Jag tror att många kan känna igen sig i min historia, hur smärtsamt det är när hjärtat och själen går sönder, den fysiska smärtan av att lämna någon som man fortfarande älskar och vill vara med. Men att stanna skulle förgöra en helt…
Lördagen den 1 februari
Jag minns den såväl, dagen som vi matchade på tinder, en kall vinterdag den 16:e december. Jag levde just då i ett öppet förhållande, du sökte spänning precis som jag. Du hade en lite busig presentation i din bio, snygg, stilig, charmig på dina bilder, och bäst av allt mycket yngre än mig, så några känslor skulle det ju inte bli tal om (!) Vi började skriva och jag kände redan då att vi skulle klicka, din humor, ditt charmiga sätt, ditt intresse av mig och mitt liv. Vi skrev till varann i 6 veckor, flörtigt, busigt, sexigt, men pratade även om livet i allmänhet. Du kändes speciell på något sätt, och jag kunde inte vänta tills jag skulle få träffa dig, skulle det kännas lika rätt då?
Den här dagen var jag på väg till din lägenhet, med hettande kinder och ett bultande hjärta.
Med darrande händer ringde jag på din dörr, du öppnade och våra blickar möttes, där stod du, lika snygg och sexig som på bilderna och med en utstrålning som inte gick att förneka och den borrade sig rätt in i mitt bröst . Dina ögon, de kändes bekanta på något sätt. Du hjälpte mig av med jackan och välkomnade mig in med en varm kram.
Du hade ordnat så mysigt, med levande ljus, ost, chark och vin. Vi slog oss ned i soffan och våra konversationer bara flöt, tiden försvann och plötsligt sa du:
-Nu har jag väntat tillräckligt länge!
Sen drog du mig till dig, lade handen bakom min nacke och våra läppar möttes i en trånande, hungrig, explosiv kyss. Du ställde dig upp, klädde av dig framför mig, jag hade på mig en grön kort klänning utan trosor under. Jag särade på benen framför dig och jag såg att din blick blev vild. Vi älskade vilt och passionerat flera gånger den natten, jag hade verkligen inte förväntat mig den typen av kemi och närvarande sex på en första träff.
Vi träffades flera gånger efter det, och sexet blev bara bättre och bättre. Jag minns den gången vi var ute tillsammans, dagen innan min födelsedag, du mötte mig på tågcentralen. Jag var lyrisk över att få vara ute i allmänheten med dig, så sexigt och förbjudet. Vi gick en liten barrunda på stan, efter två drinkar hamnade vi i en källarbar, beställde varsin drink och kysstes i mörkret. Du drog handen upp efter mitt ben, letade dig fram till rätt ställe och efter en stund exploderade jag i dina händer, så jävla förbjudet, porrigt och sexigt att jag totalt bara smälte i din famn. Vi pratade mycket under den kvällen, du sa att du ville lära känna mig mer på djupet, att om tiden hade varit rätt hade du kunnat tänka dig att bygga något tillsammans med mig. Jag sa:
-Det är lustigt att du säger det, för jag känner precis samma sak.. Vi fastnade i varandras blick, och jag kunde nästan se hur dina tankar snurrade runt i ditt huvud..
Det väcktes en våg av känslor i mig efter att vi älskat den kvällen hemma hos dig, vi låg i din säng i ett halv dunkelt ljus med låten Movement av Hozier spelandes i bakgrunden, vi släppte inte våra blickar, och just då kändes det som om du såg rakt in i min själ, min puls rusade. Jag har aldrig känt mig så levande och lugn på samma gång, en motsägelsefull känsla som jag inte kan förklara och heller aldrig tidigare upplevt. Du somnade på mitt bröst när jag lekte med fingrarna i ditt hår, och då kom mina tårar.
Jag hade redan insett att mitt dåvarande förhållande var på svaj, en destruktiv relation som jag länge velat lämna. Att jag lämnade min man berodde inte på dig, det var något som varit på gång i mig en längre tid, men du gav mig pushen jag behövde. Jag insåg att livet är för kort för att inte vara levande, känna glöd och passion, vara fast i något som sakta kvävde mig tills inget av mig längre skulle finnas kvar. Det fanns annat där ute som väckte mig till liv igen. Jag ville leva, känna, älska.
Du tog det ganska bra ändå, meddelandet om min skillsmässa. Jag trodde att jag skulle skrämma iväg dig för gott, men du ville ändå ses när allt svalnat, och det var jag glad och lättad över. Du hade blivit som en drog som tagit över min kropp. Som jag inte ville vara utan.
Midsommarafton var magisk. Vi hyrde en liten forestcapsule i skogen vid en äng, vi åt chokladdoppade jordgubbar, drack bubbel, tog en promenad i den varma sommarluften, älskade vilt och passionerat i timmar, vårt sex var inte jämförbart med något annat. Vi var konsumerade av varann. Så mycket längtan och vilja som låg i luften. Konstant. Det fanns inget annat än vi, där och då tillsammans i nuet och vi exploderade i en eufori av djurisk, passionerad känsloladdad sex såpass intense så att jag började att gråta. Vi somnade sent den natten tätt omslingrade i varandras famn.
Midsommardagen spenderade vi tillsammans i en liten fiskekort på kusten. Vi promenerade hand i hand i de trånga gränderna mellan husen. Småpratade och skrattade, vi stannade och kysstes och kramades längs vägen, just där och då den varma sommardagen svävade jag som på moln.
Med dig känns allt så rätt, i din famn känner jag mig hemma. I din närhet blir jag lugn och trygg samtidigt som du väcker hela min själ till liv, jag vibrerar på en helt annan nivå än tidigare..
Vi käkade lunch på en restaurang nere vid bryggan. Du la din hand i min, vi generade varandra med våra blickar och brast ut i skratt. Världen runt oss försvann för en stund.
Vi hade ingen specifik stämpel på vad vi var, du kunde tänka dig att träffa andra, och tyckte att det var ok att jag gjorde det, tills det åt upp mig inifrån. Det som inte fick hända hade hänt. Jag var där jag inte ville vara, hopplöst förälskad i dig, varenda liten cell i mig skrek. Jag ville att du skulle vara min, bara min. Men jag visste ändå någonstans inom mig att du inte var där. Men jag tillät mig själv att träffa dig ändå, vi, åt middagar, umgicks hade fantastiskt sex och så fortsatte det ett tag…
Jag gjorde slut på det någon gång i slutet av juli månad. Det gjorde så jävla ont, att släppa en kärlek som fullständigt slagit omkull mig, du har rört något i mitt inre som ingen annan tidigare gjort. Jag såg dina gilla på min insta, du skrev till mig…Jag höll mig borta, tills jag inte klarade det längre och sa att jag behövde få ett ordentligt avslut, att ses en sista gång, om du ville..
Jag hann inte mer än innanför dörren den kvällen vi sågs den 11 augusti, du tog mig på golvet i hallen, vi åt upp varann, exploderade tillsammans i en sjuk längtan och hunger efter varandra. Tårarna rann nedför mina kinder, jag visste ju varför jag var där. Vi pratade, du visade någon form av svartsjuka för att jag varit på en dejt, jag frågade om du ville att jag skulle åka hem, men det ville du inte, du ville att jag skulle stanna kvar. Jag stannade den natten och vi sov tätt ihop i varandras famn medvetna om att det var sista gången och det slet sönder mig inombords…
Fem dagar stod jag ut, jag var helt förstörd, jag skrev till dig:
-Klarar inte av det här med att inte ses, jag är helt förstörd, förstår om du inte vill!
Längtar efter dig!
Du ville ses.
Vi sågs hemma hos mig en gång, sedan det som helt oplanerat blev sista gången, hemma hos dig. Det var den 1 september. Jag hade med mig en present till dig, en tavla som jag målat tidigare i veckan, den var från början inte menat att bli en avbild av oss två, men så blev det. Och jag insåg att jag ville ge den till dig. Om vi någon gång skulle bryta helt så hade du ett minne av mig. Jag sa att du inte behöver hänga upp den eller visa den för någon då den är av emotionellt värde. Du ställde den i ditt fönster. Vår kväll och natt var fantastisk, närhet, sex, samtal, och vi somnade utmattade i varandras armar, jag sov på ditt bröst eller arm hela den natten så som vi brukade, jag passade så bra i din famn, som om vi var gjutna efter varandras kroppar.
Den 4 september åkte jag till Stockholm, du skrev att tavlan stod kvar i ditt fönster, att du visat den för din vän och talat om hur söt jag var, du hade tidigare vid flera tillfällen sagt att du var kär i mig, att du saknade mig som fan, du menade säkert det du sa, men det minfuckade mig. Jag visste ju att du var öppen för att träffa andra och samtidigt gav mig så mycket, och det åt upp mig inifrån. Du ville jag skulle komma till dig på måndagen efter att jag kommit hem, men det kändes inte rätt… Jag klarade inte detta mer, jag ville vara din, jag vittrade sakta sönder inombords, för jag Älskar dig, men det är något som du aldrig kommer att få veta.
Jag skrev till dig på lördagen och avslutade för gott. Mitt hjärta klarar inte av att gå sönder om och om igen..
Där och då insåg jag att det aldrig kommer att bli vi. Det gör så oerhört ont att släppa taget om dig! En kärlek som väckt delar av mig som ingen någonsin berört. Jag önskar att du velat ge oss en chans, en enda chans att se vad vi kunnat bli…Det jag fann i dig är en tvillingsjäl, en glöd, passion och hunger så stark och ett band som är så svårt att förneka, men kanske inte rätt i tid och rum..
Du tog en del av mitt hjärta, och den delen kommer att finnas kvar hos dig för evigt.. Once in a lifetime…
Författare: JK