Det finns morgnar när trädgården är alldeles stilla. Den håller andan. Jag väntar på den första vinden som får löven att dallra till. Några sparvar tjattrar uttråkade i häcken vid köksfönstret, där jag sitter. Jag brukar öppna fönstret på glänt för att släppa in frisk luft. Djupa andetag tar jag, flera stycken. Det väcker mig till liv. Livslusten kryper in, morgonkall. En ny dag vill att jag ska vara med.
Jag är rätt nöjd med livet med eget litet hus med täppa. Gammal är jag, men kroppen fungerar. Benen är ju inte desamma. Det känns i knäna, när jag vandrar till Åkessons Livs några kilometer bort. Då tar jag rullatorn, för säkerhets skull. Långsamt går jag, men vad spelar det för roll. Trädgården fixar jag utan hjälp. Än kan jag hålla i krattan och krypa i rabatterna. Att ligga där i myllan och påta bland mina rosor och riddarsporrar och blommor jag glömt namnen på fyller mig med frid. Onda tankar, livets skrapsår i själen från det förflutna sugs upp av moder jord. När de samlar sig ställer jag mig i trädgården och viftar i stora cirklar med armarna tills tankarna jagats bort och från min plats på jorden.
Ungefär efter lunch förvandlas friden till tomhet. Då hjälper inte trädgården eller gråsparvarna. Det gör nästan fysiskt ont. Ut, tänker jag då. Jag måste ut och bort. Jag måste döda tiden, få den att rinna på fram till kvällen. I kylskåpet ser jag att kaffegrädden nästan är slut. Bäst att handla lite. Något gott till kaffet kanske. Att ta sig till Åkessons kan fylla tiden.
Molnen hänger tunga över slätten, men det regnar i alla fall inte. Omständligt byter jag till mina utomhusskor, kämpar med skosnörena. Kappan och halsduken och mössan. Det är ju lite småkallt. Med en tom kasse dinglande på armen tar jag fram min rullator och så vandrar jag långsamt mot Åkessons livs. Rullator, ja, inte behöver jag en rullator, men det känns tryggt och jag kan ju sätta mig på rullatorn om jag blir trött. Utan rullator hade många gamlingar stannat hemma vid sin kaffekopp och inte vågat ge sig ut alls. Inte sedan bilen uppfanns har tekniken fött fram något så revolutionerande som rullatorn.
Därutanför står Kalle och sätter upp affischer. ”Go’morron”, hälsar han och jag nickar tillbaka. De är vänliga i affären. Länge vandrar jag mellan hyllorna för att förlänga besöket. Biträdet som packar in varor på hyllorna, hälsar och undrar hur jag mår. Jag svarar alltid på samma sätt: ”Fint, bara fint.” Om hon lyssnar vet jag inte, bryr sig gör hon inte. Hennes huvud är fullt av ungdomsdrömmar. Det viktiga för mig är att se leende människor. Leenden kan man leva en hel dag på, nästan.
I kön till kassan, det blev både matbröd och wienerbröd till kaffet och så grädden förstås, läser jag rubrikerna på kvällstidningarna. Expressens lockrop lyder ”De möttes via kontaktannons. Gifta i 50 år!”
Jag vet inte vad som flög i mig, men jag sträcker mig efter kvällstidningen och lägger den i korgen. Brukar väl aldrig slösa pengar på sånt.
På vägen hem hör jag lärkorna sjunga – äntligen. De hörs bara svagt, måste stanna rullatorn, som annars skrapar i gruset. Det blir svårare och svårare att höra dem. Kanske är det sista året som mina öron släpper in deras höga frekvens, deras berusande vårhälsning över slätten.
Hemma, kaffe, wienerbröd och tidningen. Tomheten har dragit sig undan. Jag fyller tiden. Men när kaffet är uppdrucket, väller tomheten över mig igen. Det är långt till kvällen. Trädgården behöver mig inte än. Jag är som fångad i mitt eget hem. Avundsjukt stirrar jag ut på måsarna som sitter uppradade på grannens lada. De flyger vart de vill, när de vill.
Vad jag skulle behöva är en bil. Komma ner till havet, eller upp i skogen, eller till en stad och titta på folk. Min värld har blivit för liten. Så tänker jag när mina ögon faller på artikeln om kontaktannonsen och de där lyckliga två, om man nu verkligen är lycklig tillsammans efter 50 år. Någon måste ha övergivit sig själv för tvåsamheten, reflekterar jag lite för mig själv och minns alla vågdalar i mitt liv med gubben min. Jag vänder mig mot hans foto på fönsterbordet och nickar för medhåll.
Medan planen börjar ta form i mitt huvud, ökar slagen därinne i hjärtat. Det bultar så hårt att jag fick lugna ner mig. En karl, snäll och vänlig utan krav men med bil, det vill jag ha. En som sitter tyst eller tittar på TV, bara finns, så att tomheten hålls utanför. Och som kör mig till havet och skogen.
Jag fattar min penna, som ligger redo vid telefonen, river en bit papper ur mitt anteckningsblock och bereder mig att svara. Vad ska jag locka med? Det känns lite som att välja rätt agn för fisken man hoppas på. Få se nu…
Jag är en ensam kvinna, 80 år men med livslusten kvar.
Det blir en bra inledning, men vilken typ av karl vill jag ha. Det här är absurt, nog vill jag att han är varm och go´men jag vill inte ha något kladdande i sängen. Nej, han ska hålla mig i handen medan vi sitter och tittar på solnedgången vid havet. Det räcker. Tänk om han pratar en massa, hela tiden, det står jag inte ut med.
Jag gillar musik och tystnad i gemenskap.
Det låter bra. Han måste fatta att han ska hålla käft.
Jag är inte flyttbar, så om du har bil, är det ett plus.
Bra, det var rakt på sak!
Jag blundar och försöker se en karl i min lägenhet. Lite kulmage, vitt tjockt hår, ett brett leende, vänlig och snäll. Men vänta nu, säkert önskar han en kvinna som städar och bäddar och lagar mat – alltså ett hembiträde. En som slarvar runt i städrock och tvättar hans kalsonger. Nej, jag struntar i det här. Papperet skrynklar jag samman till en boll och ska precis kasta den i papperskorgen, när jag tvekar. Jag slätar ut papperet och lägger till:
Tror på jämlikhet.
Jag postar brevet vid handelsboden imorgon och sedan är det bara att vänta.
Våren blir till sommar och sommaren blir höst och kontaktannonsen tänker jag allt mindre på. Det var ju fånigt av mig att tro att någon skulle nappa. Ändå står jag ibland i fönstret på kvällskvisten och hoppas. Det gör mig levande, en pillrig känsla i magen, att kanske … jag är en människofiskare, tänker jag, och stirrar ut i skymningen. Jag sover bättre efter fiskestunden då mina tankar fått leka med fantasi och drömmar.
En kväll ser jag honom. Jag spionerar på mannen lite bakom gardinen. Ingen bil syns till, säkert parkerad lite längre bort. Han går från hus till hus och jämför numren med något skrivet på en papperslapp. Han ser bekymrad ut. Skägget spretar åt olika håll och han försöker hålla samman det med ena handen. Rocken är felknäppt kring en mager lång gestalt och han går med korta försiktiga steg, som om han var rädd för att halka. Under den vidbrättade hatten skymtar små pliriga ögon. Länge står han framför min grind och stirrar mot huset. Grinden gnisslar. Han påminner mig om en trollkarl ur en gammal saga. Han närmar sig trappan.
Jag tycker om vad jag ser. Han lockar som äventyret, eller en oöppnad bok, då man fångats av bilden på utsidan. När jag står vid ytterdörren och lägger handen på handtaget, tvekar jag. Inte länge, bara för att ge rum åt tanken:
Nu nappar han. Bäst att dra upp fisken.
Jag trycker ner handtaget och öppnar dörren på vid gavel.
Författare: Ann-Marie D