Det var en gång, då regndroppar smattrade mot vindens tak som miljontals små stenar. Lin satt hopkrupen under det fönstret med spindelnät, trådarna låg i oordning huller om buller. Nätet täckte som ett stort lakan över spruckna sprickor, och sedan drog han fram något ur en gammal trälåda. Det var en röd tjock bok med skinnpärmar, som känns bomull att röra vid. När han försiktigt slog upp den, upptäckte han att alla sidor var lika tomma. Hans händer darrade lätt när han höll i en penna, ritade ett streck – plötsligt sprids en blandning av dofter från nybakade desserter i luften. Strecket på pappret förvandlades till sanningen och en ångande het av desserter på boksidan. ”Det här… det här kan inte vara sant”, mumlade han tyst för sig själv med uppspärrade ögon. Det var då han började använda teckningsboken för första gången.
Under en annan natt fick hans lillasyster Viola gåshud. Hennes tänder var envisa små soldater och munnen ett slagfält. Hon kände sig som en metallisk smak av stål och is, dessutom blev Violas andetag till vita dimma, som i nästa ögonblick försvann spårlöst. När Lin kom till henne ritade han omedelbart en tjock filt, och när han avslutade den sista linjen uppträdde en varm, mjuk filt och lade sig över Viola. Varje gång han såg att hans teckningar kunde hjälpa andra kändes det som om en liten sol tändes i bröstet. Snart hängde magiska lyktor som inte kunde blåsas ut längs de mörka gatorna på natten, och sjuka barn fick gratis
Långt bort vid den frodiga grön-silverskira sjön hördes ett livligt kvittrande och hesa krasandet. Med händerna i fickorna började Lin sin promenad längs den glimmade vatten som flytande glas i morgonljus. Dimmorna dansade sakta över ytan. Stadig och säkert landade en bofink på hans axel. En bubblande kittel satte igång i Bofinkens insida. Den svepte med blicken över marken, redo att sluka minsta frö. Han ritade en stor packning fylld av fröer och nötter. I samma stund vällde en skockfågel mot Lins ansikte, och han skrek högt. PLASK! Boken studsade borta ur sikte. En djup suck undslapp Lin medan pannan rynkades.
Tunga ögonlocken fällde ner. Den kvällen verkade Lin drömma på något —
En man i farfars ålder kom.
Du har ett gott hjärta; jag vet att du vill hjälpa andra, inte skryta. Därför kan jag hjälpa dig att få tillbaka teckningsboken, sa mannen lugnt och stillsamt.
Synen blev suddig. Han vaknade. Teckningsboken låg bredvid honom. Han förstod plötsligt, att han alltid hade velat visa det för andra…
Just då hade kungen hört talas om den magiska boken. ”Lämna över den boken!” dundrade hans röst. Lin sprang för livet, håret piskade mot kinderna, sprang in i den kolsvarta skogen med teckningsboken hårt tryckt mot bröstet. Allt omkring blev till ett suddigt brus. Röster, ljus, färger – ingenting nådde fram. Det enda han såg var vägen framför sig. Oväntat började det ösregna, och stigarna omvandlades till leriga bäckar. Då hörde han ett fruktansvärt muller från dalen, han tittade omkring sig, men sedan uppfattade att ljuden kommer från platsen där hans byn låg! Vattnet steg för varje sekund och svalde träd och stenar.
”Jag måste stoppa det!” ropade han med sin skrapiga röst. Han knöt sin näve hårt genom att det nästan blöder mellan fingrarna. Spända axlar, drog ihop sig, gjorde att han blev helt stel i kroppen. Med darrande händer försökte han ändå sitt bästa rita en jättelik damm. Stenarna blev verkliga, men flodvågorna rev sönder dem omedelbart som om de vore papper. Igen och igen, försökte han rita avledningskanaler hit och dit, men vattnet vägrade följa hans ritade vägar. ”Varför fungerar det inte?” sa han modfälld, ”Jag har försökt så hårt!”
Tårar vällde fram mot hans vilja, vilket blandades med regnet. Det verkar som om någon hade dragit ett grått flor över sig själv. För ett kort ögonblick var hans hjärna blöta i tystnad. Då kom han ihåg första gången han använde teckningsboken – då tänkte han bara på att göra någon glad, inte på att han var tvungen att lyckas. Han slöt ögonen och tog ett djupt andetag, precis påminnande om hans mamma lärde honom att göra när han var arg eller rädd. Istället för att kämpa mot vattnet, anpassade han sitt sinne och började rita på ett nytt sätt. Han ritade nya kullar, likt sköldar som omslöt byn ömt. Han ritade träd som fick extra starka rötter och därmed grep tag i jorden. Han tänkte på känslan av marken under fötterna, på hur rötterna tränger djupt ner i jorden.
Marken började skaka lätt, det var en katt som sträckte sig. Det lät liksom jorden själv drog ett ilsket andetag. Nya kullar reste sig från marken, och träden sträckte ut sina rötter som om de vore levande. Vattnet lugnade ner sig och porlade mellan de nybildade kullarna. Det hade funnit en ny väg att leda till havet och hotade inte längre byns gator.
När solen äntligen tittade fram från molnen, lyste teckningsboken svagt i hans händer, en fyr som slocknade. Den hade uppfyllt sitt syfte – den hade lärt honom att den verkliga magin kommer från att förstå och anpassa sig till naturen, inte från att tvinga huvudet. Efter många tankar i huvudet hörde han ett klick – ett mjukt och perfekt ljud av en sista pusselbit hittade sin plats. En spänningsfjäder inuti bröstet, som skulle funna i evigheter, flög iväg äntligen av med ett mjukt pang och lämnade bara lättnad efter sig. Lin log med tårar i ögonen. Kanske var den här teckningsboken inte riktig trolldom, utan något viktigare – en lärare som lärt honom mod och lugn, och att låta saker ske.
När han kom tillbaka till byn kom hans lillasyster Viola springande och kramade om honom. ”Var du modig?” frågade hon tyst. Han nickade och strök henne över håret. När han blickade ut såg han de nya kullarna som skyddade hemmet, deras mjuka konturer liknade hans teckningar. Teckningsboken var borta, men kunskapen fanns kvar för alltid i hans händer och hans hjärta.
Författare: Jamie