Då jag hade en kraftig förkylning hade jag stannat hemma från mitt arbete som språklärare på den lokala skolan. För att få tiden att gå såg jag på en riksdagsdebatt och förvånades över att samtliga partier gick upp i talarstolen och försäkrade att två plus två var lika med fem. Det måste ha hänt något konstigt tänkte jag och glömde bort hela incidenten.
Jag ordnade lite middag till familjen på kväll, man och två barn i tonåren, och då uppstod diskussion om vad två plus två var lika med. Min man insisterade på att det var fem, men hans civilkurage hade jag alltid tvivlat på, men till min förvåning höll även barnen med och förklarade samstämmigt att att all logik pekade på att så var fallet. Jag uppfattade det hela som en tillfällig förvirring och lät saken bero.
Två dagar senare när jag återgått till arbetet och satt och drack kaffe med några kolleger blev jag återigen fullständigt perplex. Här satt naturvetenskapligt utbildade akademiker och försäkrade varandra om att två plus två var lika med fem. Vad skulle jag göra? Hävda att de hade fel? Försöka att visa på enkla matematiska samband? Jag gjorde inget och höll tyst. Det var delvis beroende på att jag blev så perplex så att jag ställdes utan handlingsalternativ. Jag försökte att luska ut om det fanns någon kollega som svarade fyra, men alla verkade vara överens om att det var fem.
Vansinnet kommer väl snart att lägga sig,var min omedelbara tanke, men ack vad jag bedrog mig. Det blev bara värre och värre. Det uppstod ”spontana” folkliga demonstrationer, vilka var organiserade av en gruppering som tillhörde makteliten och de skanderade ”två plus två är fem”. Demonstrationerna drog igenom alla större städer och slutade ofta med massmöten där man hetsade mot alla ”två plus två är fyra”. Det gick så långt som att man krävde rättsliga åtgärder mot dem som inte anslöt sig till att ”två plus två är fem”. Det ansågs som ett förräderi mot nationen att hävda en avvikande mening mot att två plus två är fem och detta borde straffas med långa fängelsestraff.
Massmedia hängde naturligtvis på den nya doktrinen och lät experter komma med utläggningar om varför två plus två var lika med fem. Vad som var värre var att de också misstänkliggjorde alla som höll på ”fyra och menade att de var ”anti-nationella” och att högförräderi paragrafen borde användas av domstolarna för att få ordning i leden. De framhöll att detta var ett folkligt krav och att alla motståndare hade en hemlig agenda och bestod av en dekadent elit.
Det hela fick katastrofala följder för enskilda individer. En liten pojke skrattade åt demonstranterna. Han höll upp två fingrar och sade ”ett, två” och tog därefter upp ytterligare två fingrar och sade ”tre, fyra” och skrattade högt som bara 10-åringar kan göra. Demonstranterna såg det hela och nästa dag inlämnades en orosanmälan till socialen som omedelbart fråntog föräldrarna vårdnaden. Han placerades i fosterhem och har sedan dess inte hörts av.
Det nya räknesättet orsakade problem på många områden. Många skatteberäkningar blev helt felaktiga, en del fick genom detta stora överskott, medan andra blev utblottade. Lika illa vad det med beräkningar för infrastruktur och nya byggnader. I och med att beräkningarna var i grunden felaktiga kom hus att rasa och broar att kollapsa.
Den handfull av medborgare som vågade protestera tystades först med att de totalt ignorerades och därefter med arbetsrättsliga sanktion. De blev uppsagda från sina arbeten och utsattes för ett allmänt hån. De avvikande rösterna dog bort i höstmörkret.
Vad skulle jag göra? Jag hade dock ansvar för två barn och för alla mina elever. Hur tar man detta ansvar, genom att hålla tyst eller genom att helt enkelt tala sanning? Vad skulle vara det bästa för mina barn på lång sikt, att deras mor låg lågt och accepterade all dumhet eller att hon stod upp för sanningen och bekämpa all den enfald som omgav dem?
Länge gick jag och reflekterade över de obehagliga alternativ som låg framför mig. Jag vet inte vad det var som fick mig välja alternativet att säga sanningen, men det var befriande när jag väl hade bestämt mig. Vad som förvärrade situationen var att det nu införts ett ministraff på ett års fängelse för den som vågade ifrågasätta ”två plus två är fem”doktrinen.
Var skulle jag börja? Att börja hemma var lönlöst, det skulle bara skapa familjekonflikter som inte var konstruktiva eller förde saken framåt. Det fick bli skolan där den första konfrontationen skulle ske. Vid ett lärarmöte begärde jag ordet och krävde att vi skulle sluta lära ut ”två plus två är fem” doktrinen och återgå till faktisk matematik. Kollegerna blev ytterligt upprörda och började att övertrumfa varandra i hyllandet av doktrinen. Ingen kom till mitt försvar och saken togs ens en gång inte upp till omröstning. På eftermiddagen blev jag uppkallad till rektorn som undrade vad jag höll på med för dumheter och samtidigt deklarerade att jag skulle bli uppsagd om jag återigen tog upp frågan. Jag förklarade att att jag aldrig skulle hävda tesen att två plus två är fem och därmed var saken avgjord. Jag blev uppsagd på stående fot.
En kollega, som hatade att undervisa och bli byråkrat och administratör, anmälde mig för säkerhetstjänsten som tog in mig för förhör. Jag försökte få förhöret att gälla matematiska principer, men av detta var de helt ointresserade. De gick istället igång med frågan om illojalitet och att svika nationens intresse. Begrep inte jag att nationen måste vara samlad för att möta yttre och inre hot och att sådana som jag minskade nationens förmåga till försvar mot yttre och inre fiender? När jag svarade att det som verkligen gynnar en nation i längden är sanningen såg de bara på mig och började att hånskratta.
Förhören pågick under en månad under vilken jag satt häktat och isolerad från yttervärlden. Jag fick träffa min familj vid ett tillfälle. Min man och son skällde på mig och förklarade mig svagsint och detta sved naturligtvis. En viss tröst hade jag av min dotter som viskade i mitt öra att hon förstod mig.
Rättegången blev en fars och domen blev tre års fängelse. Jag överfördes från häktet till ett kvinnofängelse där jag snabbt fick många vänner. För att göra tiden något produktiv arrangerades det studiecirklar för invandrare i svenska och även svenska kvinnor hjälpte jag i deras språkutveckling. Det blev ändå många ensamma timmar i cellen, men även här kom jag på någonting positivt att göra. Jag smugglade med mig en metallsked och med den började jag rista i ena väggen. Det var kämpigt, men jag hade tid och efter några månader kunde man se inristat i muren att 2+2=4. Nöjd lade jag mig och sov den natten. Hur mycket dumheten och enfalden än härskade runt omkring mig fanns sanningen inristad på en fängelsemur och den kunde knappast tas bort. Jag insåg att så länge sanningen fanns någonstans så levde den och kunde bryta igenom lögnens välde och detta även om den bara fanns inristad på en fängelsemur.
Författare: Anders Kjellström