de någonsin skulle hitta tillbaka. Elenas kärlek var pengar eller kanske makt, de gick nog hand i hand. Hon hade inte alltid varit så här kall, som han nu uppfattade henne. Det var hon som hade uppmuntrat honom att studera på Konsthögskolan. Dessförinnan när han var liten och tonåring hade de åkt på utflykter till museer och antikens ruiner. Pappa hade inte visat något intresse alls av honom, han var en tråkig människa överlag. Hur han och mamma överhuvudtaget hade träffats var ett mysterium för Mackie.

På utflykterna med mamma hade han fått välja vad de skulle ha för efterrätt med sig, han valde alltid melomakarona. Det var mjuka kakor med smak av olivolja, honung, valnötter och smaksatt med kanel. Det fanns ändå goda minnen med mamma men de skapade inga sådana nu. Han släppte tankarna på mamma när han började närma sig land. Över vattnet hörde han Prince – ”when doves cry”, från någon båt. Det skingrade också hans tankar och Mackie började fundera på vad låten handlade om. Näe, han visste fortfarande inte.

Ken

Niki satte sig bredvid honom på terrassen i villan på Mykonos, hon öppnade en öl. De satt bredvid varandra med stolarna vända mot havet. Ingen sa något, bägge satt försjunkna i sina egna tankar. Ken tänkte att han och Mackie kanske inte var så olika ändå. En mer nedtonad Mackie och han med en högre växel skulle nog tangera varandra väldigt bra. De kom från samma samhällsklass, Mackie lite mer överklass än han på grund av sin fars stamtavla. 

Bägge hade gått i samma skola och bodde i samma område. De hade dock aldrig varit barndomskompisar av någon anledning. Ken trodde att Mackie hade gått på Konsthögskolan, för att hans mamma ville det men det kanske inte var hela sanningen. Trotts allt festande så hade han ändå gått ut med toppbetyg. Det trodde Ken bara kunde uppnås om man hade ett genuint intresse. Med allt festade till trots så trodde han att Mackie hade njutit av att lämna in sina uppsatser, som läraren alltid högläste som ett prov på någon som kunde skriva om konst. Själv fick han plugga sig till det mesta. Han var inte dummis men han behövde ändå tid att få till de rätta formuleringarna. En talang som han dock ägde var hans analytiska förmåga. Många som ville ha honom som ett yttre öga i deras konstnärliga process, både på skolan och hans vänner utanför den.

Det var lite svårare att vara ett yttre öga, då han själv var med i processen. Hur skulle han peta drottningen från tronen? eller sätta henne i schack? Det var ingen idé att göra ett drag mot Elena om man inte hade en plan för schack matt. De var henne han rapporterade till, så han antog att det var hon som tvättade pengarna. Han gissade att hon använde samma upplägg som Mackie hade föreslagit, det kunde också användas mot henne. Det hela blev lite svårare då han själv var inblandad. Han släppte det för stunden och såg det sista av solen sjunka ner i havet. 

Niki

Niki satt som vanligt bredvid Ken på en stol och tog en kvälls öl. Detta var magi, grekisk magi med den salta havsbrisen, kvällssolen och ett glittrande hav. En hund skällde i fjärran, alltid dessa hundar tänkte hon. Hon undrade exakt vad hennes jobb här på ön var, förutom att vara barnvakt åt Ken. Hon hade inte sett några varningstecken på de över två veckorna de hade varit här, inte med kunderna heller. De kom och gick, varorna såldes. Ingen var och snokade runt, inga rykten i staden. Det var med andra ord kolugnt. Hon hade till och med ringt Elena och sagt att det var lite för händelsefattigt för henne. Elena lugnade henne med att det var max två veckor kvar. Sedan skulle allt vara som vanligt i Aten. 

Hon spenderade den mesta delen av dagarna med att åka på bakhjulen på sin 3-hjuling, Det blandat med snorkling och lite shopping. 

Hon hade intervjuat Ken i eget intresse, när de varit ute och ätit och tagit någon drink på någon bar, no red flags. Inte en enda gång hade han kommit med något vuxet förslag eller några närmanden. Hon skulle naturligtvis sagt nej, men ändå. Hon var helt säker på att han gillade tjejer, för hon hade sett hur han kollade på öns party tjejer. Också när hans blick dröjde sig kvar på hennes rumpa, när han inte trodde att hon såg. Hon bestämde sig för ta upp ämnet innan de lämnade ön, bara därför att hon var nyfiken på hans svar. Det var definitivt inget fel på Ken, men och bara men, om det skulle bli något, så fick han ta och öppna upp sig bortom den trevliga fasaden. 

Hon tänket på den första gången hon hade gått in på Elenas galleri, ”DET MODERNA” som det stod med stora bokstäver ovanför entrén. Mamma hade sagt att Elena var skyldig henne en tjänst. Jag ger den till dig, hade hon sagt, var rättfram och inte tveksam så kommer det att gå bra. 

Hon hade jobbat några år åt Elena nu. Hennes son Mackie hade hon stött på ett par gånger, en klassisk Playboy. De kallpratade lite vid de tillfällena, men det var allt. Den Mackie hon mötte nu var någon helt annan, från en drivande blick till ett drivet och intelligent ögondjup. Kanske mammans hunger hade vaknat i honom? Sedan fick hon höra av Elena i förbifarten, att Mackie var bortkopplad. Det skulle bli spännande, att se hur angelägen han är att komma ikapp sin mamma. Det var som om hon hade satt honom i en livbåt efter en segelbåt och kapat linan när vinden fyllde seglen. Nikis lojalitet låg dock hos Elena, för tillfället. Hon hade lärt sig att sätta sig själv först även om någons känslor blev sårade, däremot gick hon inte bakom ryggen på Elena. Om Niki inte längre trivdes var det bättre för de bägge att gå skilda vägar, det fick de diskutera när den tiden kom och det var inte just nu.

Mackie på Mykonos

Here we go, tänkte Mackie när han närmade sig Mykonos allt mer. Detta var den lätta delen av planen att åka inkognito till ön. Det svåraste och första steget i hans plan var, att övertyga Ken om att den första planen de drog upp på båten Octopus, inte var den de skulle följa. Att be honom om hans yttersta förtroende två gånger inom några veckor kanske var för mycket? men betydligt lättare, än att undgå mammas blodhund Niki. Hon ägde en omänsklig förmåga att lukta till sig händelser eller människor, som inte följde i mammas planer. Han visste helt enkelt inte hur han skulle hantera henne, det bästa var att undvika henne helt och hållet. När han kom in i hamnen åkte han förbi färjorna och allt myller med och turister, som gick av och på färjorna i ett organiserat kaos. 

Han var inte mycket för att trängas och vänta i färjeterminalerna. Men han fattade, att det var billigt och praktiskt. En stor fördel man köper sig med pengar, är ett stort armbågsutrymme.

Sorlet av människor, färjornas motorer, de slitna taxibilarna med dess förare som ropade in kunder tystnade långsamt, när han åkte längre bort från den stora hamnen och lade till i en mindre båthamn. Där låg det mest lokala fiskebåtar, av olika storlekar men de mindre öppna, dominerade i antal. Båten, som han hyrde av Stefano, var tillräckligt stor för att ha en liten hytt men inte större än så och det behövdes inte heller. Han förtöjde den och letade upp en telefon. 

Bredvid den lilla hamnen låg en mini market och en taverna vägg i vägg. Utanför stod en ledig telefonkiosk som han tog sikte på. Under alla Playboyår hade han träffat många människor, vissa hade han kommit att lära känna bättre än andra. I en svart liten anteckningsbok stod alla dessa människors telefonnummer. Det var ingen bok för tjejer han var intresserad av, utan han hade bara skrivit ner dem för, vem vet? Nu skulle ett av dessa namn komma till användning, hoppades han i alla fall. Han hängde med armen på den silverfärgade mynttelefonen i sina Hang Ten shorts, Flip Flops och ett O’Neal linne och slog numret till en tjej som hette Evie. Det var någon, som hade varit ute i vimlet i Atennätterna. En rolig och smart tjej men det hade inte blivit mer än så. Hon hade flyttat till Mykonos och det som inte blev av, rann ut i sanden. Det var inte i något romantiskt syfte han ringde henne nu.

Hon svarade ”Evie.” ”Hej det är jag Mackie” sade han och frågade om hon fortfarande hade kvar sin mopeduthyrningsfirma. Det var kanske en dum fråga, eftersom det var dit han ringde men han ville inte få samtalet att låta, som om han försökte få till en dejt. Han förklarade var han var och undrade om hon kunde komma och möta upp honom med en moped? Evie sade ”Inga problem jag kan vara där om en timma.” Perfekt svarade han och rättade till sin basketboll keps med texten AEK B.C. Det var hans favoritlag i basket, den ända sporten som han tyckte var intressant. Medan han tände en Marlboro Lights med sin Zippo tändare gick han till tavernan och satte sig vid ett bord. Han beställde in en souvlaki med pitabröd. Av någon anledning blev han aldrig trött på souvlaki men det skulle vara lammkött. Han drack vatten till maten och beställde en extra flaska vatten som han tog med sig. Det var cirka tjugo minuter kvar till Evie skulle komma. Utanför mini market stod en kyl med glass, det fanns bara en sort och en smak och det var, Cornetto jordgubbe. Kanske skulle de någon dag komma en annan smak? idag fick jordgubbe duga. Han satte sig utanför affären på trottoaren i skuggan och väntade. 

Två röda och vita Honda cub 50 kom inkörandes och stannade framför honom. De var Evie och en annan tjej. De parkerade dem bredvid honom och den andra tjejen gick in i affären. Evie och Mackie gav varandra en kompiskram och småpratade lite om Atennätter och om Mykonos. Därefter sa hon att tjejen, som gick in i affären är hennes partner i mopeduthyrningen och livet. Hon heter Katarina. Kanske därför det inte blev något tänkte Mackie. Som om hon kunde läsa hans tankar sade hon. ”Du Mackie, det var inte därför det inte blev något.” ”Okej då” sade han. 

Katarina kom ut från affären. Hon var helt klädd i turkos. Det såg faktiskt väldigt coolt ut, där hon stod med det långa turkosa, lätt fladdrande linnebyxorna, en matchande trekantsbikini och ett par turkosa Nike Cortez. Hon satte sig på den ena Hondas pakethållare som var uppbyggd med skumgummi för att skydda rumpan vid gupp. Hon tittade inte ens på Mackie, utan tog ner det vita Vans solglasögon från pannan och tände en Marlboro Lights. 

Hon blåste ut cigarettröken och sade till Evie ”Pame (nu går vi).” Evie satte sig på mopeden och innan hon startade sa hon ”Ring när du är klar.”

Mackie gjorde tummen upp och insåg att de bar likadana outfits men Evies var vit. De bägge hade matchande tunna guldkedjor med varsitt halvt guldhjärta runt halsen. Hon körde runt honom ett varv innan de var borta och sade ” Den ska vara hel och fulltankad när du lämnar tillbaka den.” Därefter åkte de iväg. 

Han gick tillbaka till båten. Den skulle duga att sova i en natt, det var den tillräckligt stor för. Nu hade han transport och någonstans att sova. När mörkret hade lagt sig, skulle han åka ut till villan och prata med Ken, utan att Niki fick reda på det, på något sätt. Han bestämde sig för att lösa det problemet, när han kom dit. Kanske var hon inte ens var där.

Ken

De hade varit några veckor på ön och försäljningen hade gått väldigt bra. Han kände inte bara på sig det, utan han hörde det på Elenas röst, när han rapporterade till henne i telefonen om försäljningen. Hon hade en röst som man får när det går bättre än vad man trodde, även om förhoppningarna redan var höga. Ken tänkte, att han åker till galleriet i Aten och plockar ut sitt arvode, även fast det inte var några 10 procent som gällde då. Det var inte att han kände sig girig eller var i stort behov av pengar men äventyret på ön skulle vara mer spännande, om det hade gett något mer, än lite säsongsarbetare pengar i slutet av månaden. Sedan så uppskattade han inte att bli lurad. 

Speciellt när han pratade med Elena och hon pratade på, som om det var hennes idé. Han undrade varför hon hade sagt, att han jobbade för hennes son. Alla jobbade för henne, för tillfället. Han ställde sig framför spegeln och sa till sig själv, du är bättre än såhär. 

Mackie och Ken

Det rasslade till och en liten sten dansade in på terrassen och stannade framför hans fötter. Han sänkte radion som spelade Wild Boys med Duran Duran. Han tittade ner från terrassräcket och där stod Mackie i en baseboll keps, det var nog första gången han sett honom i en keps. ”Är du själv” viskade han. Ken skakade på huvudet. ”Möt mig tvåhundra meter bort på vägen från showroom” viskade Mackie och gick iväg. Han gick in i villan och sade till Niki som låg och slappade i soffan och lyssnade på hans blandband i hans Walkman, att han skulle till butiken och städa lite. 

Ken gick förbi butiken och längre ner på vägen och där stod Mackie lutande mot en röd vit Honda cub 50. Det var ovanligt att se honom i keps men han hade det rätta basketlaget på den. ”Okej, vad gör du här” sade Ken. Mackie inledde samtalet med att säga, ”Detta samtal stannar mellan oss, okej.” Han fortsatte med att säga, att han var tvungen att be om Kens hela förtroende en gång till. 

”Fortsätt prata” sade Ken, kanske var detta tillfället? han väntade på. Ken hoppades att det var något som skulle sätta käppar i hjulen för Elena och hennes arroganta sätt. Han tänkte igen på att han inte var intresserad av att bli behandlad som någon turistraggande drinkblandare från något nordeuropeiskt land. Värderar man inte sig själv så blir man inte positivt värderad heller. Han hade visat sig vara en bra försäljare med både kunskap och charm. Varorna pratade naturligtvis för sig själva, det var prislappen som skulle motiveras. Ken hade tagit på sig rollen som en tolk som översatte det antika objektens språk och översatte det till 1985 års tidspuls. Det fanns inga prislappar på varorna, men han kunde ana.

Dels genom sin utbildning på Konsthögskolan och dels genom alla anekdoter hans mamma hade berättat, om de olika utgrävningarna som hon och hennes kollegor hade gjort.

Vad än Mackie skulle berätta, så måste det vara något viktigt, eftersom de stod på vägen i mörkret och pratade.

Mackie började berätta. ”Jag inser att det verkar märkligt, att jag dyker upp såhär oanmäld på kvällen men jag vill inte att Niki får nys om vårt möte. Du vet väl att hon är mammas blodhund? Väl hemma blev jag utbytt från mitt eget projekt. Det var ju mening att mamma bara skulle vara kundkontakt och få hyra från villan och showroom, plus hennes femton procent av vinsten. Hotellets betalning var mellan henne och kunderna/ gästerna. Betalningen från kunderna skulle gå genom ett dotterbolag till galleriet i mitt namn, så att pengarna kunde bli vita för bägge partnerna. Jag tror att när mamma insåg, hur mycket pengar det skulle bli, var det värt risken att hantera betalningen själv. Det bästa med konst är, att det är kunden som betalar vad det är värt enligt dem i slutändan. Det betyder, att det aldrig går att ifrågasätta ett konstverks eller ett antikt föremåls värde.” 

Mackie fingrade på en cigarett men tände den inte. 

”Du vet att jag egentligen inte behöver pengar på det sättet, som andra behöver pengar men för en gång skull så blev jag engagerad i något som var på riktigt. Det var som att skriva en hitlåt och sedan bli snuvad på försäljningen. Jag kunde helt enkelt inte släppa det, att min egen mamma drog undan mattan under fötterna på mig.”

Han tände cigaretten.

”Är du med mig, hur mina tankegångar går och hur seriös jag är?” avslutade Mackie. 

Ken nickade, wow tänkte han, Playboy Mackie har lämnat festen. Här stod en affärskompanjon med ett starkt driv och solid motiv. Detta kunde han verkligen ställa sig bakom. Däremot kanske han behövde höra planen innan han mentalt skrev på det fiktiva kontraktet. 

Mackie såg hur Ken funderade. 

Mackie sade ”Kom ner till den lilla fiskebåtshamnen i morgon bitti, så går vi igenom detaljerna. Den ligger vid en mini market som heter Mykonos windmill, vi möts där.”

Mackie startade ”cubben” och körde iväg, han ville inte stanna för länge. Bättre att prata imorgon i dagsljus och utan risk att bli påkomna av Niki. 

Precis när han lade in växeln för att åka iväg, såg han ett ljus från en ficklampa på vägen komma emot dem. Ken såg det också och hörde Nikis röst i mörkret.

”Är det du Ken?” ropade Niki högt. Hon gick emot honom i rask takt men det ända hon hann se, var det bara mopedens röda baklykta. När hon hade kommit fram till Ken, var det bara knattret från motorn som dröjde sig kvar i Mykonos natten.

Niki

Niki hade väntat lite efter att Ken hade gått ut, innan hon följde efter. Som vanligt när något var mystiskt, så måste hon undersöka det. Det var becksvart ute, som alltid i Grekland på kvällen. Vilket gjorde, att det var svårt, att urskilja människor i mörkret. Hon kunde däremot urskilja två människor längre ner på vägen. Det var en uppförsbacke till butiken och villan vilken gjorde det ännu svårare, att se vilka det var där nere. Det exponerade henne dessvärre desto mer. Det var mörkt i butiken (som hon också kallade den), så det måste vara Ken och någon annan där nere längs vägen. Det ända ljus man såg var från staden och några tavernor. Hon tvivlade på, om det någonsin skulle avsättas pengar för belysning vid vägarna. 

Innan hon tände ficklampan på vägen fick hon en känsla, att de kände varandra. Det var något med kroppsspråket som avslöjade ett lugn, som om när man är bekanta med varandra. Vinden förde med sig några ord på grekiska, så det kan inte vara någon turist. När hon var framme vid Ken, stod han där själv.

När Niki var framme vid Ken sade han obedd ”Det var någon turist som frågade efter vägen till Mykonos Town.” Det var naturligtvis inte sant men om han sa det, så var det ingen idé att fråga vidare. Det skulle ändå bara komma fler lögner. För många frågor brukade resultera i, att personen drog sig tillbaka och det tog ännu längre tid att få fram sanningen. Bättre då att gå tillbaka och låtsas som om man inte var för nyfiken, vilket var svårt med andan i halsen och en ficklampa i handen.

De gick tysta tillbaka till villan. De satte sig ute på terrassen och lyssnade på partybåtarna och såg de exklusiva yachterna ute på havet. 

Festmusiken ekade dovt mot stranden, de kunde sitta där i timmar på terrassen och hitta på olika scenarion, som hände där ute på medelhavet. I dessa konversationer var de bägge bara ett par tjugoåringar, som fördrev tiden. 

Fiskebåtshamnen

Tidigt nästa dag gick Ken upp och åt en snabb frukost. Han tog Hondan till fiskebåtshamnen. Han parkerade den på baksidan av mini market och gick ner till hamnen. Han såg Mackie stå och prata med en man nere i fiskebåtshamnen. När han kom närmare hörde han, att de diskuterade vilken spelare de gillade bäst i den grekiska basketligan. 

Han stod och lyssnade och bägge var överens om att Nikos Galis var den igenom tiderna största, han hade många smeknamn som, Nick the Greek, The Gangster och The Iron Man. När Mackie såg Ken sade han adjö till mannen och vände sig till Ken, därefter gick de till tavernan bredvid mini market.

När de hade satt sig ner på tavernan, fingrade Mackie på den svarta och gula kepsen och sade 

”Jag gillar Niki, men för tillfället måste hon hållas utanför. Jag ansträngde mig mycket, för att inte bli sedd av henne och jag skulle uppskattas, att du var tyst om våra samtal. Eftersom du är här tar jag för givet att du är ombord.” Han fortsatte med att förklara planens första fas. 

”Du jobbar på som vanligt men kopierar alla köp med objekt och kunder i en egen bok. Du håller låg profil med Elena och Niki, de ska vara nöjda och glada. När tiden är slut på ön om några veckor kommer du och besöker mig i Varkiza. Ring mig på detta nummer, när du är där.”Mackie avslutade monologen med ”Det är allt du behöver göra tillsvidare.”  

De hade båda druckit varsin frappé ”metrio me gala” (halvsött iskaffe med mjölk). Glasen var tomma och innan de skildes åt sade Mackie ”Vi ses i Varkiza.” 

Mackie gick ner till båten i fiskebåtshamnen och Ken till sin motorcykel bakom mini market. När han åkte tillbaka till villan körde han en omväg för att få tänka lite, han visste inte exakt vad Niki gjorde på ön. Hon hängde inte i villan hela dagarna och hon var inte i butiken heller. Några gånger hade hon levererat sålda varor. När han parkerade motorcykeln vid villan hörde han Niki komma inrullande efter honom. De sa inget till varandra, precis som om de inte visste, att gårdagens händelse hade satt de bägge på varsitt spår till olika destinationer. 

De följande dryga två veckorna flöt på ovanligt snabbt. Kunder kom och handlade och det var faktiskt roligt att sälja antikviteter. Inte bara för att kunderna handlade, det var också kul att berätta om varorna, dess användningsområde och vad som hände i Grekland, då varan var ny. Hans och Nikis relation var trevligt, men avvaktande. 

När det var sista dagen för Ken på Mykonos sa Niki att hon skulle stanna kvar en dag längre än. De sa adjö och Ken tog sin Honda ner till färjeterminalen med duffelbagen fastsurrad på motorcykeln.

Niki

Niki hade fått instruktioner av Elena att stänga villan och butiken. Därefter skulle hon möta Elena i hennes galleri i Aten. Det sorgligaste och det ända var att lämna tillbaka 3-hjulingen. Så kul hon hade haft det med den. Att bränna runt ön med 3-hjulingen och bara finnas till. Köpa med sig mat och stanna var som helst och ta en matpaus eller stanna vid en taverna och ta en öl eller vad som flög in i hennes huvud just då. Det var väldigt mycket att sakna. Man kanske skulle kunna kalla det frihet. Hon hade varit så målinriktad på resultat hos Elena, att frihetskänslan inte hade fått något utrymme. Hon beklagade sig för Elena i början på ön men efter ett tag hade hon kommit att uppskatta friheten. Att komma hem till sin lägenhet i Plaka i Aten var inte som hon trodde, väl där kände hon att lägenheten i Plaka var en tid som var passerad. Det var egentligen inte hennes lägenhet, utan något Elena hade ordnat åt henne. Den låg högst upp i huset och hade en balkong, som rymde ett litet bord och två stolar. Det var inte mycket mer utrymme än så men tillräckligt, att man slapp gå sidledes. Lägenheten bestod av ett sovrum och ett stort kombinerat kök och vardagsrum. Hela lägenheten var kanske femtiofem kvadratmeter, det var mer är tillräckligt för henne. De sista veckorna hade hon noterat, att Ken hade zoomat ut, lite som om det var något på gång inom honom. Ända sedan det där mötet på vägen, hade han varit annorlunda. Det var som att spela kort mot någon som sitter med en vinnande hand men motspelaren måste ändå spela klart för att vinna, även om utgången redan är klar. Hon skulle ta upp det med Elena, när de sågs i Aten.

Ken

Ken kom förbi galleriet som överenskommet, fick ett kuvert och en klapp på axeln av Elena för ett bra jobb. Han tittade på henne i smyg. Det var ingen ånger i hennes sätt angående det tunna kuvertet. Han hade kommit hem dagen innan och allt var som vanligt, hans lägenhet i Kolonaki, samtalen på kaféerna och så vidare. Han hade för många anledningar, att inte att gå tillbaka till sitt före detta sorgfria liv. Väl hemma i huset stack han in huvudet hos mamma och pappa och sade hej. Ken tog en fika hos syrran, hos henne var allt som vanligt och vissa saker skulle vara så. Familjen dynamiken ville han inte ändra på, den hade alltid varit bra. Under sin uppväxt hade han alltid fått mycket frihet. Detta var baserat på, om han skötte de sysslor, som han och hans syster blivit tilldelade. Gjorde man dessa sysslor, fick man stor frihet, om inte blev den begränsad. Detta system lärde han sig och hans syster fort. Dessa sysslor bestod av att diska några dagar i veckan, städa toaletterna och dammsuga en gång i veckan. I gengäld fick han pengar till bio och besöka kaféer plus mycket frihet utan en massa frågor. 

När han kom ut från galleriet efter mötet med Elena, satte han sig på Hondan och tog sikte på Varkiza. Han var framme på mindre än fyrtio minuter. Han svängde in på en sidogata en liten bit från själva centrum.  Där fällde han ner stödet och parkerade utanför en biograf som låg vägg i vägg med en souvlakirestaurang intryckt i huset. PANOS SOUVLAKI stod det på skylten i stora bokstäver. Han tänkte alltid, att dessa ställen är de bästa. Det fanns inte plats, att äta inne utan bara tillräckligt med plats för att kunna beställa. Kanske fanns det något litet bord utanför eller en hylla där man kunde ställa ölen. Souvlaki, öl och alltid någon att diskutera med om något aktuellt ämne. Det var grekisk kultur enligt honom. Man var aldrig överens men alltid överens om att inte vara överens. 

Det ingick i spelet, det blev en diskussion för alla inblandade, debutanterna och åskådarna. Där ingen behövde känna sig trampad på tårna, alla tyckte ändå, att det var de som vann. 

Souvlakirestaurangen var inte öppen just nu, han var ändå inte hungrig. Senare skulle han testa den, definitivt. Det hängde en mynttelefon på väggen mellan souvlakirestaurangen och biografen. Han lade i ett mynt och slog numret han fått av Mackie. Medan det ringde tittade han på biografens utbud. Det var tre filmer i veckans utbud, The Lustful vicar med någon Jarl Borssén, Conan the Barbarian och Airplane. 

De var inte de senaste filmerna men han kunde tänka sig att se om Conan the Barbarian. Efter tredje signalen svarade Mackie. Han frågade var Ken befann sig i Varkiza och han sa, att han kunde åka dit med sin Yamaha. Det tog Mackie fem minuter att komma dit, tio minuter senare parkerade de hojarna på uppfarten till Mackies hus. Det var ett mysigt hus, det låg lite enskilt men inte ensamt. ”Välkommen hem till mig, vi går ut på verandan och sätter oss” sade Mackie. 

Planen

Mackie sade till Ken, att han kunde sätta sig i en stol ute på verandan och vänta. Någon minut senare kom han ut, bärandes på en bricka med en tillbringare vatten, melon och krossad is i plus två kalla öl. 

”Nu vill jag titta i din bok som du har med dig, under tiden kan du ta lite melonvatten eller en öl, det finns fler därinne.” sade Mackie. Ken gav honom anteckningsboken. 

Mackie hällde upp ett glas melonvattnen och satt och bläddrade i boken i tjugo minuter. När han lade ner boken, pausade han, öppnade en öl och berättade om planen han hade utformat. 

”Det första vi ska göra är att ”befria” några antikviteter av mammas kunder. Inte för att vi är tjuvar, utan för att vi ska använda dem i utpressnings syfte. Naturligtvis är tanken att kunderna kommer att återfå sina köpta antikviteter. I kundlistan, som du har i boken, ser jag några adresser här i närheten. Två i Glyfada, en granne till mamma i Ekali och den sista och kanske viktigaste men svåraste att komma åt, är en man som bor på ett ombyggt fraktfartyg i Pireus (Atens hamn). Jag var förbi för någon vecka sedan, det måste vara jordens 8:e underverk för boende för en person.”

Ken visste också vem det var, som höll på att bygga om ett fraktfartyg till ett jätteboende komplex i hamnen, han heter Apostolis. Ken sade ”Apostolis var aldrig på Mykonos.” 

”Jag vet, jag har lite inside info om honom, som jag berättar senare om” sade Mackie. Han pausade med en bromsande hand i luften, som om ämnet fick vänta till ett bättre tillfälle. 

Därefter fortsatte Mackie att berätta om planen.

”Allt måste ske inom tolv timmar. Jag har lagt upp planen men var tvungen att se adresserna och varorna, för att bestämma turordningen på tillslagen vi ska utföra. Det kommer att vara ett smutsigt jobb men inte så, att du kommer bli sömnlös” avslutade Mackie.

Ken visste inte riktigt vad han hade gett sig in på. Han sade bara ”Du verkar redan ha allt klart, varför behöver du mig?”

Mackie ”Dels för att det är ett tvåmans jobb och dels för att jag litar på dig. Du har motiv och kunskap, att utföra detta, vi kommer att bli ett bra team. 

Det är som en ”sniper shooter” och hans spotter. Du bedömer vinden och jag klämmer av skottet. Han skrattade när han sade det.” Mackie gick och hämtade fyra öl, öppnade två och sade ”Yamas.”

Mackie avslutade med att säga att, ”På fredag ska en fest äga rum på Apostolis båt ASPIS. Alla som var något skulle vara där. Bygget har inte varit någon hemlighet men insidans utseende hade behållits hemligt. Festen är till för att en gång för alla att visa vem, som besatt Greklands skarpaste hjärna och vem som satt på tronen som businessmannen nummer ett. 

Vi saknade inbjudan till festen men du kanske har en idé, om hur vi skulle få det?” Det hade Ken.

Baccus

Ken ringde sin vän Baccus som skulle ha en modevisning på fraktfartyget ASPIS. Han undrade om han och Mackie kunde vara skrivna som modeller för att komma in på båten då de saknade inbjudan. Baccus hade sagt ja, om de gick med på, att gå på visningen i slutskedet av showen. Det var den delen som badkläderna skulle visas upp. Ken sa ja, utan att fråga Mackie, vad skulle han säga? Detta var nog det bästa och enda sättet att komma ombord på den hetaste festen i år. 

Efter att Ken hade förklarat att, priset för en entrébiljett var att visa badkläder, åkte de med motorcyklarna till Syntagma Square i Atens centrum och tog hissen till Baccus, i hans Penthouse terrace suite på Hotel Grande Bretange.

Visningen var bara någon dag bort och stämningen var minst sagt laddad i hotellsuiten. Alla ropade på Baccus, att han måste komma just till dem för, att säga ja eller nej om minsta lilla beslut. Ken fick lite dåligt samvete för att ha bett om en tjänst i slutskedet av Baccus kreativa skapande men de behövde komma in på festen. De fick ett visningsschema av en assistent och blev ombedda att lämna om det inte var något viktigt. Ken han knappt säga hejdå men han förstod, tack tänkte han.

Tillslagen

Elenas granne var den lättaste av tillslagen och skulle ske, precis innan solen gick upp. Lätt, eftersom många i Ekali området inte låste sina dörrar. Kanske något man inte gör när man själv inte behöver tjäna in pengarna. Elenas dörr var däremot alltid låst. Mackie gick in på bakgården och in genom altandörren. I vardags rummet fann han, det han letade efter. Den befann sig på samma plats som han själv skulle placera den på. Det var en av fördelarna med att låna objekt av samma samhällsklass, man delade samma tänk. Det var en ram med ett Drachme mynt i som föreställde två örnar som fällde ett byte. 

Det andra och tredje tillslaget skulle ske senare på dagen i Glyfada. I två parvillor som beboddes av två systrar. Husen var fristående från varandra, men var ihopsatta med en korridor gjord av glas och stål. På så sätt kunde de besöka varandra utan att gå ut om vädret inte tillät det. De var kända som två fanatiska vindsurfare. Så det var stor chans att de var ute på havet dagtid, vilket de också var. 

Deras pappa tjänade pengar på att köpa strandmark vid Atens Riviera. Han och hans bror jobbade i ett team. Den yngre brodern jobbade i regeringen och bestämde över vilka områden som skulle vara tillgängliga för försäljning och vilka som fick bygglov. Denna information gav han till den äldre brodern som köpte marken som han sedan sålde med bygglov. De byggdes inget utan att de fick en del av förtjänsten. Alla visste det, men ingen kunde inte komma åt dem. En av fördelarna med att vara herre på täppan. 

Låser inte folk dörren, tänkte Ken? när de gick in i ena av parvillorna. Det kommer nog komma en tid då alla gör det, i alla fall efter, att de varit där. I ena villan plockade de ett bronssvärd och i den andra en bronssköld. De hela var nästan för lätt. 

Därefter åkte de hem till Mackies villa och placerade de två antikviteterna från villorna och mynttavlan från Ekali huset i hans utebord. Det var ett runt bord som bestod av en stor fot som bordsskivan vilade på, i fotens tomrum fanns det plats att rymma alla tre objekten. Skulle någon spendera en lång tid att leta så skulle objekten nog hittats men då måste man vara väldigt ihärdig. Dessutom så skulle de bara vara där i max en vecka. Risken att någon kom och snokade var minimal. Festen på båten skulle äga rum på kvällen och de behövde bara vara där före nio på kvällen. Visningen började runt tio, det var gott om tid, att spana både innan och efter Baccus visning. De skulle ändå bara vara med i slutet och behövde inte vara med på visningsrepet. Både Ken och Mackie tog en lång vilopaus i Mackies villa, för att vara maximalt utvilade inför kvällens sista men viktigaste tillslag.

Festen 

De tog en taxi från Varkiza, vid åtta tiden på kvällen. Långt innan de närmade sig hamnen kunde man se strålkastarna lysta upp himlen. Väl nere i hamnen gick det inte att komma närmare med bil på grund av alla bilar och människor i samband med festen. Mackie hade bestämt att de skulle ha, ett Miami Vice tema. Mackie bar en ljusblå kostym och en uppknäppt mörkblå skjorta, Ken bar en ljusblå pastell kavaj, svarta fladdriga chinos och en vit T-shirt. Bägge hade loafers utan strumpor på sig i mocka. Man kunde nästa ta på energin som omgav båten. I detta sällskap kunde man inte vara överklädd. Gästerna hade verkligen dammsugit märkesbutikerna i Aten. Äntligen var de framme vid landgången och blev hälsade ombord av några unga snygga kvinnor i sailorkläder. Lite längre bort stod musklerna i kostym, ifall inbjudan saknades eller alkoholen tog för hårt på balansen.  

Det kändes verkligen som om de var i Miami. Champagne korkar som poppade, den feta röda mattan, fotoblixtarna som förevigade de utvalda, sidenrep som slingrade sig mellan skinande stolpar i mässings och parfym som blandades med lukten från hamnens saltvatten. Halvvägs upp på landgången kände de spänningen stiga, om det var såhär där nere hur skulle det då vara på själva båten? 

När de kom upp på däck blev de inte besvikna. Ken fick samma känsla som att tända lampan i ett mörkt rum, ögonen måste vänja sig.  De möttes av, ett hav av pastell, axelvaddar och guld- smycken. Överallt luktade det cigarettlukt och parfym. Apostolis hade verkligen förvandlat denna fraktcontainer båt till något mycket speciellt. Ken anade, att båten var iordninggjord för denna fest och, att efter eventet skulle det möbleras om för att passa färre personer, kanske bara en. Ken visste inte mycket om Apostolis privatliv. Han visste bara att han var en rik affärsman. 

Det geniala med själva ytan på båten var att den såg ut att vara förändringsbar som en teaterscen. Det var en sarg runt frakt utrymmet på cirka fyra meters bred. Där man kunde gå runt och titta ner i båtens inre eller ut över hamnen, eller bara drömma bort sig ett tag. Om det hade varit folktomt skulle Ken inte ha något emot att sätta sig i en stol om bara njuta av utsikten, vilket inte var fallet. Det var små barer utplacerade överallt så att man inte behöver trängas eller gå törstig. Där nere i det fördetta fraktutrymmet fanns en stor pool med en bronsstaty av Poseidon som kom upp ur vattnet med att nät av fiskar. Ur nätet rann vatten, precis som Poseidon just dragit den ur vattnet. Som om det inte vore nog simmade det också sjöjungfrur i poolen.

Mackie lutade sig mot Ken och sade ”Poolen kommer nog fyllas snabbt av gäster om några timmar, när alkoholen och andra substanser börjar verka.” Där nere fanns också en scen med en runway. Aj då, Ken höll nästan på att glömma att han hade lovat bort sig till Baccus, som betalning för biljetterna till festen. Det fanns mycket att titta på men det var detaljerna, hantverket och materialvalet som imponerade mest. Stora trägolvplankor som skapade breda ytor och överallt vit marmor med silver stänk i och mässings detaljer på dörrar och handtag. Han undrade när han tittade upp mot den inglasade kommandobryggan, hur själva privatvåningen såg ut men dit skulle nog inte festen komma. De slog sig ner i en mörkgrön plyschsoffa och hann knapp sätta sig innan de fick varsin drink i handen av en servitris.

Ken vände sig till Mackie och sade ”Kan du nu säga vad vi letar efter, helst innan modevisningen.” 

Sokrates anteckningar

Okej sade Mackie ”Innan vi åkte till Mykonos besökte jag mammas galleri. Hon var otroligt uppspelt och var bara tvungen att dela med sig, vilket måste sägas är ovanligt för att vara hon. Zorin hade kommit in med en bunt papper som bildade en liten pamflett. Några av hennes rivningsgubbar hade hittat den i samband med en rivning. Mamma förklarade vad det var, det var anteckningarna skrivna av Sokrates 470-399 f.Kr. Anteckningarna var inte bara gamla, de var dessutom nertecknade av Sokrates själv, en son av Aten. Det var ett välkänt faktum att han inte skrev ner något, utan hans tankar och frågeställningar antecknades av mottagarna av hans filosofi. Detta var ingen sköld eller hjälm, utan något mycket mer värdefullt. Ett svärd var ett svärd och oftast med en anonym avsändare. En skrift av en av historiens största filosofer, en one-off, en ”Holy Grail”, det var något helt annat. Zorin hade sagt att hennes rivningsgubbar hittade den inmurad i ett valv. Som någon gång i tiden kanske varit en vinkällare. Ingen hade fattat vad de hade hittat, inte ens Zorin.” 

Mackie pausade lite och tog en klunk på sin drink och tände en Marlboro Lights. 

”Mamma kände det som om hon vunnit på lotto. Hon visste inte bara vad hon höll i sin hand, utan också vem som skulle betala för denna litterära skatt. Detta krävde dock en privat visning av henne. Hon nämnde också kundens namn men efter att hon hade ventilera klart, nämndes det aldrig mer. Så nu är vi här” sade Mackie som avslutning. Det är det vi ska hitta, anteckningarna. 

Elena och Apostolis

När Elena ringde Apostolis dunkade hjärtat, båda av nervositet och spänning. Han var den rätta kunden för skriften, vilket kunde generera mycket pengar. Under bilfärden till hamnen rusade pulsen, den måste ner innan hon stod öga mot öga med Apostolis. Hon parkerade Porschen vid båten, trots att det var full aktivitet med färdigställandet av båten. Det var inte hennes problem, de fick gå runt. Hon var här i ett viktigt ärende och de var bara några arbetande dagsländor. När hon kom upp på däck visste hon inte riktigt vad hon hade förväntat sig men definitivt mer guld, han var väl grek. Nej, här var det mjuka toner och någon slags yin och yangtema som gällde. Inte färgmässigt, utan i val av material, som säkert skapade harmoni på något sätt. 

Elena blev eskorterad från bryggan till Apostolis bibliotek. För att komma in i biblioteket blev man tvungen att passera en luftsluss bestående av två dörrpartier. När hon stod i luftslussen och väntade på att det andra dörrpartiet av glas skulle öppnas, såg hon honom sitta i mitten av ett bibliotek. Elena kände pulsen gå upp igen. 

Apostolis satt i en grön öronlappsfåtölj, som hon anade var en Chesterfield London- Aberdeen. Bredvid stod ett brunt valnötsbord. Den sista pjäsen i trion var en golv läslampa med mässingsfot och ett buteljgrönt glas. När glasdörrarna öppnades gick hon genom det oktogon formade biblioteket. När hon var framme vid fåtöljen sa Apostolis ”Lägg den på bordet, tack.”

Han fortsatte prata utan att titta på bordet, där Elena hade lagt texthäftet. 

”Det här är mitt livs stora passion, det skrivna ordet. Enda anledningen till att jag blev en businessman var att kunna inskaffa värdefull litteratur. Jag har också studerat språk runt medelhavet, för att riktigt kunna njuta av det litterära på deras originalspråk. Både bortglömda språk och moderna.”

Han tog på sig ett par vita handskar och bläddrade i de knappt tjugo tätskrivna sidorna. Han tittade upp på Elena och sa ” Den stannar här, meddela min assistent ditt pris, så sätter hon in summan på ditt konto. Tack för din tid, du kan gå nu.”

Elena vände på klacken och gick ut. Väl på däck blev det extra tydligt hur tyst det hade varit inne i biblioteket. Det enda som hade hörts var deras andetag och bläddrandet i Sokrates text. När hon satte sig i Porschen och vred om nyckeln kom en kvinna fram och gav henne en inbjudan till festen som skulle hållas på båten. Hon sa ”Hej, jag heter Aliki och är Apostolis assistent. Jag tog mig friheten och satte in en summa på ditt konto, stämmer den inte, hör av dig.”

Det kändes som en evighet innan Elena kom tillbaka till galleriet, inne på kontoret ringde hon sin bankkontakt och frågade om det kommit in en summa på hennes konto. 

Det hade det gjort, svarade bankmannen och när hon hörde summan tittade hon ut och upp mot himlen genom fönstret och tackade sin lyckliga stjärna. 

Detta plus pengarna från Mykonos bildade tillsammans en mycket bra slant för att expandera senare i år. De antikviteter som inte hann säljas på Mykonos, skulle placeras i hennes lager i galleriet. Hon litade inte på någon annan än sig själv. Antikviteterna kunde kunderna köpa för pengar eller bytte med sina egna konstverk och på så sätt skaffade hon sig lagliga konstverk. Om man skulle generera kapital, var man tvungen att ha många järn i elden och vara innovativ.

Om det var något hon var bra på så var det att öka priset på konstverk. Ett bra knep var att hålla vernissage för en ny konstnär eller hedra de gamla mästarna. Att föra ihop konstverk med rätt köpare genererade också klirr i kassan. Visningarna på Mykonos var tänkt att hållas exklusiva och bara i augusti månad. Det berodde förstås på hur mycket Thomaz och Zorin kunde leverera. Det kändes som om hon stod i ett regn av pengar, för en sekund undrade hon om hon flög för nära solen men bara för en sekund. Nu skulle hon stänga galleriet, för dagen och ta ett glas champagne, hennes tid var nu.

Apostolis

Han hade knappt trott det, när Elena hade ringt upp honom och hon berättade vad hon ville sälja. Det hade krävt allt av hans affärslugn, som han hade övat in under åren och som han ständigt jobbade på. Att hålla huvudet kallt, var en av hans största bedrifter men det hade varit extra svårt under samtalet med Elena. För vissa kom det naturligt, inte för honom. Hans mantra var, att alltid hålla en lugn fasad och speciellt när hans affärer inte gick enligt hans uträkningar. Han tänkte, att gå på minor är en del av själva spelet. 

Det bästa är att ta lärdom av misstagen och att inte brusa upp sig, det resulterade bara i att ens motspelare sög upp ens energi. Att förlora vissa slag var okej, bara man inte förlorade kriget.   

Att se potentialen och hur man kramar ur vinster i affärer, det kom naturligt för honom. Hans stora dröm var att få ha besökt biblioteket i Alexandria under dess storhetstid. Eftersom han inte hade access till en tidsmaskin. Bestämde han sig för att bygga ett eget bibliotek innehållande, antikens verk, dock i en mindre skala. Det skulle bli hans arv till världen, inte hans handelsimperium, utan hans litterära skatt. Ända sedan han som litet barn och hade hört historien om det berömda biblioteket i Alexandria och dess tragiska öde, hade han längtat till skolan för att lära sig att läsa och skriva. Även i vuxen ålder brukade han dagdrömma om att sitta i biblioteket i Alexandria och ta del av antikens skrifter som hade blivit till aska. 

Hans flytande hem, som var ett omgjort lastfartyg, var för att imponera. Men också väldigt praktiskt, då hans affärer skedde runt omkring medelhavet. Ibland kunde affärer dra ut på tiden och då kunde han lägga till med sitt hem vid en hamn i närheten där affärsuppgörelsen skedde. Kronjuvelen i hans hem var naturligtvis biblioteket. I den hade det installerats en luftsluss och air kondition för att hålla temperaturen och luftfuktigheten på en konstant nivå som bevarade litteraturen på bästa sätt. 

Att komma in i hans litterära octagonformade bibliotek var alltid höjdpunkten på hans dag. Detta var hans domän, hans last, hans nirvana. Detta var hans religion, bekostad av hans besegrade affärskombattanter. Det var i Chesterfield fåtöljen han smidde planer medan han förkovrade sig i antikens texter. Det var förvånansvärt mycket man kunde lära sig av antikens människor, både filosofiskt och strategiskt i de gamla texterna. De var verkligen de sanna gudarna. Genom texterna kände han, att han stod i kontakt med dessa gudar. Apostolis tyckte nästan att texterna var ett facit, som att äga den ända sjökartan till alla grunden i havet alla seglade på.

Alla dessa försök att uppfinna hjulet på nytt med nya förhandlingsmetoder. Det fanns inget nytt, bara glömda ord från antiken och dessa ägde han i textform i sitt oktogonformade bibliotek.

Han tänkte alltid ”let the games begin”, som han hört i någon film. Likt en textvimpel, efter ett flygplan, for dessa ord förbi. Hur kunde han förlora spelet? Med de antika rösterna viskande i hans öra vid varje schackdrag? 

Men det räckte inte att vara en intellektuell gigant. Man måste också synas för att skapa de riktigt stora avtrycken. Inte bara i allmänhetens ögon utan det öppnade också dörrar till kontakter som inte satt vid förhandlingsborden. Han beslutade sig för att arrangera fester då och då, av varierande storlek. Denna som skulle äga rum härnäst, var en av de stora, det var också ett tillfälle att visa upp sin framgång och vad pengar kunde köpa, makt och anseende. Det var något de flesta människor strävade efter, skillnaden var att de inte visste hur.

Han lade ner Sokrates ord på bordet. Titeln avslöjade innehållet och avsändarens egna tankar. Det stod med stora bokstäver SOKRATES DELAR MED SIG. Ja, sannerligen det gjorde han. En röd lampa lyste ovanför entrédörren och ett lite svagt brummande hördes.

In kom hans assistent Aliki. Hon hade fått uppdraget att ordna festen. Han visste att hon skulle ordna den, på ett sätt, där han inte behövde engagera sig. Han hade gett henne fria tyglar men med några moment som han ville ha med. 

Aliki var född i München, hennes mamma var tyska och hennes far var grekisk. Hon såg grekisk ut på långt håll men desto närmare man kom framgick de tyska dragen allt tydligare. 

Aliki ansåg sig vara en BMW cabriolet också den från Bayern med Rebetiko musik spelandes högt i Blaupunkt stereon, åkandes i hög fart med det långa håret fladdrande i nattvinden. Vad andra ansåg om henne, brydde hon sig inte om. Hennes sätt, öppnade dörrar och fick folk att säga ja, det var därför hon hade Apostolis förtroende.

Sista uppdraget

De hade inte suttit länge i en soffa på festen när Mackie lutade sig nära Ken och viskade i hans öra ”Den här delen av planen kommer inte bli lätt. Det är därför jag bollar över den till dig, det får bli din tre poängare att sätta” avslutade Mackie och lutade sig tillbaka i soffan. 

En kvinna i 30 års ålder närmade sig dem och pekade på Ken. 

Hon sa ”Grek-Korean?” på ett bestämt men ändå vänligt sätt. 

”Asiat är rätt men fel land. Med gissningen Japan hade du fått full pott” svarade Ken. 

Ken frågade inte om hennes blandning, det fick hon avslöja själv. Men det var en cocktail blandning som hette duga. Hon stod tyst, som om hon väntade på att han skulle gissa hennes ursprung, vilket han inte gjorde.

Hon bar en pärlvit kostym med kvinnligt snitt, svarta tunna klackskor med guld spännen och ett svart siden linne. Det bruna håret var rakt och gick över axlarna, lite kontrast till de flestas frisyrer som strävade uppåt. 

”Hej, jag heter Aliki och hur kan jag få en full pott?”

”Ja du ser inte ut som någon gäst. Så jag gissar på att du har en befattning på båten” sa Ken. ”Du skulle kunna visa mig den inglasade kommandobryggan inifrån” avslutade han. 

Aliki tänkte varför inte? Hennes svaga punkt var halvgreker, de brukade vara intressanta och hon hade lite tid att spendera. Hon svarade ”Absolut jag har en kvart att avvara innan jag måste vara nere vid scenen.” Ken kunde knappt tro att den fräcka chansningen fungerade. 

De lämnade Mackie ensam kvar i plyschsoffan och gick snabbt mot kommandobryggan, det var knappt att Ken hann med i Alikis kvicka steg. Om han någonsin skulle hitta denna text så var det nu. På vägen till bryggan gick de förbi en dörr som hade texten Alexandria skriven på en liten mässingsskylt. Dörren skvallrade dock om att bakom den så dolde sig något större, än vad den anspråkslösa skylten angav. Han frågade Aliki vad det var och hon svarade att det var ett bibliotek. Hon sa att han kunde få titta in men bakom en glasvägg. De stod i slussen bakom glaset och tittade in och där på ett bord låg den, texten av Sokrates. Då kom han på något genialt, han behövde inte ta den. Det skulle räcka med att veta var den var och att han visste det. De lämnade biblioteket och gick upp på kommando bryggan, utsikten var minst sagt imponerande. 

Aliki vände sig till Ken och sade ”Nu är turen över och jag ska ner till scenen.”

Ken sa ”Tack för visningen, vi kan göra sällskap dit. Jag har nämligen lovat bort mig på Baccus modevisning.” Aliki tittade på honom som om han skojade med henne. 

Nere vi scenen skildes de åt. Ken gick bakom scenen och såg Baccus svettpärlor flyga när han gå sprang för att hinna med alla detaljer. Alla månaders jobb, det var på den knappa halvtimmes långa visningen det skulle avgöras. Succé eller hårda ord i text under bilder med hans kreationer. Ken och Mackie genomförde visningen som avtalat. 

Ken tänkte att han fick prata med Baccus senare när allt hade lagt sig. Nu behövde Baccus få njuta, en stundens glädje med en bejublad visning, om man bedömde den av åskådarnas applåder.

När Ken och Mackie hade bytt tillbaka till sina privata kläder, sprang de in i Apostolis bakom scenen. Han var där för att tacka Baccus för den vackra visningen. Det var då Ken slutförde den sista delen i uppdraget, hans tre poängare. Hans axel snuddade vid Apostolis axel och Ken sa ” Sokrates delar med sig”. 

Sedan försvann de i folkvimlet. Ken förklarade för Mackie, att han gjorde bedömningen, att om någon kunde komma nära Apostolis genom hans passion så var det lika med en personlig stöld. Blotta anblicken i biblioteket skvallrade om ett intresse, bortom ett alldaglig samlande. Om inte detta betydde något för honom, så hade han totalt felbedömt situationen. De lämnade festen strax efter. Det sista uppdraget var slutfört.

Apostolis

Apostolis kände en rysning gå igenom kroppen. Hur kunde en ”nobody” känna till Sokrates anteckningar? Inte ens han hade läst igenom dem ännu och nu kom någon för honom helt okänd och nämnde den lite nonchalant. Det var som om någon sade, att de gillade hans frus kyssar. Någon fru hade han inte men det var så det kändes. Hans arv till världen var inte barn, det var den litterära gåvan som skulle bli hans eftermäle. Han spanade i folkhavet efter en pastellkavaj men bestämde sig för att det inte var viktigt just nu, det var ändå inget han kunde göra åt saken. 

Efter att Aliki hade presenterat Billy Ocean på scenen tog han lätt tag i hennes arm och frågade om hon hade varit i biblioteket nyligen? Aliki förklarade att hon och en gäst hade tittat in men inte gått in. Okej, han ville inte göra sig av med henne. Människor av hennes kaliber växte inte på träd och hon hade inte brutit någon regel, varken skriven eller oskriven. 

Däremot skulle han ta sig ett prat med Elena. I priset ingick en viss diskretion, det trodde han hon hade förstått. Han bestämde sig för att adressera det i imorgon. Det fanns ingen anledning att fundera på något som inte gick att förändra idag. Däremot tittade han in biblioteket för att stilla sin nyfikenhet, den blev stillad, allt var orört. 

På båtens lilla scen i fören, spelade Demis Roussos, han var Apostolis enda idol. Det var något med hans röst och sättet han fraserade texten på, det lät som en oförlöst längtan till något ouppnåeligt. Att Demis Roussos var född i Alexandria, Egypten kanske bara var en slump men det var ett fakta som inte gick Apostolis förbi. Det var något som adderade till Demis Roussos magi. Att stå på sin båt och lyssna på denna skönsång var ett inslag i festen som bara var för honom, även om det delades med de övriga gästerna, det hade Aliki ordnat bra.  

Efterdyningar

När Ken och Mackie gick från festen var det med segerfyllda steg. Ken var tvungen att berätta gång på gång hur för Mackie, hur det hade gått till och hur han kommit på sin geniala idé. Utan att ta något men att ändå ta något. Att viska, att man kände till någons privata affärer. Bara vetskapen som en notering i ett ögonkast mellan två personer. De fick gå en bra bit från festen för att hitta en taxi men det var med lätta steg. De sjöng med i alla låtarna som taxiradion spelade på vägen till Varkiza. Inte för att de var påverkade av alkohol utan av segerns sötma. 

Hemma hos Mackie i Varkiza tog de varsin Metaxa 12 och skålade för en första delseger. Mackie sade när de satt ute och tittade upp mot stjärnorna ”De kan skriva hur många stjärnor som helst efter orden Metaxa, det smakar ändå likadant.” 

Ken skattade och nickade och sa ”Men vi dricker det för det är grekiskt.”

Apostolis och Elena

Festen hade gjort sitt ”statement” med närvarande kändisar, politiker, business män och kvinnor samt hungriga socialklättrare. Bilderna från festen skulle cirkulera länge i skvallertidningarna i de fria världen. Även om han också agerade bakom murarna i den andra delen av världen. 

Apostolis dagsrutin började kl. 05.00 då han åt en liten frukost och 05.45 gav han sig ut på en löprunda i ca 40-50 minuter. 

Tempot kunde variera beroende på dagsformen och var han befann sig men den var alltid med på dagordningen. Sedan stretchade han de stora muskelgrupperna och gjorde 50 armhävningar. Efter det tog han ett ägg eller en liten macka för att fylla på energidepån. Vatten drack han under hela dagen för att vara fräsch i huvudet. Löpningen fungerade också som en problemlösare, på något sätt tänkte han ännu klarare under löprundorna. Efter duschen kunde dagen se olika ut. Det kunde vara samma verksamhet med varierande tillvägagångsätt. Idag var det något ovanligt, som stod på morgonlistan. I dag skulle han besöka Elena Apostolopoulou i hennes hem.

Han gick till sin röda Ferrari 328 GTS. Han var alltid tvungen att stanna några sekunder innan han öppnade dörren. Detta var något italienarna var bäst på, inget kunde komma i närheten av deras rullande konstverk. 

Strax innan kl.08.00 stod han framför Elenas hus. Precis när han skulle knacka på, öppnades dörren. Han och Elena stod öga mot öga, även hon ansåg att dagen inte skulle sovas bort. Den sekunden när ögon möttes var allt han behövde för att bedöma en persons karaktär. Nu hade han i och för sig redan bedömt henne i biblioteket. Han såg någon som hade spelat spelet rätt med tanke på Elenas hållning och adress samt en liten svag nyans av förakt och arrogans. Inte mot honom personligen. Utan det adresserades ut till alla i hennes omgivning. 

Konstig nog hade han inte sett henne på festen men han var inte här för att ifrågasätta hennes uteblivna närvaro. I hans ögon var hon bara småpotatis men han var ändå här för att reda ut ett frågetecken. Denna person var småpotatis men av den bästa sorten. Även bönder äger ett värde på schackbordet, tänkte han innan han ställde den första frågan

Apostolis sade rakt ut ”Du, om vi ska göra affärer så vill jag att du lär dig knipa käft.” Sedan var han tyst och lät orden sjuka in. Han antog att hon ansåg sig som drottningen i hennes spel men för honom var hon bara en bonde. Han visste också att hon inte ville förlora honom som kund. Han kunde lägga ett handlingsembargo på hennes verksamhet med ett telefonsamtal, som USA-Kuba ”el bloqueo”. 

Elena hörde orden, de lät som ett pistolskott. De skulle ringa länge i hennes öron. Dessa ord om att knipa käft, som om hon var ett litet barn. Hon hade berättat för någon om deras affärer, förutom till hennes son, Mackie.

Apostolis såg i hennes ögon att bägge visste vad han menade men han noterade också Elenas förvirring om den läckta informationen. Han lämnade henne, inget svar var det svar han ville ha. 

Om hon hade kommit med en förklaring eller en förnekelse hade han vidtagit åtgärder mot henne. Han vände henne ryggen och gick iväg till bilen. Han stannade till någon sekund framför hans Ferrari innan han startade den och åkte hem.

Elena tänkte på orden knipa käft, ingen hade någonsin pratat med henne på det sättet, inte ens som barn. Så rakt fram och forcerat, sättet han klädde av henne med de orden och den överlägsna intelligenta blicken. Som om hon var en cocktailservitris på ett societetsparty som spillde på hedersgästens smoking. Hon skulle definitivt ringa Mackie och ställa några direkta frågor. Telefonens ringsignal inifrån huset avbröt hennes tankar. De var de två systrarna från Glyfada som pratade samtidigt i telefonen med henne och informerade henne lite anklagande om att de hade blivit bestulna, på de föremålen som de hade handlat av henne. Efter samtalet gick hon ut på balkongen som vette mot hennes granne. Hon stod där och tog en liten ouzo, vilket normalt inte hände. Hon tog den i ett svep och ställde ner shotglaset på balkong bordet. När hon tittade upp stod hon öga mot öga med sin granne. 

”Jag har blivit bestulen på en mynt tavla, inget annan saknas i huset. Du vet den som jag köpte av dig. Har du haft besök?” sade hon. 

Elena bara skakade på huvudet och gick in i huset. Hon ville skrika men inga ord kom ut. Det krävdes inget geni att lista ut att detta var bad business. Varorna, som hon hade sålt, blev stulna. Apostolis hade inte blivit av med något fysiskt men hon hade blivit av med hans förtroende, om det var temporärt eller permanent återstod att se. Hon bad en stilla bön att det inte skulle komma fler besök eller telefonsamtal i dag eller någonsin av den karaktären.

Ken

Dagen efter festen vaknade Ken först, Mackie låg fortfarande och sov. Ken gjorde kaffe och lät det svalna medan han gjorde två mackor. Han hällde kaffet i en mixer och blandade det med is, mjölk och tillräckligt med farinsocker för att kalla den frappé metrio (halvsöt). Ännu en grekisk tradition han gillade, iskaffe. Att äta frukost innan alla andra och njuta av stillheten, innan dagen puls tog fart, var en underskattad njutning. 

Mackies plan, var att sitta med de tre föremålen och låta tiden jobba för dem. Elena skulle få svettas i en vecka innan de hörde av sig. Vid de laget hade hon hunnit fundera ett par varv kring ämnet. De var ingen hemlighet att det var de som hade genomfört dessa aktioner. Det skulle Elena snabbt lista ut, när hon började ringa runt och upptäcka att Ken inte var hemma och att Mackie hade sålt sin lägenhet. Listan på de som var involverade i försäljningen av antikviteterna och kände till Sokrates anteckningar var en handfull människor. Det skulle gå snabbt att utesluta, Thomaz, Zorin och Niki. Det skulle räcka med ett par frågor för Elena, för att focusen skulle landa på Mackie och Ken. Problemet och frustrationen för henne skulle vara att hon inte kunde få tag på dem.

Denna action var inte menad som en stöld, utan som en maktdemonstration. Varorna skulle lämnas tillbaka till Elena efter att de hade fått betalt, som den ursprungliga uppgörelsen var. Hur hon lämnade tillbaka dem till sin granne och systrarna i Glyfada var inte deras problem. Hon kunde inte gå till polisen och hennes detektivarbete måste ske tyst för att inte rycket skulle sprida sig, innan hon hann reparera skadan och sitt anseende. Mackie plan var att efter veckan hade löpt ut, skulle de besökta henne och förklarade situationen. De fick betalt och hon blev lämnad i fred eller så blev fler kunder drabbade. Vilket skulle resultera i att hennes goda ryckte försvagades och det skulle komma bli svårt att driva ett galleri med ett kantstött ryckte.

Niki och Elena

Elenas vecka hade inte gått snabbt. Niki var tillbaka och hennes ända jobb var att hitta Mackie och Ken. När hon sa deras namn högt så stärktes hennes misstankar om att det var de som låg bakom hennes dalande stjärna. 

Mackie och Ken lät som en popgrupp som hade en hit som hon hatade men spelades överallt. Det var hennes personliga sommarplåga. Hon ville få klarhet i och exakt veta vad som hade hänt och varför och för det behövde hon prata med dem. Utan henne hade ingen tjänat pengar. Vem förutom hon hade riskerat sitt namn och med det sitt anseende. Varför skulle inte hon då diktera hur vinsten kom att fördelas?

Niki hade besökte Thomaz och Zorin bara för att till hundra procent en gång för alla utesluta dem ur ekvationen. De var nu uteslutna men när Niki pratade med Thomaz anade hon att han inte hade agerat mot Elena men något låg och kokade i honom. 

Niki undrade hur hon skulle hitta popgruppen som Elena kallade dem. Elena förklarade för Niki att hon inte heller kunde frysa Mackies tillgångar, då han fick en summa insatt varje månad av sin pappa. Hon hade tvingat sig själv, att ringa Mackies pappa och bett om en tjänst. Han hade nekat henne den, vilket var att frysa Mackies tillgångar. Samtalet varade inte längre än en halv minut, det var ändå mer än nog för Elena. De bägge var en bättre version av sig själva, åtskilda. 

Niki kammade noll i sitt sökande vilket var frustrerande, detta var ju hennes område. Att hitta folk som inte ville bli hittade. All vaken tid hade lagts på letandet men inget hade dykt upp. De hade synts på festen, så hon gissade att de bodde någonstans i närheten. Själv saknade hon inbjudan till festen, å andra sidan var det inte hennes grej. Att posera på bild och komma med i tidningarna, lämnade hon till andra. Elena hade lovat henne en extra stor belöning, om hon hittade dem. Hon visste precis, vad dessa pengar skulle användas till. Hon skulle lägga en handpenning på en ny motorcykel. Kanske en sådan som hon hade haft på Mykonos. Det hade varit en sorgens dag då den lämnades tillbaka till uthyraren. Det hade varit hennes sommar katt, som hon gärna hade behållit.

Av en slump åkte hon ut till Varkiza. I Glyfada fanns inga spår som var färska, bara att Mackie hade hyrt en båt för ett par veckor sedan. Ungefär samma tid som hon hade sett Ken med någon den där kvällen på vägen vid villan. Hon behövde en paus för kvällen och åkte därför till Varkiza istället för att åka åt andra hållet som ledde till Aten. Hon tänkte, att i Varkiza kunde hon äta något och kanske se en bio som kunde ta bort tankarna en stund. Niki åkte på sin över 10 år gamla Honda XR 250. Det var inget fel på den men hade man däremot ett snabbt inre tempo behövde man ett fordon som matchade det, det gjorde inte hennes 250.

Varkiza

Alla grekiska kuststäder ägde sin egen charm och Varkiza skiljde sig inte från dem. Niki hade på besök, ett par gånger förra sommaren och hade känt sig avslappnad där. Varkiza låg tillräckligt nära Aten för att lätt kunna ta sig dit men tillräckligt långt bort, för att fjärma sig från Atens höga puls. Från Glyfada åkte man igenom kustbyarna, Voula och Vouliagmeni, med havet på höger sida. Om jobbet inte hade tagit såpass mycket av hennes tid, skulle det kunna bli fler sådana här utflykter. Dagtid på vägen dit, kunde man stanna längs vägen och dyka från klipporna. Om man bara ville ligga på en strand och sola så fanns det gott om vackra stränder. Nu var hon ju inte här på semester men även på jobbet fick man ta en arbetspaus.  

Motorn tuggade på under Niki och gick på högvarv. Snart tänkte hon, satt hon på en motorcykel som hon inte behövde varva ur vid varje växling. Då skulle det finnas mer utrymme, att ge mer gas, om situationen krävde det.

Jobbet på Mykonos hade bara genererade hennes vanliga lön, det blev inte mycket över på sparkontot. Någon måste ha stoppat Elenas cashflow tänkte hon. Hon var bara så här engagerad när det gällde pengar. Om hon löste detta åt henne, ville Niki bli ordentligt kompenserad, inte bara kunna lägga en handpenning på en ny motorcykel. Utan den skulle bli betald, utan någon resterande skuld plus lite extrautrustning på bågen om hon blev sugen på det.

Hon körde in i Varkiza vid sex tiden på kvällen. Hon visste att många ägde semesterlägenheter här. De med extra pengar bodde i Aten på vintern och här ute på sommaren och det var inte svårt att förstå varför. Det var något som hon också skulle tänka sig. Fram tills nu hade hon levt, hand till mun och det hade varit okej. Det var däremot något hon ville ändra på i framtiden. Det var fortfarande fullt med folk ute på gatorna. En del såg ut som de hade tagit ett sista simtag innan kvällen, medan andra hade tagit sikte på en tidig middag. Stranden och staden låg nära varandra och bara vägen igenom den skiljde dem åt. Efter september var säsongen däremot officiellt över och kuststäderna tömdes fort på folk som stängde sina semesterboenden men det kändes lång bort just nu. 

Högsäsong mellan juni- augusti blandades med semesterfirande greker och turister från Norden och övriga Europa. Det var inte såhär hennes barndom hade sett ut, med lata stranddagar och discokvällar på helgerna. Hon åkte igenom en rondell som var något slags centrum i Varkiza och fortsatte en bit på vägen mellan husen och stranden. Hon parkerade sin Honda utan för SUPER MARKET O VASILIOS och hängde hjälmen på höger backspegeln. 

Under alla år hon hade kört motorcykel hade hjälmen aldrig blivit stulen, där kunde man lita på grekerna. Hon svängde förbi hörnet vid SUPERMARKET till fots och på högersida låg en restaurang. På menyn fanns Cashew Chicken, vilket var en av hennes favoriträtter. Hon fångade upp en servitör och beställde Cashew Chicken och en 50 cl Amstel på stående fot och slog sig ner vid ett bord. 

Medan hon sippade på ölen och väntade på maten funderade hon på Ken och det där mötet han och ”turisten” hade haft på vägen. Det måste ha varit Mackie, som på något sätt fick ur Ken ur huset medan hon var där. Det grämde henne att hon inte hade sett hans ansikte. Det skulle vara skönt för sinnet, att få det bekräftat vem det var. Hon gillade Ken, så pass att hon hade tänkt bjuda ut honom i ett romantiskt syfte. Han ägde många positiva sidor men han var ingen turistguide, som hjälpte främlingar längs vägen i mörkret. Därför tvekade hon på hans ord, om mötets natur. Nu var hon i Varkiza och gud vet var de båda befanns sig. Popgruppen som Elena nämnde dem. Hon tyckte att det namnet förminskade dem. Om Elena hade lugnat ner sig så skulle hon se att Mackie hade förändrat sig. Han var inte samma festprisse med en bekymmersfri horisont. Han var förändrad, kanske hade han aldrig varit den personen, kanske var det en roll han hade blivit tilldelad och haft kul med men nu var den tiden över. Den behövliga knuffen i ryggen hade Mackie fått med Mykonos projektet, den hade fört honom i en annan riktning. Att Elena inte såg det, när det var tydligt för Niki. Elena måste förstå möjligheten, att han kan ha ärvt hennes driv. Något som kan komma i olika stadier i livet. Elena kanske var född med det. Medan Mackie, precis hade börjat känna en längtan till att få sitt liv, att driva konstant framåt. Exakt vad som hade hänt på Mykonos med försäljningen, ansvaret och vinsten visste hon inte. Bara, att när Mackie lämnade ön och Elena tog över, ändrades Kens kroppshållning. 

Det var hennes sätt att läsa folk. Innan hade Ken haft en mer inbjudande framåt lutande kroppshållning. Den sa att han var ivrig och redo för att ta tag i vilken uppgift som helst. Efter Elenas besök, var den betydligt mer tillbakalutat och väntande. Vilket skvallrade om en mer beräknande och avvaktande människa. Inte lat eller loj, utan mer till försvar. Hon föredrog den innan, den som var redo för förändring och var innovativ. Vad Mackie och Ken än hade kokat ihop, trodde hon inte att de skulle låta sig bli överkörda av Elena. Hon var smart, de var också smarta och dessutom två. 

Niki, Mackie och Ken

Hon höll på att sätta sin Cashew Chicken i halsen. På andra sidan stod de, Mackie och Ken. De stod och studerade menyn utanför restaurangen mitt emot henne. De tittade en stund, sedan fortsatte de runt hörnet och ner på huvudgatan. Niki tog det sista på ölen medan hon ställde sig upp, lade några Drachme på bordet och följde efter. Dom svängde till höger på huvudgatan. Det var inget snabbt tempo de hade men inte långsamt heller. Det såg ut som om de letade efter någonstans att äta. Hon var inte riktigt säker på vad hon skulle göra. Ringa Elena nu, gå fram och konfrontera dem eller bara följa efter tills de åkte hem? Hon bestämde sig för att följa efter. På det sättet skulle hon ha något att leverera, som tillexempel en adress.

De svängde in på en glass/ hamburgerbar som hette GLASSEN. Inget ställe Niki skulle ha valt, de valda stället var väldigt upplyst med starka lysrör och hon tvivlade på att grekerna kunde göra hamburgare. De skulle hålla sig till grekisk mat, som grekerna är bra på. Hon satte sig på andra sidan vägen på en kasserad ölback och väntade tills de ätit klart. Bara de inte sitter och äter glass och tittar varandra i ögonen, den bilden ville hon inte ha på näthinnan. 

Hon dömde ingen angående sexuella preferenser. Det var mer att hon inte ville ha fel i sin bedömning av dem. Hon tog en ära i att vara snabb på, att avläsa människor och hon hade inte plockat upp några sådana vibbar från någon av dem. Hon var lite sämre på att ta betalt för sina tjänster, något hon skulle ändra på. Det pågående uppdraget med att hitta dem och Mykonos- vistelsen sporrade henne att ta ett steg upp i arvode eller två. Hon trodde nog att hon skulle få en liten bonus av Elena för lokaliseringen av Mackie och Ken men det var nog en betoning på liten. Hon kände att hon pustade ut, det var en ära att slutföra något man påbörjat. Leta och hitta, det kunde vara så enkelt och så svårt. Nu var det i alla fall klart, bara vänta och följa efter.

Livet med mamma hade inte varit fett. Mamma och pengar var något som inte gick ihop. Så fort de kom in pengar blåste hon dem utan en tanke på att de skulle räcka månaden ut. Tillslut orkade inte Niki, att leva på det sättet. De hade sagt adjö till varandra och gått skilda vägar. Mammas avskedspresent hade varit, kontakten med Elena. Någon gång skulle hon besöka mamma tänkte Niki, det skulle hon absolut.

Bio

Nikis tankar på mamma gjorde att övervakningen på Killarna föll ur fokus. Plötsligt var de inte kvar på snabbmatsstället, det var en 50/50, att Mackie och Ken hade gått tillbaka där de kom ifrån. Hon sprang tillbaka till restaurangen där hon först hade sett dem. Jackpott, hon kom ikapp dem på gatan, Niki kände igen Kens ryggtavla och kläderna. De strosade uppför gatan och vek av till höger. När hon kom fram där de hade vikt av, fick hon åter dem i sikte, längre bort på vägen. De stannade till vid en biograf, som låg längst bort på gatans vänstra sida. Klockan var 20.30 och hon gissade att någon film började kl. 21.00. Om de gick in och såg en film, skulle hon också göra det. När hon var framme vid biografen hade de redan gått in, det hade hon sett. Niki stod utanför och tittade på fotografier från filmerna som visades. 

I kväll var det Amadeus som visades. Den hade kommit på repeteraren förra året och av någon anledning hade hon inte sett den. På biograferna utanför Atenområdet var det blandat kompott av filmer. Det var allt från 70-talet till det senaste. Hon gillade att gå på bio och var inte kräsen. Hon tyckte däremot att de senaste två åren hade det kommit ovanlig många bra filmer. Hon hoppades alltid att filmerna kunde knyta ihop storyn i slutet, det verkade vara det svåraste med att göra film, att få själva idén att hålla hela vägen ut. Hon gillade filmerna ändå men det var alltid ett extra plus med ett bra slut. Det behövde inte var lyckligt, bara välgjort. 

Hon köpte biljett och gick in. Det var onumrerade platser, det var förts på plats som gällde. Hon tänkte strategiskt, det var hon som ville konfrontera dem och inte tvärtom. Eftersom filmerna alltid pausades efter halva tiden måste hon tänka, på var hon satte sig. Det var i halvtid man kunde köpa läsk och popcorn. Platsen längst bak kanske inte var det bäst alternativet då man var i synfältet om killarna ville köpa läsk och popcorn. Hon valde ändå längst bak men längst ut på kanten. 

Filmen skulle snart börja och mörkret hade redan fallit. Det var något speciellt med utomhus biografer, den bara himmelen, syrsorna, sorlet av prat och att kunna röka. Hon gillade allt detta. Det var nästan fullt och att hitta dem var väldigt svårt. Hon bestämde sig för att titta i pausen eller vara snabb ut när filmen slutade. Innan filmen började visades det två trailers för kommande filmer. Det var ”Fletch” en film med Chevy Chase, den verkade kul och någon konstig Sci-fi- film som hette ”Brazil”. 

Hon fick syn på Mackie och Ken i pausen, de satt i mitten och de satt kvar. Skönt, då behövde hon inte oroa sig för att bli sedd. När filmen var slut tittade hon på klockan, filmen var över två timmar lång. Tiden märktes knappt, det var ett gott tecken på en bra film.

Hon kom ut lite senare än hon tänkt sig. För att alla ville gå ut samtidigt, vilket bara var jobbigt om man hade brottom. Precis utanför ingången kände Niki två armar som krokade i hennes armar från sidan, det var Mackie och Ken. 

Mackie sade ”Så vad tyckte du om filmen? Kom igen nu vi har ju haft sällskap i flera timmar.” 

Niki svarade med ett kort ”Bra.” Hon var både förvånad och lite arg, att de hade sett henne och drev henne. Hon släppte det, hon var fortfarande väldigt tagen av filmen. 

”Den var helt fantastisk” fortsatte hon. ”Salieris förnekande, att acceptera en väldigt avlägsen andra plats, var poetiskt, tragiskt och vackert. Filmningen, manus, skådespelarna och musiken, alla rätt.”

”Jag kan inte annat än att hålla med” sa Mackie. ”Vet du vad Niki, kom hem till mig så kan vi diskutera fram något som passar oss alla, okej?” fortsatte Mackie. Niki nickade, ett ja. 

Ken förklarade att Mackie inte bodde långt härifrån. Deras motorcyklar stod parkerade nära där Niki hade ätit sin Cashew Chicken. Det lät bra för hennes stod inte mer än hundra meter därifrån. Hon förklarade var hon hade parkerat och innan hon hade satte på sig hjälmen, stod de framför henne med deras motorcyklar. Hon åkte efter dem och en knappa 5 minuter senare var de framme vid Mackies villa. Mackie påpekade när de fällde ner stöden, att det var dags för henne att investera i en ny motorcykel. Hon bara nickade, det var något hon visste mycket väl. Hon hade inte haft samma möjligheter som Mackie. Han hade inte haft en mamma som inte kunde hålla i pengar.

Villan i Varkiza

”Följ efter mig” sade Mackie. De gick igenom villan och kom ut på husets baksida. Den bestod av en uteplats stor nog att rymma femton personer, som hade gott om armbågsutrymme. 

Det var sparsamt möblerat med två sittplatser under ett fyra meter långt skärmtak ifrån huskroppen. På den septemberbrända gräsmattan stod ett träbord med några stolar och en stor murad utegrill. Det hängde ljusslingor från hustaket till en markstolpe vid grillen. Där kunde man definitivt spendera några timmar tänkte Niki. Inte lika magisk som terrasshänget i huset Mykonos men ändå en stor mysfaktor. Mackie kom ut med en hink full med is och några Heineken öl i. Alla tre slog sig ner bredvid grillen.

”Ni fattar väl att jag kommer att kontakta Elena, när jag åker tillbaka” sade Niki. 

De nickade och skrattade när Mackie sade ”Skål då, du hann ju inte dricka upp din Amstel när du fick syn på oss, du har en ny chans nu”

Hon tog en klunk på ölen, som hon tänkte dricka långsamt. Hon ville inte bli för mjuk och avslappnad, inför ett eventuellt övertalningsförsök. Det var hon som satt med trumfkortet, även om de hade sett henne först. Egentligen var det bara att inkassera den eventuella bonusen hos Elena, med tanke på hur livsviktigt det verkade vara att hitta dem. Hennes son Mackie, var nog viktigast, antog hon.

”Så här ligger det till” förklarade Ken. ”Du var ju med på ön och vi spenderade mycket tid tillsammans där, så jag hoppas att du litar på mitt ord. Jag vet att du jobbar för Mackies mamma och har gjort det i flera år och jag antar, att din lojalitet ligger där. Tro mig, stannar du kvar hos Elena kommer du aldrig bli mer än en springpojke, fast du är tjej såklart. Vi har ett bättre erbjudande till dig och det är att du jobbar med oss och inte för oss. Vilket är en stor skillnad. I morgon ska vi besöka Elena och ”Balance the Checkbook” som det heter. Därför ber vi dig, att inte säga något om, att du har hittat oss. Jag förstår om du måste fundera på det. Om du tror att Elena kommer att belöna dig, så tror du fel. Du kanske får en liten slant men det kommer vara allt. Sedan kommer ditt liv fortsätta med att göra ärenden och helt ärligt börjar det inte bli lite tråkigt?”

”Du vet, att ingen känner min mamma lika bra som jag, förutom hon själv då” inflikade Mackie.

”Vi säger god natt till dig nu. Om du vill jobba med oss, ring mig tidigt morgon bitti. Kör säkert hem nu” avslutade Mackie och gav henne telefonnumret. 

Mötet

Niki lämnade dem och gick ut till sin motorcykel. Hon tittade på deras motorcyklar och sedan på hennes. Frågan var, vad ville hon köra? Hon kickade igång sin 250 och lät motorn gå lite innan hon tog sikte på Aten. Färden hem till lägenheten i Plaka mindes hon knappt. Hon var djupt försjunken i sina tankar. Deras jobberbjudande var egentligen bara ord, just nu. Hos Elena var det redan dukat bord med jobb och bostad, inget fett bord men ändå mat på bordet. Om hon inte nämnde något till Elena, att hon hade lokaliserat Mackie och Ken, blev det bara bonusen som försvann eller skulle Elena fatta att de hade pratat och hon blev satt på backen med inget? Det hela kom ner till två ord tänkte hon, säkert mot osäkert, stagnation eller utveckling. Ja, det kanske var fyra ord. Sedan var det den aspekten, att ett misslyckat uppdrag kom att svärta ner hennes goda ”track record”. Kanske var hennes tid på galleriet till sin ända ändå. Hon ställde larmet på klockan fem. Hon hade bestämt sig, nästan. Sömnen skulle få göra sitt och en god frukost, då skulle hon vara som klarast i huvudet. Nu var det tid att sova.

Mackie och Ken tittade på varandra när Niki gick ut. Deras blickar dem emellan sa, hoppas att vi gjorde rätt. Vi kunde ha gått åt andra hållet när vi såg henne och hon hade aldrig hittat dem. De hörde hennes Honda gå på tomgång en liten stund, innan hon for iväg. Ken tolkade motorns tomgång, att hon funderar och väger alternativen mot varandra. 

Mackie var först med, att säga något. ”Jag känner min mamma bäst. Det kommer att ha mest effekt om vi har lyckats hålla oss under hennes radar. Som det är nu har hon inget, tills vi kommer imorgon, om inte Niki säger något.”

Ken svarade ”Jag tror Niki väljer till vår fördel. Vi spenderade mycket tid på Mykonos och hon sa inte något om Elena, bra eller dåligt. Har det inte heller hänt så mycket som har fått hennes liv att bli mer kvalitativt, den senaste tiden hos Elena.”

Mackie ”Så inget hände?”

Ken ”Vad skulle ha hänt?” 

Mackie ”Inte vet jag, det kan bara du och Niki veta.” Ken svarade inte, han lät det vara. I morgon var det dagen D.

När Elena stod i galleriet och tryckte upp det elektiska gallret såg hon två personer stå utanför. En kände hon igen, mycket väl. Det var hennes eget kött och blod, den andra var Ken. Hon hann knappt öppna dörren till galleriet förens hon sade ”Jag vet att det är ni som har rånat mina kunder.”

Hon gick till attack. Hon skulle behandla dem, som de småtjuvar de var. Till hennes förvåning stod de bara och tittade lugnt på henne, precis som om de skulle bestämma utgången på detta samtal. 

Mackie ”Lyssna, såhär kommer det att bli. Du har två alternativ som vi föreslår. Hade du inte blivit så girig, hade vi inte haft detta samtal. Alternativ ett, du betalar oss den procenten som vi kom överens om från början. Du får tillbaka de varor som kunderna saknar och vi behöver inte ses igen. Alternativ två, du behåller pengarna och vi kommer, att göra ditt namn lika med dåliga affärer. Ryktet kommer att sprida sig, att dina sålda antikviteter försvinner. 

Vi har som sagt en lista på alla kunder och adresser, från försäljningen på Mykonos. Ditt namn kommer, när vi är klara, att bara fungera som en dörrstängare. Vi låter dig fundera lite och ringer dig ikväll.” De väntade inte på svar utan hoppade in i Mackies Porsche och åkte iväg.

Kvar stod Elena och skakade av ilska. Det var andra gången på en vecka som en man, pratade ner till henne och drog upp riktlinjer som de ville att hon skulle följa. 

Hon fattade, att de inte var någon bra sits hon befann sig i nu, det var schack men inte matt. Hur hade hon varit så blind. Egentligen borde hon vara stolt över, att Mackie hade lämnat det sorgen fria livet bakom sig och började närma sig en bana som likande hennes. Men hon ville inte att det skulle vara på hennes bekostnad.

Om han ändå vore mer lik sin far som var snäll och tråkig, då skulle inte hennes himmel plötsligt fått detta regnmoln, som nu var ovanför henne. De var fortfarande gifta, hon och Mackies far, på pappret. De brukade visa upp sig, på gemensamma tillställningar men med tiden hade det blivit glesare och glesare med ett gemensamt deltagande. Fasaden, att de fortfarande var ett par föll långsamt isär och till slut accepterade alla att de levde separerade. Däremot kom en offentlig skilsmässa inte på tal än. Elena brydde sig inte och Mackies pappa hade också accepterat arrangemanget, gifta, endast på pappret. Tiden skulle komma ikapp dem med ett modernare synsätt. Tillsvidare levde Elena ändå som hon ville, några små uppoffringar kunde hon göra. 

Elena

Hon stängde galleriet för dagen, det hade knappt varit öppet i mer än några minuter. Gallret åkte ner igen och hon gick till bilen och vred om nyckeln. Radion drog igång och spelade Rosanna. Hon satt i Porschen med motorn igång medan Toto spelade, när låten tonades ut åkte hon iväg. På vägen hem var hon sugen att trycka på gasen men hon skulle vänta tills hon kom hem innan hon lättade på trycket. Först skulle hon ringa Niki, som faktiskt hade spenderat mycket tid på Mykonos med Ken. Kanske visste hon något om honom som var bra att veta. Fokus hade mest legat på Mackie, de var ju faktiskt två i popgruppen. Att lägga sig platt och invänta kvällens samtal var inte hon, då hade hon aldrig kommit någonstans. Än så länge var det 1-0 till dem men matchen var långt från över. 

Var hon för girig? Tänkte hon men det var hon som bidragit med kundlistan. Utan den inga kunder, inga kunder ingen vinst. Hon förstod också, att började det försvinna konst/ antikviteter som hon sålt, skulle hennes goda rykte, ta en permanent semester. De kunder som fortfarande besöket galleriet skulle sluta komma, inbjudningar till middagar och premiärer skulle också upphöra. Hon såg framför sig, att hennes och galleriets glansdagar var över. Hon som precis hade inlett en ny fas med ett nytt fräscht kapital för att nå den högsta positionen i konstvärlden. En position där hon dikterade reglerna. Dessa planer skulle komma att gå i spillror för evigt, om hennes egen son inte fick betalt. Hon kunde inte gå till polisen med detta, men det kunde inte han heller.

Det var en hyfsad bra plan, som Mackie hade kokat ihop. Hennes alternativ var, att inte ge dem pengar, hennes pengar och riskera hennes ryckte. Eller gå med på kraven och fortsätta jobba på som vanligt men med mindre pengar. Det betydde att hennes konstnärliga planer fick pausas för tillfället, vilket inte lät något vidare. Att betala tillbaka skulle innebära, att bli av med nästan 45 procent av vinsten. Hon skulle bara behålla 15 procent och hyrpengarna från hotellet, villan och showroom. Fan ta Mackie, hon behövde hela beloppet och hon skulle behålla det. Hon skulle chansa på, att han inte kommer att genomföra de andra konststölderna. Om det ändå kom till det, hade hon en plan. Hon skulle anlita någon som planterade stulen konst från hennes galleri hos honom. Det är inte ovanligt, att festande Playboys använde kokain och behövde lite extra pengar för, att betala av en skuld till en langare. 

Han kan också ha gjort extra nycklar som passade till galleriet. Det skulle inte vara svårt att sälja in den storyn, att en rik Playboy hade fastnat i drogträsket och sålt ut sin mamma, kopierat nycklar och stulit konst. Droger får människor, att sälja ut sina närmaste och vilka var inte närmare än en mor och hennes son? Detta var inte hennes drömscenario men ingen och då menar hon ingen, stal hennes pengar. Dessutom var det Mackie som hade avfyrat första skottet. Det fattade han väl, att en idé inte kunde generera pengar, utan agerande. Utan henne hade ingen av de inblandade sett en enda Drachme. 

Telefonen ringde på kvällen och hon lät den ringa. Exakt vad som skulle ske nu visste hon inte. Bara det, att hon hade en plan för de två scenarion som kunde utspela sig. Hon såg Mackie framför sig i handfängsel på väg ut ur en polisbil till rättegången. Pressen och folket skulle älska att se en överklass Playboy i handfängsel med huvudet sänkt. På pressbilderna spelade hon den gråtande mamman som hade förlorat kärleken för sin son till drogerna. 

Detta kanske skulle ge henne ännu mer status. Hon bara lät det ringa. Mitt emot henne satt Niki och tittade på henne medan telefonen ringde. Elena ” Så Niki, var bor Mackie?” 

Niki, Ken och Mackie

Niki hade suttit mittemot Elena och tittat på henne. Oavsett hur detta skulle spelas och avslutas, ville hon inte längre arbeta för Elena. Om Elena kunde lura sin egen son för pengar, vad skulle hon då inte kunna göra med Niki. Det var ingen osäkerhet hon ville leva med. Niki hade ringt Mackie på morgonen med en kaffe i handen och sagt att hon var med. Med det beslutet skulle hon också bli hemlös, eftersom hans mamma ägde lägenheten i Plaka. Mackie sade, att hon kunde bo hos honom i Varkiza tills vidare. Hon packade ner sina kläder och ett par vaser och en bordslampa. Mycket mer än så ägde hon inte, det var ett eget val. När hon ägde sin egen bostad skulle hon inreda den som hon ville och med egna saker, som bestod av mer än ett par vaser och en bordslampa. Tiden med Nikis mamma Maria hade bestått av ständiga flyttningar och byte av skola och vänner. Med tiden lärde hon sig att det var lättare att flytta med lite saker och tillslut lärde hon sig att inte fästa sig vid förlorade vänner och saker. 

Innan telefonen ringde hos Elena hade hon pratat om framtiden med galleriet och Nikis roll, samt en eventuell ökad löneutveckling. Niki egna planer var däremot redan bestämda av henne själv. Efter det uteblivna telefonsamtalet mellan Elena och Mackie hade hon lagt nycklarna till lägenheten i Plaka på bordet och sagt ” Du kan hitta dem själv.”

Elena hade suttit tyst medan Niki gick ut från huset och kickade igång sin över 10 år gamla 250 kubikare. Efter alla år hos henne lämnade hon med vad hon kom dit med. Hon var inte intresserad av att bada i pengar men när det kom regniga dagar ville hon inte stå på bar backe heller. En summa pengar på banken och sitt eget boende var hennes målbild och en ny motorcykel såklart. Att det skulle ta ett tag att uppnå detta var inget problem, däremot behövde det påbörjas snarast. När Niki åkte iväg tittade hon i motorcykelns backspegel och såg Elenas hus, som blev mindre och mindre för varje meter hon åkte, för att till sist försvinna helt. Tack för denna tid tänkte hon men nu kommer mina drömmar först. Du får bygga dina drömmar utan mig.

På vägen ut till Varkiza villan funderade hon återigen på Elena. Det var inte bara det att hon behövde göra något nytt. Elenas personlighet hade också ändrat sig, blivit hårdare på något sätt och det var inget som hon kände bådade gott. Att lura sin egen son vad var det för något? Mackie hade gett henne en bra deal. Det ända hon behövde göra var, att prata med sina kunder i galleriet och några på telefon. Sen då, bara sitta där och kamma in pengarna. 

Elena skulle haft sitt namn bakom varor som var exotiska, extremt svåra att hitta och få i sin egen ägo. Men det hade inte räckt för henne, hon ville ha allt. Betalningen till Thomaz och Zorin kom hon inte undan helt men det blev en tjugofem procent sänkning av deras vinst. Vilken i sammanhanget var väldigt mycket. Detta visste Niki efter morgonsamtalet med Mackie. Hon hade berättat allt hon visste och Mackie hade delat med sig om deras planer, dåtida och framtida. Ett öppet samtal var nödvändigt för att det skulle vara möjligt, att påbörja ett samarbete utan frågetecken. Väl framme parkerade Niki Hondan på uppfarten till Mackies villa, tog ett andetag och gick in. 

Vid synen av Niki sade Mackie  ”Välkommen in i arbetsgruppen.” 

De andra Ken, Thomaz och Zorin var redan där. De vinkade och bad henne sätta sig ner vid bordet bredvid utegrillen. Det var inte så länge sedan hon hade suttit vid samma bord, faktiskt mindre än tjugofyra timmar. Ken kom ut med en flaska Metaxa och hällde upp tre fingrar djupt i fem dricksglas. 

Ken ”För att göra detta offentligt vill jag att vi alla skålar tillsammans, yamas.” Alla skålade och drack upp. Alla kände av den positiva vibben, att detta var något som var på riktigt. Mellan de fem fanns mycket kompetens, intelligens och positiv energi. Ken tittade på Niki och Mackie. Niki var som en cigarett utan filter medan Mackie var en handrullade Cubansk cigarr. Bägge var rätt på rätt ställe, det gällde bara för gruppen, att veta när det var en cigarett eller cigarrsituation. Olika verktyg för olika jobb tänkte Ken och kände sig smart. 

Mackie avbröt småpratet med att säga ”Mamma svarade inte i telefonen, vilket också är ett svar. Det betyder att hon inte kommer att ge tillbaka några pengar och hedra det avtalet vi slöt med henne. Det betyder också att vi kommer att behöva avlägsna antikviteter från några kunder i taget. Vi vill ta så få objekt som möjligt men ändå skapa så stor effekt som möjligt. Vi begränsar oss till Aten området. Vilket innebär att vi inte behöver resa, vi kan området och det kommer att sätta fart på snacket fortast. Detta måste skötas snyggt. Kunderna kan inte rapportera till polisen, eftersom det inte är lagliga antikviteter men det betyder inte att de kommer att sitta med händerna bundna. Många rika kunder har inte tjänat sina pengar på det lagligaste sättet och kommer med stor sannolikhet, att starta egna undersökningar. Hittar de oss så tror jag inte att vi har så mycket att sätta emot. Än så länge är vi på den säkra sidan men det kan komma att ändras. Det vi vill åstadkomma, är att få mamma på knäna och betala tillbaka. Jag återkommer med detaljer senare.”

Alla satt tysta tills Thomaz sa ”Jag har en idé.”

Zorin tittade på Thomaz och sade ”Nej det har du inte.”

Thomaz ”Okej då.”

Det blev tyst en liten stund tills Ken tände grillen och dukade fram lammspett och sade ”Kom igen nu, maten lagar sig inte av sig själv, gå in i köket och hämta ut resten av maten och drickat.”

Thomaz

Mötet på Elenas galleri efter Mykonos hade lagt sig som ett svart moln över Thomaz. Han hade bara stått där och tagit emot som ett cykelbud. Det var nog chocken över hennes fräckhet som hade gjort honom såpass fåordig. Att bli lurad i Omonia var inget konstigt, det räknade man alltid med, men här. Det kanske var en anledning till att de rika förblev rika, en medfödd oärlighet som serverades med ett leende. Det första han tänkte, efter han lämnat galleriet var att ringa Emre i Omonia. Emre kunde fixa någon som råkade köra på Elena när hon lämnade galleriet i Kolonaki. En trafikolycka kunde hända vem och var som helst, speciellt på kvällen när det var mörkt ute. Det kunde både vara svårt för den som kör, att se och svårt för vittnen, att se bilen eller motorcykeln i mörkret.

Å andra sidan om hon råkade ut för en allvarlig olycka skulle det inte komma några mer pengar. Thomaz och Zorin hade fått en liten del av vinsten men inte vad de hade kommit överens om. Han beslöt att agera smart istället och inte ge vika för vad hans före detta grannar i Omonia skulle ha gjort. Där gällde det alltid snabba pengar, förutom de få som satt på toppen. Omonias gangsterbossar bodde själva inte där men arbetskraften gjorde det. Kriminella pengar var alltid, snabbt in och snabbt ut. Pengar som genererades vid rån och utpressning hade alltid en tendens att blåsas snabbt. Medan pengar som kom in genom hederligt hårt arbete brukade stanna kvar längre.

Ett samtal med Mackie hade också lagt hämndattacken på hyllan, för tillfället. Mackie lovade att de skulle krama ur Elena vad hon var skyldig dem. Om hon låg på sjukhuset skulle det vara svårare att få betalt. Thomaz hade lyssnat på Mackie men han var inte uppväxt i Omonia, där lät man inte en oförrätt passera utan att agera. Även om Thomaz nu var långt borta från sin barndoms kvarter, fanns det ändå en känsla av nostalgi kvar, en känsla av hämnd kvar. 

Thomaz skulle han ta ner Elenas stjärna med eller utan Mackie och de andra. Han tänkte att det är bäst att Elena njuter av stunden nu, för sen kommer det vara svårare att lätta ifrån marken.

Zorin tog inte de uteblivna bonuspengarna hårt. Visst var det pengar de kunde ha använt. Men ändå, utan Elena så hade det varit svårt att sälja antikviteterna över huvudtaget. 

Hennes riktiga jobb drog in pengar och tillsammans med Mykonos förtjänsten blev det ändå en hyffsad summa. För hennes planer behövdes inget jättekapital. Hon ville också bygga upp en verksamhet men på ett hederligt sätt, så lång det gick vill säga. 

Det hade hon och Thomaz pratat mycket om, moral. 

De hederliga sopar gatan och serverar de ohederliga. Jag blir hellre serverad än servera brukade Thomas säga. I detta avseende var han orubblig.

Efter samtalet med Mackie bestämde sig Thomaz för att ta lite semester och komma bort lite. Zorin var upptagen med sitt jobb och det fanns ingen tid i hennes schema att följa med. Att åka själv var inga problem för honom. Han packade bilen och tog sikte på Thessaloniki. Skulle han trycka gasen i botten på sin fem år gammal Ford Escort var han framme på mindre än fem timmar. Nu var det inte bråttom. Meningen med resan var att få distans till de senaste händelserna. Det var en härlig känsla att åka längs kusten och stanna någon dag här och där. Han visste att Zorin skulle vara hemma när han återvände. När han kom till Thessaloniki funderade han på om han skulle åka in i Albanien eftersom det inte låg långt därifrån. Han beslöt att låta det vara. Ville han träffa albaner kunde han besöka sina föräldrar i Omonia eller titta i spegeln. I telefonsamtalet med Mackie hade han sagt, att hans tid skulle komma men på vilket sätt? Och när?

Hans föräldrar bodde kvar i Omonia. Vilket betydde att han var på besök ibland. Varje gång han var där tänkte han på deras kortsiktiga tankesätt. Tillexempel om man gick in i en mini- market och köpte en läsk, kunde det stå 20 Drachme på läsken. När man kom till kassan så kostade den plötsligt 30 Drachme. Det var för att man tog en kall läsk. Alltid detta kortsiktiga tankesätten, att tjäna pengar. Att blåsa kunder på pengar för att känna 10 Drachme. Plus att butiksägaren alltid lade till ett fånigt vadå? När man ifrågasatte prisökningen. Nästa gång valde man en annan affär att handla i, de fattade aldrig att det var dålig business. Alla försökte blåsa alla, vilket skapade ett klimat där man inte kunde lita på någon, alltid titta över axeln. 

En gång när han var där sprang han på sin barndomsvän, Emre. De hade haft kul och lekt när de var små men med tiden hade de glidet isär, speciellt när Thomaz gick i andra skolor. Men de hälsade alltid när de sågs och det var alltid kul att se honom. Just denna gång bestämde de sig för att ta en kaffe och snacka bort någon timme. Han frågade Emre på skoj om han hade haft en höna som lade ägg varje dag och han var hungrig, vad skulle han göra? 

Emre ”Slakta hönan och äta den förstås. Du sa ju att jag var hungrig.” Thomaz förklarade att om han åt hönan så kom det inte komma några flera ägg. 

Emre ” Är man hungrig måste man ju äta, eller hur”

Thomaz hade bytt ämne och styrt samtalet åt ett annat håll. När de hade skilts åt tänkte Thomaz att det fanns två scenarier. Det ena var att man utförde en handling utan att tänka på konsekvenserna. Man är mätt för stunden och mer än så var det inte. Det andra var att man förstod konsekvenserna, att det inte skulle komma flera ägg men man var hungrig och såg ingen annan utväg. Det var som man inte visste eller blivit lärd hur man kom ur hand till mun- mentaliteten. Ett scenario, där man sålde ägg och köpte lite mat samt sparade lite pengar, för att senare kunna köpa en höna till också vidare, verkade inte finnas. 

Ett sådant tänk för att kunna komma ur fattigdoms påvra leverne gick inte att sälja in här. Det kanske var svårt att se så långt framåt när man hela tiden måste titta över axeln. 

Han undrade, om han beställde en olycka som var adresserad till Elena. Skulle det få honom att aldrig kunna lämna Omonia helt och hållet? Hur skulle han då kunna titta in i sina föräldrars ögon, om all deras slit hade varit förgäves. Deras beslut att placera honom i bättre skolor med utbildade lärare och en lugnare skolmiljö. För att komma bort från Omonias dag till dag mentalitet, där man satte krokben för sina egna grannar. Även om de rikas moral inte var bättre, var skillnaden att de inte åt upp hönan utan sålde äggen dyrt och öppnade en äggfabrik. Vilket resulterade i mat på bordet och pengar på banken. 

Thomaz ville inte heller dra in Zorin i någon hämndattack. Han ville starta en familj med henne. Han ville ha en fru som var nöjd med sitt liv och arbete. 

Han ville att hon skulle vara nöjd med honom och inte behöva oroa sig för gamla spöken och vendettor som måste utföras. Han hade ansträngt sig, att tona ner den aggressiva sidan som kunde komma att blossa upp. Att ha en bra fru, är som att trycka egna pengar, helt overkligt. 

De var inte gifta och det var inget de hade pratat om men när Elena situationen var avklarad skulle han fria till henne. De bodde praktiskt taget redan tillsammans, ibland hos honom och ibland hos henne. Han tänkte använda sin del av vinstpengarna till att köpa ett hus i utkanten av Aten, kanske i Varkiza. Zorin bidrog med värme, intelligens och humor. Han kunde inte matcha hennes värme men han bidrog med handlingskraft, energi och vänskap. Bägge var drivna jobbmässigt och var mest intresserade av att titta framåt. Skulle allt i deras framtida äktenskap vara perfekt, antagligen inte. Men att ha en stabil mark att stå på när det kommer in orosmoment är en bra början. De hade roligt tillsammans, det var en bra början. 

De vardagliga sysslorna som tvätta, diska, dammsuga och laga mat flöt på utan tjafs. De tog sina roller i hemmet outtalat. Om han kom hem först diskade han eller om hon kom hem först gjorde hon det eller lagade mat eller handlade toalettpapper. Det fanns mycket som behövdes göras för ett hem skulle fungera. Om ingen ville ta sitt ansvar med dessa tråkiga sysslor upptog det 80 procent av förhållandet. Om bägge hjälpte varandra tog det 20 procent, Thomaz var mer intresserad av de 20 procenten.  

Zorin, Zesta Spitia

Zorin blev heller inte glad men kunde släppa Elenas beslut, att kapa hennes vinst med en fjärdedel. Det blev dock tillräckligt med pengar plus hennes eget sparkapital för att äntligen öppna hennes eget bolag Zesta Spitia (Varma Hus). Hon gillade de grekiska kritvita husen som var extra populära på öarna men de saknade den moderna inre finishen. Även utanför husen hade tiden sprungit ifrån nutiden. Zorins affärsidé var att skapa hem för medel-och övre medelklassen. 

Där fanns det pengar för henne, att leverera ett bra modernt hus. Det behövde inte snålas i materialval eller yta men man kunde inte heller go crazy med det dyraste. Vilket de rika kunderna alltid ville. De ville ha glas och marmor med guld eller mässing detaljer överallt. Vilket alltid såg ut som ett hotellrum i övre prisklassen eller utställningshem i något glassig inrednings Magazine. 

Hon ville bygga hem som var luftiga och varma. En blandning av det grekiska och nordiska strama återhållsamma. Hon tänkte sikta in sig på tomtmark vid kusten ifrån Varkiza uppåt till Thessaloniki. Närmare än Varkiza ville hon inte komma Aten, då skulle hennes tilltänkta kunder inte ha råd.

Hon behövde fortfarande en investerare för att kunna sjösätta projektet. Det kommer, att behövas ett stort kapital för att kunna köpa tomter och betala allt som ingick i husbyggandet.  Ett byggnadsföretag med arbetsledning, arbetare, maskiner, material, tillstånd för bygglov etc. De pengarna hade hon inte. Hitta lämpliga tomter, presentera en vision och saluföra villorna kunde hon själv göra. 

Att hitta investerare som kunde ligga ute med pengar under en länge tid och se hennes vision, skulle bli den svåra biten. Hennes grundidé var, kustnära villor. Tomterna måste vara på 2500- 3500 kvadratmeter för att få en känsla av något eget. Man skulle kunna andas på tomten men ändå kunna ha grannar. Ett enplanshus med 120- 150 kvadratmeters boyta plus en stor veranda skulle vara perfekt för hennes målgrupp. I de större villorna kunde man utöka till fyra sovrum om de hade tre barn. Men de flesta hade bara ett eller två, då blev det boyta över för gemensamma ytor och en hyfsad stor tomt vare sig man hade ett eller tre barn i familjen. Om hon byggde ett hus i taget behövde hon ingen investerare men det var inte hennes plan.

För att få loss en kännbar vinst behövde hon bygga 5-10 villor åt gången och de pengarna hade hon inte.

Hon hade bollat de här idéerna med Thomaz och även om han inte riktigt såg hela bilden var han ändå där som ett bollplank och stöd. Hon visste också varifrån han kom och det var därför hon sa nej till hans eventuella förslag om vilket schackdrag de skulle göra mot Elena när de satt på baksidan av Mackies hus. Han visste det också, det var inte ett nej för att underminera honom, utan ett nej för att titta bakåt. Kärlek handlar också om att se efter sin tilltänktas bästa, alla behövde inte förstå, bara han gjorde det.

Elena och Vasilis Karras (inte sångaren)

Elena såg Niki lämna villan bakom gardinen, det var det tänkte hon. Hon gick in till vardagsrummet och lade sig på soffan och slumrade till. Hon vaknade till med ett ryck, det var mörkt ute och klockan närmade sig midnatt. I drömmen hon haft, stod hon i strålkastare ljuset och blev tillfrågad om hur hennes resa till toppen hade gått till, alla ville veta. Hon kände sig som en press skygg Greta Garbo, fast med spelad blyghet. Hon visste inte riktigt när denna hunger efter pengar och makt hade börjat men den kranen gick inte att stänga av och det var inget hon heller ville. 

Elena tittade på telefonens nummerpresentatör och skrev av det sista numret som hade ringt, det var det som gick till hennes sons bostad.

Hon tog upp luren och slog ett nummer ur hennes telefonbok. På andra sidan luren svarade en man.

”Mr. Diamandis här, vem pratar jag med?”

”Hej, det är jag Elena Apostolopoulou”

Mr.D ”Vad kan jag göra för dig? Jag antar att det är en tjänst eftersom du ringer vid denna tidpunkt.”

Elena ”Jag behöver låna Vasilis, i ett par dagar om det går bra?”

Mr.D ”Absolut, jag ber honom ringa dig. Vi kan diskutera mitt arvode senare, okej?”

Elena ”Det blir bra, tack för hjälpen.” 

De lade på. Hon visste, att Vasilis var den rätta personen för jobbet. Hon hade använt honom förut. Sist var det när Mackie ville få Ken intresserad av Mykonos jobbet. Hon tyckte det var lite barnsligt men det hade funkat. Även om Ken stod på fiendelistan för tillfället, hade han gjort ett mycket bra jobb i showroom. Om det var något han kunde, var det att sälja antikviteter med ett leende. 

Elena gick och lade sig att sova, i morgon skulle motdraget inledas. De hade ingen aning vad som skulle komma. Hon vaknade tidigt. Elena behövde ingen alarmklocka, hennes inre klocka väckte henne. För ovanlighetens skull tog hon det lugnt på morgonen. Hon gick ner till ett bageri som låg fem minuter från hennes villa. Där köpte hon nybakat bröd och en nypressad juice i ett glas fullt med is. Hemma gjorde hon sitt eget kaffe och väntade på Vasilis samtal. Telefonen ringde innan kaffet var upp drucket, Vasilis som turligt nog befann sig i Aten, sade att han kunde komma över på eftermiddagen då han var klar med ett ärende i hamnen. De bestämde, att ses på galleriet i Kolonaki på eftermiddagen vilket passade henne bra. Då kunde hon åka till galleriet i lugn och ro bestämma vilken konst från lagret som skulle bli ”stulet” samt leta upp några extranycklar. Vilka också skulle försvinna, bara för att bli hittade i Chis bostad.

Vasilis kom till galleriet på eftermiddagen som han och Elena hade bestämt. Han uppskattade flärden som vibrerade i Kolonaki, det luktade framgång och frihet. Han var också attraherad av att efterlikna de framgångsrika i både lukt och klädstil. Vasilis visste mycket väl att här blev han genomskådad som en posör men det var okej bara han själv inte trodde på det. Utanför områden som Kolonaki bar han sina kläder med en större lätthet. Här var det som att låna pappas kläder. Även om de passade, var åldern inte riktigt inne för att bära upp dem. I Kolonaki ägde han inte pengarna för att bära upp de rikas kläder fullt ut men det var okej. För när han gick förbi en reflekterande ruta i en parkerad bil, tyckte han att han såg riktigt stilig ut och det var ändå det viktigaste.

Elena hälsade honom välkommen när han kom in i galleriet och förklarade vad som förväntades av honom. Upplägget på jobbet var relativt simpelt. Hon gav honom ett telefonnummer som gick till den adressen där jobbet skulle utföras. Alltså ta reda på var adressen låg, plantera bevis och därefter ringa polisen anonymt. 

Vasilis var en frilansare, sin egen boss, utan några fasta tider men den sista tiden hade han jobbat mycket åt Mr. Diamandis, som ofta seglade i grumligt vatten och var i ständigt behov av en lots. Det betydde mycket jobb åt Vasilis i form av att undanröja objekt som kom i vägen för Mr. Diamandis.  Jobbet åt Elena kom som en liten minisemester. Det var alltid kul och spännande med nya uppdrag. Det var inte första gången han hade planterat bevis för att minska eller eliminera konkurrensen. 

Han och Elena småpratade lite, de flesta var alltid lite extra trevliga mot honom. Vasilis antog att de trodde att han kunde explodera när som helst under den lugna ytan. Han visste vad han utstrålade, han hade sett det i spegeln. Det låg ett mörker där, i hans ögon, som aldrig skulle försvinna. Men det var de korten livet hade gett honom och det var det som satte mat på bordet. Sanningen var, att han aldrig exploderade, han lät andra tro det. Däremot imploderade han, när han jobbade. Det var som om han sög in det svarta, sotiga, smutsiga och förvandlade det till en kirurgisk knivs precision. Hans sinne var alltid kristallklart när han utförde sina tjänster. Innan jobbet statade, sade han sitt mantra (jag ska bli lika mörk som jobbet jag ska utföra). Andra drack en kopp kaffe och snackade bort lite tid innan jobbet men det var andra. När jobbet var avklarat kunde han återgå till en normalare personlighet. Han undrade ibland om han skulle fastna och inte kunna komma tillbaka från det mörka. Det hade varit tråkigt för då kunde han inte njuta av att handla kläder och parfym.

När han och Elena var klara med varandra tänkte han äta en matbit och ta ett glas vin i närheten. Han åt helst själv, lika gärna som andra ville ha sällskap, ville han sitta ensam och njuta av maten och ett glas vin. Att sitta själv och lyssna på andras konversationer var en av hans hobbys. 

Han behövde inga vänner, i hans jobb kom han i kontakt med så mycket människor att det räckte och blev över. Han levde ändå för det mesta i sin egen värld, att behöva anpassa sig och förklara sig, skulle bara vara ett slöseri, då ändå ingen kunde komma ner på hans djup. 

Elena såg Vasilis ryggtavla genom galleriets fönster försvinna långsamt längs gatan. Hon visste, att det nu inte fanns någon återvändo. Hon och Vasilis skulle försegla Mackies öde. Hon tänkte, att Mackie kanske skulle få ett år eller mindre i fängelse, för tavla stölderna. Under dessa månader kunde han fundera på, att inte utmana henne. Därefter, när han var frisläppt kunde han gå tillbaka till sitt tidigare liv och inte försöka vara någon han inte var.

Vasilis gick en bit från Kolonaki men inte så långt bort att de bästa restaurangerna försvann som området erbjöd. Han kände sig äventyrlig och beslöt sig för att prova en italiensk restaurang ”Carne Cruda”. När han tittade in såg han, att det var tomt på gäster i matsalen. Vasilis noterade också att det fanns ett fönsterbord som erbjöd underhållning från förbipasserande människor. Klockan var mellan lunch och middags tid, där av den tomma matsalen. Det var den bästa eller den sämsta tiden att besöka en restaurang. Var turen på ens sida kunde man prata med kocken och få något som inte stod på menyn. Detta gällde bara de finare ställena. Då de höll sig med en specialmeny och tog in duktiga kockar. I den menyn ingick ingen improvisation, utan den var bestämd för att eftersträva höga betyg av mat- kritiker. De flesta duktiga kockarna hade många andra idéer som de ville testa men inte fick det, för att menyn var redan satt. Vasilis brukade be om att få prata med kocken, lägga en generös peng i kockens ficka och be om att bli överraskad. Vilket de flesta kockarna gärna gjorde. Det var först på kvällen som de andra matgästerna kom och ville ha de maträtterna som de läst om i recensionen. Det kunde också slumpa sig så att han fick gårdagens rester, så var inte fallet idag. Den Italienska kocken lagade en 3-rätters pasta middag åt honom. Det, fönsterplatsen och vinet gjorde sitt för att han skulle bli mycket nöjd. 

Han bad om att få låna telefonen på restaurangen och ringde telefonbolaget. Telefonisten sade att telefonnumret, som han hade fått av Elena gick till Mackie Apostolopoulou i Varkiza. Elena hade gett Vasilis två tavlor i storlek 50×50 cm inslagna i brunt papper med ett brunt snöre runt som skydd och ett par nycklar. Han hade tavlorna mellan benen på restaurangen men nu när han var mätt, var det jobb som väntade. Han lämnade ”Carne Cruda” med tavlorna under armen och gick mot hyrbilen, som stod fem minuters gångväg längre ner på gatan. 

Det var en BMW 318 som han hade hyrt på flygplatsen. Tavlorna lade han i baksätet och nycklarna i fickan. Det var inte lågt till Varkiza och han skulle vara framme inom en timme om inte trafiken var för hemsk. Radion var aldrig på när han körde, då han inte ville få sina tankar störda. Bilen åkte igenom centrala Varkiza och han parkerade bilen inom synhåll för villan. Det behövdes bara fem minuter jobb i villan, för att jobbet skulle vara klart. Det var lättare att utföra jobbet om ingen var hemma, bara in och ut. Var det någon eller några hemma blev det ett nattjobb när de sov. Det kvittade, jobbet skulle utföras oavsett. Han hade stått utanför staketet vid villan och lyssnat och konstaterat att det var några hemma. Det lät som två män och en kvinna. 

Klockan var sex på kvällen och han hoppades, att de skulle lämna huset för mat eller ett bar- besök. Hursomhelst kunde han inte gå in i huset nu, det blev till att vänta. Timmarna gick och mörkret sänkte sig över Grekland. Fasadbelysningen tändes men ingen syntes till. Kanske den tändes inne från eller med ett skymningsrelä. Han var redan inställd på nattjobb, det blev att vänta i bilen tills midnatt. Vasilis satte sin Casio klockas alarm på tolv, skruvade bakåt bilsätet och slöt ögonen. 

Larmet på Vasilis klocka satte igång med ett svagt pipande ljud, dags att jobba. Han gick ur bilen och fram till staketet vid villan, det hördes inga röster nu. Framför garaget, som satt ihop med villan stod det tre motorcyklar. Det var i garaget han tänkte placera tavlorna. Detta var inget aggressivt jobb, utan här var det en mjuk approach som gällde. Garagedörren öppnades lätt efter att han dyrkat upp låset. Innanför garagedörren stod en röd Porsche som fastnade i ficklampas sken. Längs väggen stod en bänk med hyllor ovanför. Det låg lite saker på bänken, under den och på hyllorna. Det var saker som inte användes men inte heller skulle kastas tänkte han. Nycklarna till galleriet låg kvar i hans ficka. Tavlorna lade han under bänken bakom några kartonger och nycklaren lade han i bilens handfack. Han stängde garagedörren och gick tillbaka till sin bil. Det fick bli hans hem denna natt. I morgon bitti skulle han ringa till polisen och lämna ett anonymt tips. Elena hade också ringt polisen efter deras möte och anmält tavlorna som stulna. De var först när Mackie konfronterades med polisen som han ansåg att hans jobb var avklarat och han kunde debitera Elena. 

Ibland blev inte utgången på ett uppdrag, som han planerat den. Han tog det inte personligt, trots den bästa planeringen kunde han inte påverka väder och vind. Ibland hände inte den planerade olyckan. Då blev han tvungen, att justera sin plan så att kunden fick den utgången som den hade betalat för. Det var därför han alltid var tvungen att se själva konfrontationen, det var först då ha kunde släppa uppdraget och det var först då han fick sin inre belöning.

Det var morgon och hans kropp behövde röras på, för att skaka av sig den hårda natten i bilen. Bredvid en minimarket i närheten fanns en telefonautomat. Därifrån ringde han polisen och lämnade ett anonymt tips, att något skumt pågick i villan, definitivt något ifrån garaget, kanske knark? De svarade, att de för tillfället var lite kort om folk men skulle skicka en patrull till den aktuella adressen innan lunch. Vasilis antog att det var kod för, att först äta frukost och därefter göra ett hus besök. Det var ändå okej, då kunde han äta frukost och ta en liten promenad för att få igång kroppen. Bredvid minimarket låg en liten taverna. Han beställde frukost. Den bestod av toast, marmelad, en sockerkaksbit, ägg, juice och kaffe, lite sött lite salt. Han blev nöjd, allt behövde inte vara gourmet för att smak bra. Efter en natt i bilen smakade det mesta bra.

Mackie, Ken och Niki

Mackie, Ken och Niki satt i trädgården på villans baksida på kvällen, dagen efter mötet. På dagen hade de besökt beachen i Varkiza. De badade, spelade vollyboll och åt en smörgåslunch med frappé vid en strand bar som hette ”Bar Ett”. Det behövde göras lite annat för att ta udden av allvaret som sluttampen av Elena kapitlet bestod av. Nu satt de och åt pizza som Niki lagade på utegrillen. Pizza och öl en himmelsk kombination som förlängde känslan av att bara vara.

Niki ”Så när åker vi och köper min nya motorcykel?”

Mackie ”I morgon, jag och Ken tar Porschen och du tar din Honda en sista gång, till affären.”

Niki nöjde sig med svaret och kvällen började ta slut. Alla gick och lade sig. De senaste dagarna hade krävt mycket energi, det skulle verkligen vara skönt att gå vidare. Niki hoppades att det blev snart.

De vaknade tidigt. Niki först sedan Ken och sist Mackie. Niki kände att hon hade väntat länge nog. Det var dagen D för hennes nya motorcykel. När de åt frukost sade Mackie, att det inte var någon idé att åka innan affären hade öppnat. Niki menade att de kunde hänga på låset. Mackie nickade och lovade att de skulle åka efter frukosten. 

Han visste hur viktigt det var för henne och att hon inte behövde några skämt om hur ivrig hon var. De gick till garaget vid halv tio.

Ken ”Tycker inte ni att det luktar Aramis här inne?”

Niki ”Jo det stämmer, det luktar definitivt någon parfym här.”

Ken ”Den påminner mig om den där mannen som gav mig brevet innan vi träffades i Glyfada.”

Mackie ”Ja, han ja, det var någon bekant till mamma som hjälpte mig med det.”

Ken ”Är det inte lite konstigt att det luktar Aramis här, ingen av oss använder den parfymen.”

Niki ”Grabbar vi måste ta det här på allvar. Om han har varit här, i vilket syfte var han här?”

Zeno och Ken tittade på varandra med blickar som sade, okej vi tittar runt lite. 

Efter lite letande, fiskade Niki fram de två inslagna tavlorna under bänken och höll i dem händerna medan hon tittade på Mackie, med ett frågande är det dina?

Mackie skakade på huvudet. Niki knöt upp snöret på den ena tavlan och tittade. Hon kände igen tavlan och hon kände igen pappret och snöret. Det var hon som hade klätt in tavlorna i galleriet några månader tillbaka. All konst på Elenas galleri var inte ute på försäljning hela tiden. Elena valde att ställa ut med teman och dessa tavlor var för ett annat tema än det som var just nu. Det krävdes inget geni att lista ut att detta inte var något bra. Hon sa till Mackie och Ken, att nu letar vi igenom allt väldigt noga. 

Mackie sade efter en stunds letande ”Jag hittar inget mer som inte är mitt eller som lämnades kvar av de förra ägarna.”

Niki ”Har du tittat i bilen?” 

Det hade han inte och till Mackies förvåning låg det ett par nycklar i handfacket med en namnlapp på dem. På namnlappen stod det ”DET MODERNA”, det var mammas gallerinycklar eller en kopia av dem. 

”Verkligen bra jobbat Niki” sade Mackie. 

Detta var något som Niki verkligen var bra på. Någon hade varit inne i garaget och planterat tavlor och nycklar. Det var inte för långsökt, att tänka, att någon skulle komma och knackade på och ville undersöka saken. Niki lade de två tavlorna i Porschen och sa till Mackie.

”Vi tar med oss tavlorna och nycklarna till Glyfada. Vi ska ändå dit och handla en Yamaha eller en Honda.

Tavlorna och nycklarna lägger vi i Elenas båt ”Octopus” som ligger i marinan där”. Ken och Mackie nickade bifallande. Mackie och Ken hoppade in i Porschen efter att de öppnat garagedörren och flyttat på motorcyklarna.

Färden till Glyfada gick på mindre än tjugo minuter. Vakten i marinan kände igen Mackie och släppte in dem utan några frågor. Niki och Ken väntade på bryggan medan Mackie gick ombord på Octopus och lämnade tavlorna och nycklarna till galleriet i ruffen. Därefter lämnade de marinan och åkte raka vägen till motorcykelaffären.

Äntligen tänkte Niki när de gick in. Hon gick raka vägen till en röd Honda XL350R med svart sadel och sade ” Den här 4-taktaren är min.”

Mackie närmade sig försäljaren och bytte några ord med honom. Försäljaren sneglade ut genom fönstret på Mackies Porsche och läste av hans kläder. Niki hörde inte allt vad de sa, hon var för upptagen med att beundra och provsitta sin nya Honda. Det var förra årets modell men den var oanvänd och hon tyckte ändå, att den var snyggare än de nya 85- års modeller. Mackie gick fram till Niki och sa att allt var ordnat med alla papper, Hondan var nu hennes. De kunde komma tillbaka om en timme och hämta upp den. Hennes gamla Honda lämnades in som inbyte. Niki bara log, hon tänkte njuta länge av detta. 

Mackie och framtiden

De gick ut från affären och ner till hamnen där det låg ett café, det var ett litet familjeägt café.

Det som var bra med dessa caféer var att de nästan alltid hade hembakade bakverk och småkakor. Utbudet kunde variera dag från dag. Beroende hur många kunder som kom och vem som bakade. Just idag kände han en svag doft av kanel och hoppades att de fanns melomakarona. När servitrisen kom fram till bordet frågade han efter dessa kakor. ”Ja, de hade dem och de var nybakade” sade hon. Efter dem hade blivit serverade tog Mackie en klunk på sitt kaffe och smakade på kakan. Lukten och smaken av melomakarona kakorna tog honom tillbaka till Mackies och hans mammas utflykter. Det fick honom att minnas en enklare tid, då han fick kramar av henne utan att behöva be om det. Hon brukade titta stolt på honom när han lärde sig nya saker. Det var något som han inte behövde nu men som barn hade han behövt det. Att de nu var bittra fiender var inget som han hade eftersträvat. 

Om något, så ville han, att de skulle uppnå ett slags eldupphör, att vara överens om att inte vara överens. Han beställde in några fler kakor och bestämde sig för att lägga fram en ny plan där alla kanske inte blev nöjda men inte heller alltför missnöjda. 

Han tittade på Niki som såg ut att bra vilja åka planlöst i månader med sin nya Honda. Ken satt mest och njöt med blicken utöver Glyfada marinan.

Kens bästa tillgång var, att fatta snabba och bra beslut i farten. Det hade visat sig på båten när han fick access till biblioteket. Ken var den ultimata plan B. När plan A inte fungerade till 100 procent kom plan B in i spelet. Till exempel om de färdades på en förbestämd väg och det plötsligt var en olycka på vägen, så att de kom att bli stående. Skulle Ken snabbt hitta en väg runt olyckan, så att färden kunde fortsätta. Alltså en plan B som gjorde, att plan A kunde slutföras. Bättre än så kunde han inte förklara det.

Däremot var han ingen strateg, det var Mackie roll. Medan han fingrade på kakan tänkte han utforma en ny plan där gravskyttekrig inte ingick. Om mamma ville gå såpass långt till att plantera bevis hos honom hade han underskattat henne lika mycket som hon honom. Om de ständigt måste titta över axeln och oroa sig över attacker kunde de inte avancera i den takt Mackie ville. Därför måste kriget få ett eldupphör.

Planen som han började utforma var att vända dispyten med mamma hundraåttio grader. De skulle lämna tillbaka, det som de hade stulit/ lånat i Ekali villan och i Glyfada villorna. Något annat hade inte blivit stulet. Sokrates anteckningar hade aldrig lämnat Apostolis bibliotek på båten. Därefter skulle de koncentrera sig på deras egen utveckling och inte lägga energi och fokus på gammalt groll. Mackie hade inte glömt vad han hade lovat Thomaz. Han skulle få sin hämnd, bara det att den skulle serveras kall i stället för varm. Det skulle krävas en sittning ensam med Thomaz för att bli hundra på att han inte agerade på egen hand. Han skulle få Thomaz att bida sin tid tills Elena var avslappnad och då rycka undan mattan för henne. I kväll skulle han ta upp riktlinjerna för hur allas framtid kom att se ut och han hoppades, att de skulle vara nöjda med hans upplägg. 

Han ville att de jobbade som ett team med olika färdigheter och i två olika konstellationer. Han, Ken och Niki var själva bilen och den var alltid i rullning men ibland behövdes det extra utrymma som en takbox eller ett släp. Det var där Thomaz och Zorin kom in i bilden. Allt berodde på hur det aktuella jobbet såg ut. Thomaz var ändå upptagen med sitt jobb åt Athens Metro och Zorin med hennes nystartade hus firma. 

Eftersom Zorin slutade på sitt jobb och startade eget, försvann hennes möjligheter att hitta antikviteter. Vilken betydde att antik flödet skulle komma att sina. Ett var i alla fall säkert och det var, att nästa sommar skulle de sälja de antikviteter som inte blivit sålda. Inte för att det var något fel på dem, det hade bara inte fått plats i försäljningen. De hade krävts en månad till för att bli av med allt.

Eftersom de inte kunde använda Elenas galleri för att tvätta pengarna. Behövde de starta ett eget tvätteri. Det var där Zorins firma skulle komma till användning. Han visste att hon ville arbeta så ärligt som det gick men de båda visste att det inte skulle gå till hundra procent. Kunderna skulle få ett kvitto på investerade uppgraderingar i deras hem.

Det kunde vara allt från stenbelagda uppfarter till en intrikat trädgårds utbyggnad. Det var naturligtvis inte jobb som utfördes men det var ett bra sätt att få pengar att bli vita.

Elena hade bidragit med kontakter, som de nu inte hade tillgång till. Mackie ingick fortfarande i överklassen och tiden var på hans sida, att kroka upp kunder och skapa ett intresse inför nästa sommar. Så han var inte orolig att de kom att saknas kunder eller intresset. Mackie visste att han fortfarande var välkommen i dessa sammanhang. Att ha tagit en paus var det ingen som brydde sig om. De kanske trodde att han varit på rehab. Vilket inte var ovanligt i dessa kretsar, nästan som en ”badge of honor”. Det var tillräckligt många som hade klippkort på rehabklinikerna, att det inte gick att säga något negativt om dem. Alla kände någon eller hade varit inlagda själva, med andra ord inget tabuämne. 

Mackie hade tänkt klart. Han ansåg sig vara en teamleader där han delade ut roller till de andra som de var bäst lämpade för.

Mackie lämnade tankarna åt sidan och sade ”Niki, nu går vi och hämtar din nya Honda.”

När de kom tillbaka till motorcykelaffären stod försäljaren utanför butiken med den röda Hondan som glänste i solen. Niki tog nycklarna från försäljarens hand, vred om nyckeln och lade all tyngd på kicken. Hon svingade benet över den och vinkade med baksidan av handen och åkte iväg.

Mackie, Ken och försäljaren stod och tittade efter henne. De började inte prata förens hon var utom synhåll. Mackie tog försäljaren i handen och sade ”Tack för hjälpen, du gjorde någon mycket glad idag.” Sedan vände han sig till Ken och nickade mot Porschen. Nu var det dags att åka till villan, jobb väntade.  

Vasilis

Malaka, vad var oddsen på att de åkte iväg innan klockan tio, de var väl överklassungar eller? Om polisen hade åkt dit direkt, hade hans jobb varit klart, nu fick han vänta lite längre. Så fort Porschen lämnade villa hade han gått in i garaget och upptäckt att tavlorna var borta. Han insåg, att han hade varit för ivrig, att få jobbet gjort. Han skulle ha väntat till huset var tomt och gömt tavlorna på ett bättre ställe. Gjort är gjort tänkte han. Professionell som han var fanns det alltid en plan B. I en specialsydd innerficka bar han med sig en liten påse kokain vars enda syfte bestod av att misskreditera mottagaren. Själv höll han sig bara till vin och någon cigarett då och då, eftersom han inte ville rubba sina sinnen som han värderade så högt. 

Nu när huset var tomt kunde han gömma kokainet på ett bättre ställe än tavlorna. Ett jobb var inte misslyckat så länge man inte gav upp och det gjorde han aldrig. Det var därför han hade ett sådant gott ryckte. Kokainet skulle gömmas på ett bra ställe men inte så bra att polisen inte hittade det. Han gick in i badrummet och öppnade badrumsskåpet. I skåpet låg bland annat en liten ask för plåster. Han hoppades att det inte var något som de behövde om de kom hem innan polisen kommit. Han lämnade villan, gick till bilen och väntade på tillslaget. Plötsligt fick han en idé hur han kunde krydda beviset lite extra. 

Han återvände till villan och lade ett hårstrå i påsen. Det var en chansning att det var Mackies hår men han brukade gissa rätt. När han stängde badrumsskåpet och vände sig om stod han plötsligt öga mot öga med en ung polisman.

Polisen sade ”Vänd dig om och lägg händerna på ryggen.” 

Vasilis blev så paff att han inte fick fram ett ord och gjorde som den unga polismannen bad honom om. Som genom att trollslag satt han i baksätet på polisbilen med handfängsel. Han hörde polismannen prata i radion med polisstationen i Glyfada. 

Polisen ”Jag såg en man dyrka upp låset på adressen vi skulle undersöka. Han är fängslad och sitter i baksätet, kom.”

Polisstationen ”Ta in honom, klart slut.”

Apostolis

Det hade gått lite mer än en vecka sedan han hade varit och besökt Elena. Det var ingen resa han planerade att göra om. Han hade sett i hennes ögon att meddelandet gått fram. Vad han inte hade kunnat glömma var den unga mannen som på något magiskt sätt hade fått access till biblioteket, hans bibliotek. Han bestämde sig för att ställa några följdfrågor till Aliki angående den händelsen. De möttes upp på övre däck där de hade utsikt över hamninloppet. Han vände sig till Aliki.

Apostolis ”Du vet den där unga mannen som du visade biblioteket för. Jag vill att du hittar honom.”

Aliki ”Efter du pratade med mig angående den händelsen på festen, tog jag reda på vem eller rättare sagt vilka de var.”

Apostolis ”Bra, då kan du ordna ett möte med dem på båten, tack.”

Aliki ”Inga problem.”

Apostolis nickade och gick iväg till kontoret på båten. Det var mycket jobb innan han lämnade Aten med båten för en ny hamn.

Aliki

Hon hade tagit reda på vilka de var strax efter att de lämnat båten. Det hade inte varit speciellt svårt. De hade gått som modeller på Baccus sista visning för kvällen. Hon som trodde att Ken skojade med henne när han sa att han skulle gå som modell. Baccus berättade att de var Ken Fujiyama och Mackie Apostolopoulou. Biljetterna var en tjänst till Ken. För att få access till festen på båten skulle de gå som modeller i avslutningsnumret. Så det var något de bägge hade tjänat på. Ganska oskyldigt, om det inte hade varit för bibliotek vistelsen. 

Aliki tänkte att han bara skulle få titta in, inte att det skulle få sådana ringar på vattnet. Därför hade hon tagit reda på bägges fullständiga adress. Vilket skulle visa sig komma till nytta. Ken var skriven på en lägenhet i Kolonaki, som han också ägde. Mackies adress var lite svårare att hitta men skam den som ger sig. Tillslut fann hon Mackie i Varkiza. Varför han hade flyttat ifrån Kolonaki till Varkiza visste hon inte men det skulle hon definitivt fråga honom om. 

Från en av Atens mest attraktiva adresser till en förort, ja den förklaringen ville hon höra.

Aliki lämnade Pireus och helt ärligt skulle det bli kul med lite bilkörning längs kustvägen till Varkiza. Att leta reda på dem och få dem att komma på ett möte med Apostolis var inget svårt uppdrag. Hon visste inte exakt eller rättare sagt inte alls vad han ville dem. Hon antog, att om han skickade henne med en personlig inbjudan, var det ett möte av en positiv karaktär. 

Alltså de var på festen tänkte hon, Ken tittade in i biblioteket, inget annan hände. De måste ha gjort något annat som imponerade på Apostolis. Vad det än var hoppades hon att hon skulle vara närvarande vid detta möte. Strax utanför Glyfada fastnade hon bakom en röd Porsche. Hon kunde inte se vilka som satt i bilen men det var definitivt två män under 30 år. Hon gjorde den bedömningen eftersom de bägge hade håret kvar. Aliki tog en chansning och tutade för att se om föraren tittade i backspegeln och med det kunna avgöra vem som körde. 

Tuuuut tuut, föraren tittade i backspegeln medan passageraren vände sig om. Det var definitivt Ken, det ansiktet hade hon inte glömt. 

Aliki hade visat Ken biblioteket var inte bara för att hon hade en svag punkt för mixade människor. Hon fann också en viss attraktion till honom, om tillfälle gavs hon skulle dyka djupare i ett ebentuellt romantiskt scenario med Ken. 

Nu var det bara att följa efter Porschen. Tanken var annars, att stanna till i Varkiza och titta på kartan exakt var adressen till villan var. Nu var det bara att luta sig tillbaka och följa efter. 

Om de skulle någon annanstans så var det bara att prata med dem vid första stoppet. Chansen, att de skulle ut på en roadtrip var väldigt liten tänkte hon. Strax efter Varkiza centrum svängde de ner till höger på en väg med några villor längs vägen. Det var privat men inte ödsligt, det såg faktiskt lite mysigt ut. Hon föredrog dock Kolonaki området. Denna adress var för avkoppling, Kolonaki var för business, vilket passade henne bättre. De svängde upp på en uppfart till en villa och klev ur bilen. Aliki parkerade sin blåa BMW M3 bakom dem. Hon gick ur bilen stängde dörren och närmade sig killarna.

Aliki ”Hej Grabbar.”

Ingen sade något.

Aliki fortsatte att prata ”Kul att träffas. Jag trodde inte att jag skulle få se er igen.”

Ken ”Inte jag heller. Vad gör du här?”

Aliki förklarade, att Apostolis gärna ville träffa dem bägge för ett middagsmöte på båten. Han undrade om de hade tid i morgon vid sju tiden?

Ken ”Absolut vi kommer att vara där vid sju tiden, var den något mer?”

Aliki gav en blinkning till Ken som ett svar, att det inte var något mer. Hon vände dem sedan ryggen och gick till bilen och satte sig. Därefter startade Aliki sin blåa BMW M3 och vände den på vägens vändplan. 

När hon åkte förbi dem tutade hon till och skrattade lite inombords, de såg så paffa ut där de stod på uppfarten. Det var ingen idé att stanna kvar. Hon hade ändå inga svar på några eventuella frågor. Antingen fick hon inte svara eller så visste hon inte. Hon var lika nyfiken som de. Hon skulle få vänta, precis som de tills i morgon för att veta vad Apostolis ville dem. På vägen till båten som också var hennes hem och arbetsplats funderade hon på var Apostolis skulle åka med båten. Apostolis hade inte avslöjat något om var de skulle efter att de lämnade hamnen om en vecka. Det ända hon visste var att hon skulle följa med. För henne var jobbet för Apostolis hennes liv och drömjobb. 

Mackie och Ken

De tittade på varandra.

Ken ”Vill Apostolis ha ett möte med oss?”

Mackie ”Bäst att dyka upp då, speciellt när du redan har tackat ja. Dessutom kan det här vara chansen som vi har väntat på.”

Mackie förklarade för Ken om hans funderingar och planer han hade tänkt ut på caféet medan han åt melomakarona kakorna. Det var viktigt att lämna tillbaka antikviteterna som de hade i villan. De var tvungna att rensa för att få en fräsch nystart, där de inte var knutna till gammalt groll. De skulle inte ha något i backspegeln als. 

”Så fort Niki kommer ska vi åka och besöka villorna i Ekali och Glyfada. Nä, vi åker nu och lämnar en lapp till henne” sade Mackie och skrev en lapp till Niki.

Hej, Niki vi är på ett jobbuppdrag. Vi kommer tillbaka innan kvällen. Du, jag och Ken ska på ett möte i morgon i Pireus kl19.00. Vi pratar mer om det när vi ses. Vill bara inte att du bokar upp dig på något annat. Mackie!

Mackie gick och hämtade mynttavlan, svärdet och skölden från bordet och lade det i Porschens lastutrymme under fram luckan. Precis när de backade ut kom en polisbil och blockerade vägen. Ur polisbilen steg en ung polis ut. 

Polisen ”Hej, jag fick ett anonymt tips om huset. Jag antar att det är någon av er som är ägare till det.”

Mackie ”Det är jag.”

Polisen ”Jag tog en man som dyrkade upp dörrlåset på bar gärning. Eller rättare sagt jag följde efter honom och grep honom i badrummet.”

Mackie ”okej.”

Polisen ”Han sitter på Polisstationen i Glyfada nu. Jag blev tvungen att återvända, för att prata med ägaren, vilket är du. Annars skulle jag lämnat en lapp på dörren. Jag vet inte vad han gjorde i huset men det framkommer nog efter jag har förhört honom. Jag hör av mig vid ett senare tillfälle.”

Polisen backade bilen längs vägen och åkte iväg. Så fort polisbilen var ur sikte gick de in till badrummet. Det letade lite snabbt men hittade inget. Mackie lade till några rader på lappen han hade skrivit till Niki. 

Obs! Kan du leta i badrummet efter något som inte ska vara där. Förklarar senare. 

Mackie och Ken satte sig i Porschen och tog sikte på Glyfada och systrarnas par villor. De parkerade längre ner på gatan till villorna och promenerade de sista hundra meterna. På fasaden vid villorna satt det nya märken med en text som varnade, att husen var larmade. Däremot verkade det inte vara någon hemma. Ken bar på svärdet och skölden som var inlindade i en filt för att inte väcka onödig uppmärksamhet. När de stod på gatan utanför villorna konstaterade Mackie ”Ja, vi kan inte gå in i husen om du inte har larm koden.”

Ken tittade på honom och sade ”Vi tittar om vi kan gå till villornas baksida och kanske lämna föremålen där?”

På baksidan av husen som hade en gemensam trädgård stod en staty i vit marmor föreställande Herkules, som var i färd med att dräpa en orm med ett dödligt hugg. I hans högra hand skulle ett svärd sitta, det var tills nu tomt och var överlämnad till betraktarens fantasi. Detta var Kens område, att tänka snabbt när situationen ändrade sig. Mackie stod och tittade på när Ken satte svärdet i Herkules högra hand och fäste skölden på hans vänstra arm och hand. Plan B in action tänkte Mackie. 

Det hela kändes lite som, ett pojk bus. Förutom de faktum, att svärdet och skölden besatt ett högt antikt och kostnadsmässigt värde.

De lämnade systrarnas parvilla. Det var ett stopp kvar av två och det var Ekali villan där mynttavlan skulle lämnas tillbaka. De visste att de var riskfyllt att närma sig villan i Ekali, eftersom den låg granne med Elenas villa. De hade ingen lust att konfrontera henne. Inte innan de hade återlämnat den sista lånade antikviteten eller senare heller, för den delen. 

Mackie hoppade ur Porschen innan de kom till villan och gick den sista biten till villan. Ken parkerade den utanför villan och ringde på. I en förhoppning, att damen skulle vara hemma, det var hon. När damen öppnade frågade Ken henne om hon kände till den närmaste vägen till en bensinstation. Ken förklarade, att han inte var från Atenområdet och inte hittade så bra. Han hade fått låna sin väns bil och ville gärna lämna tillbaka den, fulltankad. Damen pekade och sade att det låg en bensinstation fem minuter längre ner på vägen. Ken tackade och åkte iväg. Under tiden hade Mackie gått in på husets baksida och in i vardagsrummet och hängt tillbaka mynttavlan. De hade bestämt att mötas längre ner på vägen.

Mackie hoppade in i Porschen och tittade på Ken som körde. Kens ögon var på vägen men han kände blickarna ifrån Mackie. Inte ett ord sades men ibland kan tystnaden vara öronbedövande, i detta fall på ett positivt sätt. I bägges huvuden sades det MALAKA VILKET TEAMWORK. Ken rattade in en pop kanal på radion och färden mot Varkiza inleddes med Tears for Fears- Everybody Wants to Rule the World. Ken hade låten i öronen och Porschens starka motor muskler under foten. Det var som om de bägge inte ville prata förens dem satte sig ner med Niki. Alla orden med henne om eftermiddagens äventyr skulle vara fräscha och ny sagda. 

Niki 

Niki kunde inte lämna Glyfada fort nog, inte för att hon ogillade Glyfada. Hon ville bara vrida på gasen på sin nya leksak, vilket det egentligen var. Fast egentligen inte, det var den perfekta blandningen mellan en leksak och ett transportmedel. Som män och öl, en kombination gjord i himlen för män jorden runt. Hon tankade Hondan en gång innan hon återvände till ”Villan”. 

Hon var fortfarande tung på gasen när hon åkte igenom Varkiza. Strax utanför entrén till beachen höll hon på att köra på två turister som kom från SUPER MARKET och korsade vägen på väg dit. Niki blev tvungen att väja så pass mycket, att hon körde nästan in i järnstaketet som hindrade badsugna att smita in gratis. 

De två unga tonåringar, en blond kille och en med lätt vågigt cendré hår, de bara tittade förvånat på henne. Hade hon inte tok bromsat hade det gått väldigt illa. Vad de tänkte visste hon inte. Hon kände däremot, att nu var det dags för en temposänkning.

Niki parkerade sin nya XL350R utanför villans garage. Det knäppte i motorns metall medan den långsamt kyldes ner. Hon tände en Marlboro Lights och lyssnade på knäppandet tills cigaretten rökts klart. Hon låste upp och gick in.  

På köksbordet låg en lapp. Hon läste igenom den och fick upp pulsen ytligare en gång. Okej, de hade inte hittat något. Det fanns en anledning till att hon var här och nu skulle det komma att testas. Hon gick in i badrummet. Grabbarna hade naturligtvis letat efter något stort. Hon däremot letade med tanken att något kanske fanns därinne som var litet och inte ville bli hittat så lätt som tavlorna, som ändå hade hittats. I tio minuter letade hon, fem i huvudet och fem rent fysiskt. Bingo i badrumsskåpet hittade hon det. Mellan fingrarna höll hon en påse med ett vitt pulver i. Det kan inte vara någon av grabbarnas men hon skulle fråga dem när de kom hem.

Elenas samtal

Det första samtalet fick hon när hon satt på sitt kontor i galleriet, det var de två systrarna i Glyfada. De pratade samtidigt med henne ifrån deras högtalartelefon. De bad lite om ursäkt i förbifarten, att de hade anklagat henne för de saknade antikviteterna. Någon hade satt deras svärd i deras Herkules statys hand och skölden i den andra. De pratade på som om att någon hade gjort dem en tjänst. En som de sa, en perfekt produkt placering. Konst i konst, nytt möter äldre i ett gemensamt sammanhang. Elena hade slutat att lyssna. Det hon tog med sig av samtalet när de avslutades, var att de var nöjda och inte skulle nämna Elenas namn i negativt syfte.

Det andra samtalet kom i muntlig form när hon parkerade sin vita Porsche framför villan i Ekali. Det var hennes granne som hon kallade Yaya, för att hon var så gaggig. Hon satt fortfarande i bilen när samtalet började, hon ursäktade sig och gick ur den. Hon ville inte sitta ner och prata med någon som hovrade över henne. Yaya berättade, att hennes mynttavla hade återkommit till henne. Hon jämförde det med Jesus uppståndelse. Kanske lite dramatiskt, men ibland blir man extra glad. Yaya pratade på hur hon älskade detta mynt i den fina ramen. Kanske hade den inte varit borta alls? Den kanske hade haft en spirituell semester? Efter de orden avbröt Elena henne med ett sammanbitet leende. Spirituell semester, jo man tackar, tänkte Elena. Husnycklarna hade aldrig varit längre ner i väskan än nu. Hon hittade dem och låste upp dörren och ursäktade sig med ett snett leende. Bakom dörren pustade hon ut från ytligare ord från denna jobbiga människa. Okej, Mackie hade alltså lämnat tillbaka de stulna antikviteterna. 

Det betydde att Vasilis både hade misslyckats och ändå lyckats. Med tanke på, att Mackie inte kunde sitta på polisstationen och lämna tillbaka antikviteterna samtidigt. Men något stämde inte riktigt. 

Vasilis hade inte hört av sig, vilket var konstigt. De hade kommit överens om att höras när Mackie konfronterades med polisen. Vilken var slutet på hans jobbuppdrag för henne. I stället hade hon fått två andra samtal, ett i telefon och ett muntligt. Det var i och för sig bättre, eftersom de eventuella ryktena, att hennes varor kunde försvinna inte skulle viskas på premiärer och fester.

Viskningar tenderade att bli till prat för att senare bli skarpt riktade anklagelser mot henne. Det var första gången på ett tag, som hon kunde fira lite med ett glas champagne eller två. 

Om hon inte hörde något från Vasilis skulle hon ringa Mr. Diamandis och stämma av med honom angående Vasilis debitering. Hon hade inget emot att betala för kvalitet. De var de lösa trådarna hon inte ville ha kvar, klipp klipp som en sax.

Vasilis och polisen

När Vasilis kom in på polisstationen i Glyfada insåg han, att det var på riktigt och hans hjärna började forma en plan där han lade avstånd mellan sig och stationen. Den unga polismannen, som hade tagit honom, hade glömt att meddela husägarna om hans besök och inbrottet. Därför var han tvungen att lämna Vasilis på polisstationen och återvända till villan. 

Vasilis tittade runt där han satt på en bänk iförd handfängsel på polisstationen. Ingen verkade ta notis om honom och av hans kläder att döma skulle ingen ta honom för en kriminell, förutom, att han bar handfängsel. Detta var hans chans och han skulle bara få en. Hans gick in i jobbmode och analyserade det bästa sättet, att lämna stationen. Han hoppades, att lyckan höll i sig. Hade polisen kommit in i badrummet några sekunder tidigare. Skulle han stått där med en påse kokain i handen. 

På bänken bredvid honom låg en dagstidningen, Ta Nea. Han lade den över handfängslet och promenerade ut. Han gick lugnt och sansat precis som om han jobbade där eller brukade besöka stationen i något ärende. Väl ute på gatan satte han lite mera fart. Den unga polismannen kunde komma tillbaka vilken sekund som helst. Nu gällde det all bli av med handfängslet. Allt han behövde var en nål att trycka in i sidan av låset. Han svängde in i en gränd för att komma utan synhåll från stationen. Ögonen letade på market efter något att använda på handfängslet. Han böjde sig ner och plockade upp en lite spik som låg på marken. Den satte han i munnen mellan tänderna med tungan bakom som stöd och tryckte in spiken på sidan av låset. Spärren lossnade och han var fri med ena handen sedan den andra. Han slängde handfängslet på ett skjultak som stod i gränden. Nu skulle han ringa Elena och prata. Han visste att han blev tvungen att lämna Atenområdet ett tag. Inte för att polisen visste med namn eller bild, vem de letade efter men han trodde nog att den unga polismannen skulle söka efter honom ett tag i hopp om att fånga in honom. Det skulle bli många långa månader av häckling av den unga polismannen på polisstationen men efter ett tag skulle även det klinga av.

Vasilis tog en buss till Varkiza där hans hyrbil fortfarande stod parkerad. Han körde den till flygplatsen lämnade tillbaka bilen och ringe Elena därifrån.

Elena ”Hallå.”

Vasilis ”Vasilis här, händelser som jag inte kunde styra över hände och jag blir tvungen att lämna Aten omgående i oförrättat ärende.”

Elena ”Okej, vad händer nu då?”

Vasilis ”Antingen ringer jag en ersättare som slutför jobbet eller så får jag återkomma vid ett senare tillfälle.”

Elena ”Nej det kommer inte att behövas. På något konstigt sätt föll jobbet ut på ett tillfredställande sätt.”

Vasilis ”Okej, jag förstår. Jag vill bara avsluta med att det naturligtvis inte blir någon debitering. Dina tavlor och nycklar är någonstans i Mackies ägo. Mer information har jag inte.” Han avslutade med att ge henne adressen till Mackies villa i Varkiza.

Elena anade att om antikviteterna hade dykt upp så skulle även hennes tavlor och nycklar göra det. Allt var just nu väldigt bra, kanske det skulle bli tre glas champagne idag.

Niki och grabbarna

Niki satt på villans baksida och drack en frappé när hon hörde Porschens motor och bildörrarna stängas.

Mackie började prata så fort han fick Niki inom synhåll ”Såg du lappen?”

Niki lade upp den genomskinliga påsen och dess innehåll på bordet.

Niki ”Jag antar att det inte är någon av ert.”

Bägge skakade på huvudet. 

Mackie ”Lyssna på det här.”

Mackie förklarade vad han hade tänkt när alla tre hade suttit på caféet i Glyfada, om hans planer för hur de skulle hitta den bästa vägen framåt. Visst kunde de titta bakåt för att dra lärdom av gator som bara slutade med en återvändsgränd men, att ständigt planera hämnd på oförrätter var ingen väg framåt. Det resulterade i, att man var i ständig rörelse, bara det att den var sidledes. En slags illusion, att man åstadkom något som tog en framåt, bara för att man var i rörelse. Något som de som gått vilse i en skog kan berätta om, att plötsligt känna igen sig, bara för att inse att man har gått i cirklar.

Niki ”Ja allt det där låter bra men utan en direkt plan är det bara ord.”

Mackie ”Det har du rätt i Niki. Det är därför jag nu ska berätta om vårt första affärsmöte.”

Mackie berättade om deras möte med Aliki och att de hade blivit inbjudna till Apostolis i morgon vid sju tiden. Han såg på Niki, att hon undrade vad mötet gällde. Mackie sade, att både han och Ken tolkade inbjudningen till båten som något positivt. Det kunde kanske vara, att de hade något som Apostolis saknade. 

Niki ”Är det bara ni som är bjudna eller är jag också medbjuden? Jag vet att du skrev det på lappen men nu blev jag osäker.” 

Ken ”Du blev inte inbjuden av Aliki men det var nog för att hon inte visste att du ingick i teamet. Självklart ska du med.”

Niki ”Thomaz och Zorin då?”

Ken ”De kommer inte med i morgon, däremot är de med som medlemmar i teamet.”

Mackie avbröt deras dialog. ”Vi kommer inte längre än så här just nu. Jag tycker, att vi går till beachen, badar och slappnar av lite. Vad som än händer i morgon kan vi inte påverka det nu i alla fall.

ASPIS

Gårdagen hade avslutats på ett bra sätt med bad och vollyboll på Varkiza Beach. En liten bit från ingången låg en snackbar som hette ”Bar Ett”. Där kunde man köpa läsk, toast och frappé. Niki hade tagit en blå SLUSH PUPPIE som hon drack under serveringens vasstak. Antingen satt man på stenmuren som skiljde sanden och baren eller i en plaststol. Blev det för varmt hoppade man i medelhavet och svalkade av sig. Det hade varit roligt att slappna av och spela lite med semestrande greker och turister på stranden. Det var något man alltid kunde lita på i Grekland, en välkomnande öppenhet. Det räckte med att vara trevlig och säga hej, så var man med i spelet eller ämnet som diskuterades för tillfället. Niki kände ändå en liten klump i magen. Hon visste sitt värde när det gällde hennes kunskaper att hitta personer och gräva på grunt vatten. Däremot visste hon inte, om hon var rätt material för de stora arenorna. Hon kunde vara rätt kaxig när det gällde att agera som en pincett för att dra ut små fästingar. Men var det bålgetingsbon, som skulle tas ner visste hon inte om hon var rätt kvinna för jobbet. 

Mackie fick inleda samtalet under kvällen på båten, tänkte hon. Inte för att hon var en tyst liten mus, utanför att absorbera den högre sfärens koder. Något hon måste lära sig om hon inte skulle komma på efterkälken. Kunde de få in en fot i Apostolis dörr till hans affärsvärld räknade hon med att det kunde gå undan. Hon bestämde sig att ta en lång åktur med sin nya motorcykel. Hon lämnade villan, satte på sig hjälmen och kickade igång den. Hon sa inget till grabbarna och varför skulle hon? Tid och plats inför kvällen var ju redan bestämd. De var stora pojkar och de behövde inte veta exakt vad hon gjorde hela tiden. När Niki kom upp på den stora vägen tänkte hon, varför åker inte alla motorcykel i Grekland?

Ken hörde Niki åka iväg med sin Honda. Han sade till Mackie ”Jag tar en sväng hem och tittar till min lägenhet i Kolonaki.”

Mackie ”Javisst, bara du dyker upp på båten lagom till klockan sju.”

Ken nickade, han behövde också lite egen tid. Det gick snabbt att åka till Kolonaki, speciellt med hans 600 kubikare. Fyrtiofem minuter senare åkte han igenom porten till familjehuset som han kallade det. Han parkerade motorcykeln på innergården och knackade på hos sina föräldrar. De hade knappt sets eller hörts på 6 veckor, förutom en liten snabbfika. 

Mamma Dimitra ringe hans syster Miki för att se om hon var hemma, det var hon. De åt lunch tillsammans. Pappa Matsu sade, att han inte mindes sist de åt lunch när alla var med. 

Känslan var som Ken mindes den och han tänkte att det här var verkligen ett varmt hem. Inte för att de alltid var sams. Det hade bråkats i detta hem också men det fanns en ärlighet och avsaknad av missunnsamhet som han tycket bidrog till ett varmt hem. Klockan började närma sig sex, en timme kvar. Han tackade för lunchen som sedan länge var över. Han hade bara dröjt sig kvar och legat på soffan och lyssnat på mammas historier om utgrävningar, som hon hade gjort den senaste tiden. Miki hade också fyllt i historierna med detaljer, som mamma missade. De två hade verkligen en grej tillsammans med jobbet. Pappa och han hade inte det, på det sättet. De hade något annat som han inte riktigt kunde sätta fingret på, kanske var det känslan av trygghet och värme dem emellan. 

Ken stängde dörren till föräldrarnas lägenhet och gick ner till sin. Han valde ut några kläder, som var hela och rena, inga rippade 501:or. Det fick bli svarta jeans, marinblå polo piké tröja och svarta mocka loafers. Han ville klä sig som han men ändå visa en ansträngning. Att dyka upp i kostym skulle bara visa att han hade klätt upp sig. Inget konstigt i det men om de blev dit- kallade för att Apostolis ville göra affärer med dem, ville han visa vad han fick. Män som Apostolis var inte intresserad av posörer.

Ken parkerade sin Honda på kajen nedanför ASPIS. Landgången kändes mycket längre denna gång än förra, när festen hade varit. Han tittade ner och såg sin Honda parkerad bredvid Mackies Porsche. Så fort han kom upp och såg över relingen på båten stod han öga mot öga med Aliki som välkomnade honom med ett glas champagne.

Aliki tittade på Ken ”Ken, du står i vägen för Niki.” 

Han hade varit så upptagen med sina egna tankar på landgången att han inte hade hört att Niki var bakom honom. Aliki vände sig till Niki och viskade lite på skoj ”Mackie skvallrade att du skulle komma” Sedan vinkade hon till dem att följa efter henne.

Apostolis fem växlar

Ken såg Mackie sitta och småprata med Apostolis längre fram på däck. De bägge satt i en stor soffgrupp av vitt skinn. De satt med avstånd men tillräckligt nära för att kunna höra varandras ord och läsa varandras kroppsspråk. Hela båtens layout var förändrad. Borta var det festliga och glamorösa. Nu var det mer en intim känsla, fast avsevärt större.

Apostolis ”Ken, du ser lite förvirrad ut. Jag trodde att du var den snabbtänkte.”

Ken log utan att svara, satte sig ner och tittade runt. Niki och Aliki satte sig också. 

Apostolis berättade, att det övre och nedre däcket var designat som en scen som kunde ändras efter behov och väderlek. Det nedre däcket kunde täckas av ett glastak när den varma säsongen började avta. 

Apostolis förklarade, hur han hade sett en James Bond film ”Älskade spion”.

”Filmens antagonist Mr. Stromberg bodde i en undervattenvilla. Det hade inspirerat honom till att bygga sin egen version av ett icke landbaserat boende. Men nu är det så att jag inte har bjudit hit er till mig för att prata om mitt boende.” avslutade Apostolis sin monolog med. 

Apostolis hade inte behövt dela med sig om den lite barnsliga inspirationen till sin boendevision men just idag kände han sig på extra gott humör. Kanske var det närvaron av en yngre generation som också ville skapa något i framtiden. Han såg hungern i deras ögon och det fick honom att le.  

En man kom fram till soffgruppen och sade. ”Middagen är serverad.”

De gick i ett led efter mannen till båtens för. Där stod ett bord dukat med plats för fem personer. På kortsidan satte sig Apostolis och på högra sidan satt Niki och Mackie. Det betydde att Ken och Aliki satt på vänstra sidan. Efter tio minuter serverades den första rätten. Det var en melonsallad med fetaost och koriander. Huvudrätten bestod av grillat lam, potatis klyftor och pestoröra. Till efterrätt serverades baklava med ett tokajvin från Ungern. 

Ken tänkte att det var det bästa han någonsin hade ätit. Det var inga nya maträtter för honom. Det var sättet de hade tillagats på, omsorgen och tålamodet. Han kände att han började sugas upp i atmosfären som fanns på båten och auran som omgav Apostolis. Det kunde också varit en del av det goda vinet som påverkade honom. Hur som helst var han redo att jobba hårt för att stanna kvar i denna miljö. 

Mackie höjde glaset och sade ”Först vill jag tacka för maten och sällskapet, Sedan vill jag höra varför du bjöd oss hit?”

Apostolis hörde frågan och skulle bevara den. Det hade inte gått att svara på den, innan maten. Han ville se hur de agerade med varandra, med Aliki och honom. 

De tre var väldigt olika varandra men han insåg att de var ett team som han kunde ha användning för. Alla ägde sin egenskap. Under middagen hade han intervjuat dem med indirekta frågor om familjen, utbildning och framtidsplaner. Naturligtvis hade han också gjort egna förfrågningar om dem innan inbjudan. Detta plus middagssamtalen hade skapat en helbild om dem. Niki var dock inte inbjuden men han uppskattade att hon var med. Det var alltid bra att blanda män och kvinnor för att närma sig en sådan bra balans som möjligt. Samt, att han anade, att hon var någon man ville ha med sig när det blev problem som måste lösas.

Apostolis ”Jag undrar om ni har lust att jobba för mig som konsulter. Inom en vecka kommer jag och mitt hem att lämna Aten på en obestämd tid. Om ni accepterar kommer ni att bo ombord på båten under tiden och det skulle också krävas att ni öppnar en firma som ni kan debitera ert arbete med. ASPIS första stopp kommer är Alexandria. Där vill jag att ni ska hitta något åt mig. Vad det är kommer vi gå igenom noga, väl på plats i nya hamnen. Det är inte mening att låta mystisk, jag har helt enkelt inte har all information än och det är bättre att starta sökandet med så mycket fakta som möjligt.” Han lät orden sjunka in och väntade på deras svar.

Mackie ”Det låter som ett bra första konsultjobb.”

Ken ”Absolut, jag är med.”

Niki ”Ni kommer att behöva mig.”

Apostolis ” Vi ses om fem dagar på ASPIS.” Sedan reste han sig och sade, att de kunde sitta kvar. Han var tvungen att jobba så det var inte möjligt att stanna kvar vid bordet.

Innan han lämnade dem sade han ”Det är en sak att känna till reglerna. Det är något annat hur man förhåller sig till dem. Det är grundbulten i min organisation och det är så jag vill att ni ska jobba.” 

Ken tittade på Mackie och Niki. De visste, att tiden för besöket var över och tackade för middagen och jobb erbjudandet.

Aliki följde med dem till landgången och de skiljdes åt. På väg ner sade Mackie ”Jag har redan registrerat en firma. Den heter Fem växlar. Vi är fem med Thomaz och Zorin och det är fem växlar på våra motorcyklar. 

I morgon registrerar vi era namn i firman och gör det offentligt. Innan ni kom frågade jag Apostolis om han var intresserad av, att investera i Zorins hus firma. Han sa att han skulle kontakta henne.”

Mönstring

Dagarna innan mönstring gick snabbt. Zorin hade ringt Mackie och tackat för hans samtal med Apostolis, angående hennes firma. Hon skulle åka dit och göra en presentation av sin affärsidé, innan avsegling. 

Som om någon hade knäppt på fingrarna stod Mackie, Ken och Niki på båten några dagar senare och tittade, när deras motorcyklar lyftes ombord. Det var svårt att koppla av innan de var ute på öppet hav. 

Ken tittade på Mackie och sade ”Du vet att vi måste vara lediga i augusti.” 

Mackie ”Jag vet och jag vet också var vi ska sälja de resterande antikviteterna.”

Mackie pausade och sade ”Halkidiki.”

Niki kom gående emot dem och sade ” Har ni hemlisar?”

Bägge ”Inte alls.”

Thomaz

Han var tacksam över, att Mackie hade ordnat en finansiär till Zorins hus firma. Att vara uppbackad av Apostolis var inte bara pengar. Att ha hans namn i skrift under Zorins firma namn betydde, att många förhandlingar om mark, bygglov och leveranser inte blev dragna i långbänk. Nästan så att det ringde markägare och ville sälja. Både Zorin och Thomaz hade sålt sina lägenheter och flyttat till en villa på samma gata som Mackie. Thomaz hade sagt upp sig från sin tjänst på Athens Metro, det var tid för honom att gå vidare. Ytterligare ett plus med att vara uppbackad av en tung finansiär var, att den tröga processen med att starta upp en firma var ett steg som de kunde hoppa över. Det betydde att Thomaz behövdes i Zorins firma. Både han och Zorin kände, att det var tryggt att ha någon att lita på när de testade vattnet. Även om de hade Apostolis namn så var det ändå de som var tvungna att se om båten flöt.

Zorin hade gjort om det största sovrummet i villan till ett stort kontor. Det behövdes för att visualisera de olika husprojekten. Steg ett var, att titta på kartan var det fanns lämplig tomtmark. Det var inte bara, att tomtmarken skulle vara attraktiv, det var också viktigt att de gick att åka till och från på ett smidigt sätt. Alltså nära en större väg. Om tomtmarken var en perfekt kandidat till husbyggen så kunde man kosta på sig att förbättra en redan existerande väg. I steg två åkte Thomaz dit och fotade. Fotografierna förstorades upp och sattes upp på en tavla bredvid en tomtkarta. I steg tre ritade hon in husen på marken som var aktuell. 

Därefter presenterades det för markägarna och myndigheterna, som då fick en klar bild av vad som skulle byggas. I en förhandling om tomtmarken kunde hon i en affär om tio villor erbjuda en villa till markägaren. Som det bara var att flytta in i. 

Hon eftersökte tomtmark stor nog att rymma mellan fem till tio villor. Det betydde att ett minimum för fem villor var mellan 12500- 15000 kvadrat meter om det skulle rymmas i hennes vision. 

Det hon tänket men inte sade var, att Grekland behövde nya idéer. Grekland hade redan den bästa målarduken och färgpaletten. Det som krävdes var att någon målade med en annan teknik än den som användes för tillfälligt. 

Hon släppte jobbtankarna för tillfälligt och tittade på Thomaz där han satt på husets baksida och tog ett glas vin.

Det ringde på dörren och Thomaz gick och öppnade. Där stod Emre. 

Emre harklade sig och sa ”Det har tyvärr hänt en olycka i Kolonaki. En dam i femtioårsåldern blev påkörd av en motorcykel på kvällen.”

”Det var beklagligt” sa Thomaz. De tittade på varandra. Thomaz bad honom att vänta och hämtade ett kuvert som bytte händer.

De båda sade adjö och Emre gick till sin bil som stod parkerad på gatan. Han öppnade dörren till sin blå Ford Escort från 1977. Han räknade kuvertets innehåll och delade upp det i två kuvert. Därefter åkte han hem till Omonia.

Författare: Fredrik Hildén